Stepan Arkadjevitj var en gent emot sig själv uppriktig man. Han var inte i stånd att bedra sig själv genom att söka övertyga sig om att han ångrade sin handling. Det var honom omöjligt att känna ånger över, att han, en trettiofyraårig, vacker, erotiskt anlagd man, inte var förälskad i sin hustru som var moder till fem levande och två avlidna barn och bara var ett år yngre än han själv. Han ångrade bara det, att han inte bättre förstått att dölja saken för henne. Men han kände den uppkomna situationens hela tryck och beklagade hustrun, barnen och sig själv. Törhända hade han bättre förstått att dölja sina felsteg för sin fru, om han misstänkt, att en upptäckt skulle komma att verka så på henne. Han hade aldrig klart övertänkt saken, men det hade otydligt föresvävat honom, att hustrun för länge sedan anat, att han var henne otrogen, och att hon såg genom fingrarna med det. Det hade till och med tyckts honom, som om hon, en utblommad, redan åldrad och inte längre vacker kvinna, på intet sätt märkvärdig, bara en enkel husmor, genom en känsla av rättvisa hade bort vara överseende mot honom. Och nu hade det visat sig, att det rakt motsatta var fallet. »Ack, det är för galet! aj, aj, aj, för galet!» — upprepade Stepan Arkadjevitj för sig själv utan att kunna hitta på någon utväg. — Och hur bra allt var ända till nyss, vad vi levde väl tillsammans! Hon var nöjd och lycklig med sina barn, jag störde henne aldrig i hennes företag, lät henne styra och ställa med barnen och hushållet som hon ville. Men det är sant, det var dumt, att hon varit guvernant hos oss. Dumt! Det är något trivialt, smaklöst i kurtis med ens egna barns guvernant. Men vilken guvernant! (Han erinrade sig livligt m-lle Rolands svarta skalkaktiga ögon och hennes leende). Men så länge hon bodde hemma i vårt hus, tog jag mig ju inga friheter. Men värst av allt är, att hon ju redan är... Det är som förgjort! Aj, aj, aj,! Vad skall jag nu göra, vad skall jag göra?»
Han kunde inte finna något annat svar, än det rent allmänna svar, som livet ger på våra mest invecklade och olösliga frågor. Detta svar lyder: lev efter var dags fordringar, med andra ord — glöm. Att glömma bort sig i en dröm, var inte mer görligt, åtminstone inte på ljusa dagen, det var omöjligt att komma tillbaka till den musik, som de kvinnoformade karafferna hade sjungit, han måste glömma bort sig i det vakna livets dröm.
»Vi får se», sade för sig själv Stepan Arkadjevitj, steg upp och drog på sig sin grå nattrock med ljusblått silkesfoder, knöt till det tofsprydda snöret om livet, och dragande ett djupt andetag med sitt breda bröst, begav han sig på fötter, som lätt och elastiskt bar upp hans fylliga gestalt, bort till fönstret, drog upp gardinen och ringde energiskt. Omedelbart efter ringningen inträdde hans gamle förtrogne, kammartjänaren Matvej, bärande rock och skodon och hållande ett telegram i handen. Bakom Matvej kom även barberaren med rakattiraljen.
— Har handlingarna från rätten kommit? — frågade Stepan Arkadjevitj, tog telegrammet och satte sig framför spegeln.
— De ligger på bordet, — svarade Matvej med en halvt forskande, halvt deltagande blick på sin husbonde, och efter en liten stund tillade han med ett knipslugt leende: — Det har varit bud från åkeriet.
Stepan Arkadjevitj svarade ingenting och såg bara på Matvej i spegeln. Av den blick, vari deras ögon där möttes, kunde man märka, att de förstod varandra. Stepan Arkadjevitjs blick liksom frågade: varför säger du detta? vet du då inte?
Matvej stack händerna i jackfickorna, satte ena foten bakåt och tittade tigande, godmodigt och halvt leende på sin herre.
— Jag bad honom komma nästa söndag och sa, att han till dess varken skulle oroa er eller sig själv i onödan, — yttrade han, tydligen med en på förhand uttänkt fras.
Stepan Arkadjevitj förstod, att Matvej ville skämta litet och leda uppmärksamheten över på sig. Han rev upp telegrammet och for igenom det med blicken, gissningsvis korrigerande de som vanligt förvrängda orden, och hans ansikte sken upp.
— Matvej, min syster Anna Arkadjevna kommer i morgon, — sade han för ett ögonblick hejdande barberarens skinande fylligt mjuka hand, som var i färd med att bana en skär väg mellan de långa, krusiga polisongerna.
— Gud ske lov, — sade Matvej, med detta svar framhävande, att även han, lika väl som husbonden, förstod betydelsen av detta besök, det vill säga, att Anna Arkadjevna, Stepan Arkadjevitjs älsklingssyster, kunde medverka till försoningen mellan man och hustru.
— Kommer hon ensam eller med sin herr man? frågade Matvej.
Stepan Arkadjevitj kunde för tillfället inte tala, därför att barberaren just var sysselsatt med hans överläpp; han lyfte upp ett finger. Matvej nickade mot honom i spegeln.
— Jaså, ensam. Skall det göras i ordning i övre våningen?
— Säg åt Darja Alexandrovna. Det får bli där hon säger.
— Darja Alexandrovna? upprepade Matvej i något tvekande ton.
— Ja, låt henne veta det. Tag med telegrammet, lämna henne det och gör vad hon säger.
— »Herrn vill göra ett försök», förstod Matvej, men han sade blott: — ska ske.
Stepan Arkadjevitj var redan tvättad och kammad och skulle just börja att klä sig, då Matvej sakta med knarrande stövlar och hållande telegrammet i handen kom tillbaka in i rummet. Barberaren var redan gången.
— Darja Alexandrovna bad mig säga, att hon far sin väg. Herrn får göra som han vill, — sade han med en liten glimt i ögat, stack händerna i fickorna och riktade med huvudet på sned en lång blick på sin herre. Stepan Arkadjevitj teg en stund, därpå visade sig ett godmodigt och en smula sorgset leende på hans vackra ansikte.
— Nå, vad tycks, Matvej? — sade han och skakade på huvudet.
— Var lugn, herrn, det ordnar sig nog, — sade Matvej.
— Ordnar det sig?
— Ja, då.
— Tror du det? — Vem är där? — frågade Stepan Arkadjevitj hörande kjolfras från dörren.
— Det är bara jag, — sade en fast, men behaglig kvinnoröst, och i dörröppningen uppenbarade sig barnjungfrun Matrjona Filimonovnas allvarsamma, koppärriga ansikte.
— Nå, vad är det, Matrjona? — frågade Stepan Arkadjevitj och gick henne till mötes i dörren.
Oaktat Stepan Arkadjevitj hade svårt försyndat sig mot sin hustru och själv medgav detta, stod nästan alla i huset, till och med barnjungfrun, Darja Alexandrovnas närmaste förtrogna, på hans sida.
— Nå, vad är det? — sade han i nedstämd ton.
— Herrn kan gärna gå och be henne om förlåtelse en gång till. Kanske Gud är nådig. Hon lider förfärligt, och det är bedrövligt att se det. Och i huset har allt kommit ur gängorna. Man måste förbarma sig över barnen. Gå och bed om förlåtelse, herrn. Det finns inget annat att göra. Den som vill åka kälke får också dra den.[1]
[1] Ryskt ordspråk.
— Ja, men hon tar inte emot mig...
— Ja, men gör vad herrn kan. Gud är barmhärtig, bed till Gud, herrn, bed till Gud.
— Nå, det är bra, men lämna mig nu — sade Stepan Arkadjevitj, plötsligt rodnande. — Hjälp mig, Matvej, med att klä mig, vände han sig till denne och kastade beslutsamt av sig nattrocken.
Matvej, vars läppar tycktes blåsa på något osynligt, höll redan skjortan utspänd i beredskap och med synbart välbehag drog han den över sin herres välnärda kropp.