Då de stora skulle inta sitt te, kom Dolly ut ur sitt rum. Stepan Arkadjevitj kom däremot icke. Han hade tydligen genom den bakre dörren lämnat hustruns rum.
— Jag är rädd för att det blir kallt för dig däruppe, — sade Dolly vändande sig till Anna, — jag skulle vilja låta dig flytta ner hit, så finge vi det närmare till varandra.
— Å, ha inga bekymmer för mig, — svarade Anna, och såg på Dollys ansikte, bemödande sig att lista ut, om det kommit till en försoning eller icke.
— Det blir bra ljust för dig här, — sade svägerskan.
— Jag får säga dig, att jag alltid och överallt sover som ett murmeldjur.
— Vad är det frågan om? — inföll Stepan Arkadjevitj, som kommit ned från sitt arbetsrum, vänd till hustrun.
På hans röst förstod strax både Kitty och Anna, att en försoning kommit till stånd.
— Jag vill låta Anna flytta hit ner, men då måste gardinerna ändras. Det kan ingen annan göra, det måste jag själv, — svarade Dolly vänd till sin man.
»Gud vete, om de försonats riktigt», tänkte Anna, hörande den kalla och stillsamma tonen i Dollys röst.
— Ack, låt det vara, Dolly, varför sådant besvär, — sade mannen. — Tillåter du, skall jag göra allt...
»Ja, de måtte ha försonats», tänkte Anna.
— Jag känner till, hur du gör allt, — svarade Dolly: — du säger till Matvej att göra det som är omöjligt att göra, men själv ger du dig i väg, och han krånglar till allt, — och det vanliga försmädliga småleendet krusade Dollys mungipor, då hon sade detta.
»Fullständig försoning, fullständig, — tänkte Anna, — Gud vare lov!» och förnöjd över att hon orsakat detta gick hon bort till Dolly och kysste henne.
— Visst inte, varför har du ett sådant förakt för mig och Matvej? — sade Stepan Arkadjevitj, vänd till sin hustru, med ett knappt märkbart smålöje.
Hela aftonen var Dolly som vanligt smått försmädlig mot sin man, och Stepan Arkadjevitj visade sig nöjd och gladlynt, fast ej så, att man kunde tro, att han efter att ha fått förlåtelse glömt bort sin skuld.
Vid halvtiotiden avbröts det muntra och angenäma familjeumgänget vid Oblonskijs tebord av en till synes rent alldaglig händelse, men denna enkla händelse tycktes dock alla av någon anledning egendomlig. Då man satt och talade om gemensamma bekanta i Petersburg, reste sig Anna plötsligt upp.
— Jag har henne i mitt album, — sade hon, — och samtidigt kan jag också visa min Serjozja, — tillade hon med ett stolt moderligt leende.
Något efter nio, den tid, då hon vanligen brukade ta god natt av sin son och ofta själv lägga honom, kom det över henne en känsla av svårmod, att hon var så långt ifrån honom, och vad man än talade om, vände hon ständigt i tankarna tillbaka till sin lockige Serjozja. Hon greps av lust att se på hans fotografi och att få tala om honom. Begagnande första förevändning steg hon upp och begav sig med sin lätta, säkra gång bort för att hämta albumet. Trappan upp till hennes rum utgick från en avsats i den stora uppeldade vestibultrappan.
Då hon var på väg ut ur förmaket, hördes en ringning på tamburklockan.
— Vem kan det vara? — sade Dolly.
— För att hämta mig är det för tidigt än och för att söka någon annan är det bra sent, — anmärkte Kitty.
— Det är säkert några papper till mig, — sade Stepan Arkadjevitj. Då Anna gick förbi stora trappan, kom en tjänare springande upp för att anmäla den besökande och denne själv stod bredvid trapplampan. Anna, som kastade en blick dit ned, kände genast igen Vronskij, och en egendomlig känsla av tillfredsställelse och ängslan på en och samma gång skälvde plötsligt till i hennes hjärta. Han stod ännu iförd ytterrock och höll på att ta fram något ur en av dess fickor. I samma stund som hon kom i jämbredd med mitteltrappan, lyfte han ögonen och fick se henne, och i hans ansiktsuttryck kom det något skamset och förskrämt. Lätt böjande på huvudet gick hon förbi och bakom sig hörde hon Stepan Arkadjevitjs högljudda stämma, som bad gästen stiga på, och Vronskijs dämpade, mjuka och lugna röst, som svarade honom.
Då Anna vände tillbaka med albumet var Vronskij redan borta, och Stepan Arkadjevitj stod just och berättade, att han kommit för att ta reda på tiden för en middag, som de dagen därpå skulle ge för en till staden anländ celebritet. — Han ville på inga villkor stiga in. Han är för egendomlig, — tillade Stepan Arkadjevitj.
Kitty rodnade. Hon tänkte, att bara hon begrep, varför han kommit och varför han inte ville stiga in. »Han har varit hemma hos oss, — tänkte hon, — och då han inte fann mig där, trodde han, att jag var här; men han steg inte in, därför att det var sent och Anna är här.»
Alla såg en stund på varandra utan att säga något och började så bese Annas album.
Det fanns ingenting som helst ovanligt eller egendomligt däri, att en herre kom för att söka en vän klockan halv tio på kvällen för att närmare ta reda på en planerad middag och att han inte brydde sig om att stiga in, men det tycktes ändå egendomligt för alla. Och mest egendomligt och obehagligt tycktes det Anna.