Hela denna dag tillbragte Anna hemma, det vill säga hos Oblonskijs, och mottog ingen. Det var nämligen så, att åtskilliga av hennes bekanta, som fått höra om hennes ankomst, kom för att träffa henne samma dag. Anna tillbragte hela förmiddagen med Dolly och barnen. Till brodern sände hon bara några rader och bad honom ovillkorligen komma hem till middagen. »Kom, Gud är nådig», skrev hon.
Oblonskij kom och åt middag hemma. Alla deltog i samtalet och hans hustru kallade honom ’du’, vilket hon förut inte gjort. I förhållandet mellan man och hustru var det ännu något främmande, men det var inte längre tal om skilsmässa, och Stepan Arkadjevitj såg en möjlighet till förståelse och försoning.
Strax efter middagen kom Kitty. Hon kände Anna Arkadjevna, men endast obetydligt, och hon for till systern inte utan en viss ängslan för hur denna dam ur Petersburgs stora värld, som alla hade så mycket lovord för, skulle bemöta henne. Hon kunde emellertid strax själv märka, att hon behagade Anna Arkadjevna. Anna intogs synbarligen av hennes skönhet och ungdom, och innan Kitty visste ordet av, kände hon sig inte bara stående under hennes inflytande, utan kände sig hänförd av henne på det sätt som unga flickor så lätt hänföras av damer, som är något äldre än dem och redan gifta. Anna påminde inte mycket om en mogen världsdam och mor till en åttaårig gosse. Hon kunde snarare förefalla att vara en några och tjugo års flicka genom sin smidiga gestalt, hyns friskhet och ansiktets livlighet, som än framträdde i ett leende, än i en glimt av blicken, hade det inte varit ett än allvarligt, än svårmodigt uttryck i hennes ögon, som på en gång verkade underligt och tilldragande på Kitty. Hon kände, att Anna var alltigenom naturlig och fri från all förkonstling, men att det hos henne fanns en för Kitty främmande, högre värld av ett rikt och poetiskt innehåll.
Efter middagen, när Dolly dragit sig tillbaka till sitt rum, steg Anna hastigt upp och gick bort till sin bror, som just skulle tända en cigarr.
— Stiva, — sade hon med en vänlig glimt i ögat, gjorde korstecknet över honom och pekade mot dörren, — gå, och må Gud bistå dig.
Han förstod henne, kastade från sig cigarren och försvann bakom dörren.
Då Stepan Arkadjevitj gått, vände hon tillbaka till soffan, där hon suttit omgiven av barnen. Vare sig det nu var därför, att barnen märkt, att mamma tyckte om denna tant, eller det kom sig därav, att de själva kände sig särskilt dragna till henne, hade de, först de båda äldsta och sedan efter dessas exempel de båda yngre, redan före middagen klängt sig fast vid den nya tanten och ville inte lämna henne. Det hade bland barnen uppstått en slags lek, bestående däri, att de kappades om att få sitta närmast intill tanten, röra vid henne, hålla i hennes hand, kyssa henne, leka med hennes fingerring eller åtminstone få ta tag i garneringen på hennes klänning.
— Nå, nå, låt oss sitta som vi satt förut, — sade Anna Arkadjevna, återtagande sin plats.
Och åter stack Grisja sitt huvud under hennes arm och lutade det mot hennes klänningsliv strålande av stolthet och lycka.
— Så, när är nu balen? — vände hon sig till Kitty.
— I nästa vecka, och det blir en förtjusande bal. En av de baler, där man alltid vet, att det blir roligt.
— Å, finns det sådana, där det alltid är roligt? — sade Anna med en mild ironi i rösten.
— Ja, det är underligt, men det finns sådana. Hos Bobristjevs är det alltid roligt, hos Nikitins också, men hos Mezjkovs är det alltid tråkigt. Har ni inte märkt, att det brukar vara så?
— Nej, kära barn, för mig finns det inte längre sådana baler, där det är roligt, — sade Anna, och Kitty såg i hennes ögon en skymt av den värld, som än ej var öppen för henne. — För mig finns det sådana, där det är mindre besvärligt och tråkigt än på andra...
— Kan det vara tråkigt för er på en bal?
— Ja, varför skulle det inte kunna vara tråkigt för mig på en bal? — frågade Anna.
Kitty märkte, att Anna visste, vilket svar, som skulle följa.
— Därför, att ni alltid överträffar alla andra.
Anna ägde förmåga att rodna. Hon rodnade och sade:
— Först och främst är det inte så, men om det också vore så, vad är det för glädje för mig?
— Kommer ni på denna bal? — frågade Kitty.
— Jag tror, att det inte går att låta bli. Så tag den, — sade hon till Tanja, som drog i en ring, som satt litet löst på hennes vita, mot spetsen fint avsmalnande finger.
— Jag skulle vara mycket glad, om ni kom. Jag skulle så gärna vilja se er på en bal.
— Ja, blir det nödvändigt att komma dit, skall det i alla fall glädja mig att tänka på, att jag gör er ett nöje... Grisja, var snäll och ryck inte så där, håret är rufsigt nog ändå, — sade hon läggande tillrätta en hårslinga, som Grisja lekt med.
— Jag tänker mig er på balen klädd i lila.
— Varför just i lila? — frågade Anna leende. — Nå, gå nu, barn, gå. Hör ni? Miss Hull kallar på er, ni skall dricka te, — sade hon i det hon gjorde sig fri från barnen och skickade ut dem i matsalen.
— Ja, jag vet, varför ni vill ha mig till denna bal. Ni väntar er mycket av denna bal och ni vill, att alla skall vara där, att alla skall ta del i ert nöje.
— Hur vet ni det?
— Å, vilken härlig ålder ni lever i, — fortsatte Anna. — Jag minns hur det var, jag känner till denna ljusblå dimma, som påminner om den på bergen i Schweiz. Denna dimma, som lägger sig över allt i den saliga tid, då barndomen just tagit slut, och från dessa lyckliga, vida nejder går vägen allt trängre och trängre, och det är glatt, men samtidigt också kusligt att gå in i detta pass bland bergen, fast det tyckes vara både ljust och fagert... Vem har inte gått fram genom det?
Kitty log och teg. »Men hur har hon gått fram genom det? Jag skulle vilja veta hela hennes roman», tänkte Kitty, som erinrade sig Alexej Alexandrovitjs, hennes mans, opoetiska yttre.
— Jag känner till det en smula. Stiva har talat om det för mig, och jag gratulerar er, han behagar mig mycket, fortsatte Anna, — jag träffade Vronskij på järnvägsstationen.
— Å, var han där? — frågade Kitty rodnande. — Vad sade Stiva till er?
— Stiva skvallrade om allt för mig. Och jag skulle vara mycket glad... Jag hade i går ressällskap med Vronskijs mor, — fortsatte hon, — och modern talade ständigt om honom, — det är hennes älskling. Jag vet, att mödrar brukar vara partiska, men...
— Vad berättade hans mor?
— Å, det var mycket! Och jag vet, att han är hennes käraste barn, men i alla fall var det klart, att han är en ridderlig natur... Så, till exempel, berättade hon, att han velat avstå hela sin förmögenhet till sin bror, att han som barn gjort något ovanligt, att han räddat en drunknande kvinna. Med ett ord, det är en hjälte, — sade Anna med ett leende och erinrade sig, att han på stationen hade skänkt bort tvåhundra rubel.
Men hon berättade inte om dessa tvåhundra rubel. Av någon anledning var det obehagligt för henne att tala därom. Hon kände på sig, att det här var något, som hade med henne själv att göra, något som inte bort vara.
— Hon bad mig mycket, att jag skulle söka upp henne, — fortsatte Anna, — och det skall bli roligt att hälsa på gumman, jag ämnar besöka henne i morgon. Men, Gud vare lov, Stiva stannar länge inne hos Dolly, — tillade Anna bytande samtalsämne och reste på sig, liksom missnöjd med något, föreföll det Kitty.
— Nej, först jag! Nej, jag! — skrek barnen, som druckit sitt te och nu kom utspringande till tant Anna.
— Alla på en gång! — sade Anna och sprang leende emot dem och slog armarna om hela klungan av sprattlande och i förtjusning skrikande barnungar.