Balen hade just börjat, då Kitty i sin mors sällskap trädde uppför den ljusstrålande, stora, blomprydda trappan, där betjänter stod i rött livré och med vitpudrat hår. Ut från balsalen trängde det om surret i en bikupa påminnande regelbundna ljudet av glidande fotsteg, och medan de båda damerna på en trappavsats mellan två lagerträd framför en spegel ordnade sina dräkter och hårklädslar, hördes inifrån salen de första jämna och försiktiga stråkdragen från orkestern, som spelade upp första valsen. En för dem okänd gammal herre i ämbetsmannauniform, som vid en annan spegel kammat sina grå polisonger, höll på att stöta samman med dem i trappan och vek åt sidan kastande en intresserad blick på Kitty. En slätrakad ung man med djupt urringad väst, en herre av den snobbtyp, som furst Stjerbatskij föraktade, hälsade på dem och ilade förbi ordnande under gången sin vita halsduk, vände sig så plötsligt om och kom fram och bjöd upp Kitty till en kadrilj. Första kadriljen var redan upptagen för Vronskijs räkning, och den unge mannen fick därför ta andra kadriljen. En officer, som stod i dörren och knäppte sin handske, vek artigt åt sidan för dem och strök sina mustascher tydligen intagen av Kittys skära fägring.
Oaktat toaletten, hårklädseln och alla andra förberedelser för balen kostat Kitty stor möda och omtanke, skred hon nu i den med skär slöja överdragna, veckrika tylldräkten så fritt och otvunget fram, som om alla dessa rosetter, spetsar och övriga toalettdetaljer inte kostat henne och hennes anhöriga en minuts besvär, som om hon hade fötts i detta tyll, dessa spetsar och denna höga frisyr, i vilken en ros och två gröna blad var instuckna.
Då modern just vid ingången till salen ville ordna ett band, som Kitty bar om livet, drog sig dottern undan: hon kände på sig, att allt som hon bar borde vara som det var och att man inte behövde ändra på något.
Kitty hade en av sina lyckodagar. Klänningen satt inte någonstädes för trångt, på intet håll hade någon spets glidit loss, rosetterna hade inte blivit skrynklade eller lossnat och de skära högklackade skorna tryckte ej fötterna. De täta blonda hårklungorna satt säkert och naturligt på det lilla huvudet och ingen av knapparna på de långa handskarna, som tydligt läto armarnas rundning framträda, hade sprungit upp. Det svarta sammetsbandet med medaljongen smög sig lent om hennes hals. Detta sammetsband var något särskilt förtjusande. Då Kitty därhemma i spegeln hade betraktat sin hals, hade hon liksom hört detta sammetsband tala till sig. Om allt annat kunde det kanske finnas ett tvivel, bara inte om att detta band var något alldeles förtjusande. Kitty hade även här på balen, då hon såg sig i spegeln, lett ett lyckligt leende vid anblicken av detta sammetsband. Kring sina bara skuldror och armar kände Kitty en sval fläkt som av marmor och njöt särskilt av denna förnimmelse. Ögonen strålade, och de röda läpparna formade sig ofrivilligt till ett leende i känslan av sin tjuskraft. Hon hade knappt hunnit träda in i salen, där en hop i tyll, band, spetsar och blommor smyckade damer väntade på kavaljerer, förrän hon redan var uppbjuden till valsen. Och den, som bjöd upp henne, var balens främste kavaljer, den berömde festarrangören och ceremonimästaren Jegorusjka Korsunskij, en gift, vacker och ståtlig man. Han hade just lämnat grevinnan Bonina, med vilken han dansat första valsturen, och överfarande sitt rike med en blick fick han syn på den inträdande Kitty och skyndade fram till henne med den för balanförare så karakteristiska lediga gången. Han bugade sig och sträckte, utan att med ord inbjuda henne, fram sin arm för att lägga den om hennes liv. Kitty såg sig om för att finna någon, som hon kunde räcka sin solfjäder, och med ett leende mottog värdinnan den.
— Det var bra, att ni kommit hit i tid, — sade han och lade armen om hennes midja, — det har blivit en sådan mani att komma försent.
Hon böjde sig fram och lade vänstra handen på hans skuldra, och hennes små fötter i de skära små skorna började snabbt, lätt och taktfast att vid musikens toner röra sig över det glatta parkettgolvet.
— Det är en sann vila att valsa med er, — sade han till henne, då han tog sina första ännu långsamma danssteg. — Vilken förtjusande lätthet, precision, — sade han. Detsamma brukade han säga till nästan alla nära bekanta damer.
Hon log åt hans beröm och över hans skuldra fortsatte hon att betrakta balsalen. Hon var inte längre den unga nybörjerskan, för vilken på en bal alla ansikten smälta hop i ett och samma magiska intryck, hon var inte heller en dam, som varit med om ett otal baler och som redan kände alla ansikten till leda, hon befann sig på vägen mellan dessa ytterligheter, — hon var hänförd, men samtidigt hade hon sig själv så mycket i sin makt, att hon kunde iaktta sin omgivning. Hon såg, att blomman av aristokratin hade grupperat sig i salens vänstra hörn. Där befann sig Korsunskijs fru, den vackra Lydie, urringad till otrolig grad, där syntes värdinnan, där sken hjässan på den skallige Krivin, som alltid höll sig framme bland gräddan av societeten. Dit bort blickade blyga ynglingar, som ej vågade gå fram till denna del av sällskapet. Där uppfångade hennes öga också Stiva och strax därpå fick hon syn på Annas vackra huvud och smidiga gestalt, klädd i svart sammet. Också han var där. Kitty hade inte sett honom sedan den kvällen, då hon avböjde Levins frieri. Med sina skarpsynta ögon kände hon strax igen honom och märkte också, att han såg på henne.
— Vad, skall vi dansa ännu ett varv? Ni är väl inte trött? — sade Korsunskij, lätt flämtande.
— Nej, tack.
— Vart får jag föra er?
— Fru Karenina är här, tycks det... för mig till henne.
— Som ni behagar.
Och Korsunskij valsade med avmätta steg hän mot skaran i vänstra hörnet av salen, under utropet »pardon, mesdames, pardon, pardon, mesdames» kryssande genom att hav av spetsar, tyll och band utan att kollidera ens med en plym och stannade med en skarp sväng, så att hans dams smäckra ben i genombrutna strumpor blev synliga och släpet svängde ut och gled i solfjäderform över Krivins knän. Korsunskij bugade sig, rätade på det skjortvecksklädda bröstet och räckte henne handen för att ledsaga henne fram till Anna Arkadjevna. Kitty drog rodnande sitt släp från Krivins knän och såg sig smått yr omkring med blicken sökande Anna. Anna var inte klädd i lila såsom Kitty ovillkorligen tänkt sig det, utan i en svart, djupt urringad sammetsdräkt, som blottade hennes runda, om snidat elfenben erinrande skuldror, bröstet och de fylliga armarna med de små välformade händerna. Hela dräkten var besatt med venetiansk guipure. På hennes huvud syntes i det rika svarta håret, som helt och hållet var hennes eget, en liten girland av styvmorsvioler och en likadan girland var fäst vid hennes svarta skärp mellan vita spetsar. Hennes hårklädsel var ytterst enkel. Det enda iögonfallande var de självsvåldigt ringlande krusiga lockarna, som alltid uppstod vid tinningarna och i nacken. Om den runda, kraftiga halsen bar hon ett pärlband.
Kitty hade varje dag sett Anna, var helt intagen i henne och hade ovillkorligen föreställt sig henne i lila. Men nu, då hon såg henne i svart, insåg hon, att hon förut inte till fullo förstått hela hennes tjuskraft. Hon såg nu i henne någonting alldeles nytt och oväntat. Nu begrep hon, att Anna inte kunde komma klädd i lila och att hennes tjusning just bestod däri, att hon själv städse framträdde på bekostnad av sin dräkt, att dräkten aldrig kunde vara det mest iögonfallande hos henne. Den svarta, spetsprydda klänningen lade man inte märke till. Den verkade bara som en ram, och vad som framträdde var bara hon själv, enkel, naturlig, hänförande, glad och livfull.
Hon stod med sin vanliga raka hållning, och då Kitty nalkades var hon just inbegripen i ett samtal med värden och stod med huvudet lätt böjt mot honom.
— Nej, jag gör mig inte av med stenen, — svarade hon på något han sagt till henne, — fast jag förstår inte varför, — fortsatte hon med en ryckning på skuldrorna och strax därpå vände hon sig med ett älskligt beskyddande småleende mot Kitty. Med ett snabbt kvinnligt ögonkast överfor hon hennes toalett och gjorde en knappt märkbar, men för Kitty begriplig rörelse med huvudet, som antydde gillande. — Ni kommer ju dansande in i salen, — yttrade hon.
— Ja, det här är en av mina bästa medhjälparinnor, — sade Korsunskij med en bugning för Anna, som han ännu inte hade träffat. — Furstinnan hjälper till att göra balen glad och förtjusande. Anna Arkadjevna, en vals, — sade han med en ny bugning.
— Å, är ni bekanta? — frågade värden.
— Ja, med vem är inte jag bekant. Mig och min fru känner ju alla, — svarade Korsunskij.
I detsamma inträdde Vronskij.
— Nå ja, i fall man här inte kan få låta bli att dansa, så låt oss då, — sade Anna och lade hastigt armen på Korsunskijs axel undvikande att lägga märke till Vronskijs hälsning.
»Varför är hon missnöjd med honom?» tänkte Kitty, som märkte, att Anna med avsikt underlät att besvara Vronskijs hälsning. Vronskij gick fram till Kitty och påminde henne om att de skulle dansa första kadriljen med varandra och uttryckte sin ledsnad över att han någon tid inte fått träffa henne. Kitty lyssnade på vad han sade, intresserat betraktande Anna, som svävade bort i valsen. Hon väntade på att Vronskij skulle invitera henne till en valstur, men han underlät att göra detta och hon tittade förvånat på honom. Han rodnade och skyndade sig att bjuda upp henne, men så fort han hunnit lägga armen om hennes smäckra midja och tagit det första danssteget, upphörde plötsligt musiken. Kitty såg på hans ansikte, som var så nära inpå henne, och denna blick full av kärlek, som hon då fäste på honom och som han lämnade obesvarad, erinrade hon sig sedan år därefter med en känsla av smärtfylld skam.
— Pardon, pardon! Vals, vals! — ropade Korsunskij från andra sidan av salen, och gripande första unga dam inom räckhåll började han dansa.