— Ja, du ser... — fortsatte Nikolaj Levin, rynkande pannan av tankeansträngning och med en ryckning i ansiktsmusklerna.
Han hade synbarligen svårt att avgöra, vad han skulle säga eller göra.
— Ser du där... — han visade på ett hörn av rummet, där några med rep ombundna järnstänger låg. — Ser du det där? Det är begynnelsen till ett nytt företag, som vi förbereder. Det är fråga om en produktionssammanslutning av arbetare...
Konstantin hörde knappt på. Han såg på broderns sjukliga, lungsiktiga ansikte, och han kände ett allt större och större medlidande med denne. Han hade svårt för att lyssna till vad brodern pratade om sitt arbetsprojekt. Han insåg, att detta kooperativa arbetsföretag bara var ett nödankare utkastat för att undgå självförakt. Nikolaj Levin fortsatte att tala:
— Du vet, att kapitalet förtrycker arbetaren. Hos oss bär arbetarna, bondestammen, hela mödans tyngd och är försatt i ett sådant läge, att hur de än mödar sig, kan de inte komma bort från sitt slaveri som mänskliga djur. Hela vinstöverskottet av arbetsförtjänsten, varigenom de skulle kunna förbättra sin ställning, få tillfälle till vila och möjlighet att förskaffa sig bildning, — hela överskottet av inkomsten bestjäl kapitalisterna dem på. Och samhället är så inrättat, att ju mer de arbetar, ju mer kommer köpmän och jordägare att rikta sig, och arbetarna förblir träldjur. Men denna ordning måste ändras, — slutade han och såg med en spörjande blick på brodern.
— Ja, naturligtvis, — sade Konstantin, som satt och stirrade på en rodnad, som uppstigit på broderns utstående kindknotor.
— Och nu skall vi ordna ett kooperativt smidesarbetarelag, där hela produktionen, vinsten och produktionsmedlen, allt skall vara gemensamt.
— Var skall detta arbetslag vara? — frågade Konstantin Levin.
— I byn Vozdrema i Kazanska guvernementet.
— Men varför just i en by? I byarna, tycker jag, finns det så mycket annat att göra. Varför skulle smederna just vara i en by?
— Jo, därför, att bönderna fortfarande är samma slavar som förut, och att det inte är dig och Sergej Ivanovitj till behag, att man vill föra dem ut ur detta slaveri, — sade Nikolaj Levin, retad av broderns invändning.
Konstantin Levin suckade och lät blicken glida över det mörka och smutsiga rummet. Denna suck uppretade tydligen Nikolaj ytterligare.
— Ja, jag känner dina och Sergej Ivanovitjs aristokratåsikter. Jag vet, att han använder alla sina andliga krafter för att rättfärdiga det bestående onda.
— Nej, men varför talar du om Sergej Ivanovitj? — frågade Levin med ett leende.
— Sergej Ivanovitj? Jo, därför, skall du veta, — skrek Nikolaj Levin till, så fort brodern nämnt Sergej Ivanovitjs namn, — jo därför... Ja, vad tjänar det till att tala? Bara en fråga... Varför har du kommit till mig? Du hyser förakt för det här, skönt, gå i Guds namn, gå! — skrek han och reste sig från stolen, — gå, gå!
— Jag hyser inget som helst förakt, — sade Konstantin Levin i skygg ton. — Jag bestrider inte ens dina åsikter.
I detsamma återvände Marja Nikolajevna. Nikolaj Levin kastade en vredgad blick på henne. Hon gick skyndsamt fram till honom och viskade något.
— Jag är inte frisk, jag har blivit så retlig, — sade Nikolaj Levin med en tung suck, sedan han något lugnat sig, — och så talar du till mig om Sergej Ivanovitj och hans artikel. Det är en sådan strunt, ett sådant sladder, ett sådant självbedrägeri. Vad kan en människa skriva om rättvisa, som alls inte känner rättvisan? Har ni läst hans artikel? — vände han sig till Kritskij och satte sig åter ned vid bordet skjutande undan en hög av kringströdda cigarretter för att röja plats på dess ena hälft.
— Jag har inte läst den, — sade Kritskij i vresig ton, tydligen ville han inte ta någon del i samtalet.
— Varför? — vände sig Nikolaj Levin förargad mot Kritskij.
— Jo, därför att jag anser det onödigt att förlora tid på den saken.
— Nå, men var god och säg mig, hur kan ni veta, att det vore förlorad tid? För många är denna artikel otillgänglig, med andra ord, den rör sig på ett för högt plan.
— Men med mig är det tvärtom, jag genomskådar hans tankegång och vet varför den är svag.
En allmän tystnad inträdde. Kritskij reste sig dröjande och grep tag i sin mössa.
— Vill ni inte äta kväll med oss? Nå, farväl då! Kom i morgon med smeden.
Så fort Kritskij kommit ut ur rummet, log Nikolaj Levin med en blink i ögat.
— Han är också ett kräk, — utbrast han. — Jag ser ju...
Men i detsamma kallade Kritskij på honom från dörren.
— Vad vill du? — sade han och gick ut i korridoren till honom. Levin, som lämnades ensam med Marja Nikolajevna, vände sig till henne:
— Har ni länge varit bekant med min bror? — sade han.
— Ja, snart i två år. Hans hälsa har blivit allt sämre. Han dricker mycket, — tillade hon.
— Vad dricker han?
— Brännvin, och det är skadligt för honom.
— Jaså, han dricker mycket? — viskade Levin.
— Ja, — sade hon med en skygg blick mot dörren, där Nikolaj Levin åter visade sig.
— Vad har ni pratat om? — sade han, med missbelåten min, medan hans förskrämda ögon irrade från den ene till den andre. — Om vad?
— Om ingenting alls, — svarade Konstantin förvirrad.
— Ja, om du inte vill säga mig det, så låt bli. Men du skall inte bry dig om att tala med henne. Hon är en flicka av folket och du är en herreman, — sade han med en ryckning i halsmusklerna. — Jag ser, att du förstått allt och att du hyser medömkan med din brors misstag, — tillade han med höjd röst.
— Nikolaj Dmitritj, Nikolaj Dmitritj! — viskade Marja Nikolajevna och lutade sig fram mot honom.
— Nå, det är bra. Men hur går det med kvällsmaten? Nå, där kommer han då, — tillade han märkande en kypare, som kom in med en bricka. — Ställ det här, — befallde han i vresig ton och grep strax brännvinskaraffen, hällde i ett spetsglas och tömde det begärligt. — Drick du med, om du vill! — vände han sig till brodern i en ton, som vittnade om att han strax blivit i gladare humör. — Låt oss lämna Sergej Ivanovitj. Det gläder mig i alla fall att råka dig. Vad du än må säga, vi är ändå inte främmande för varandra. Nå, så drick och berätta vad du har för dig? — fortsatte han ivrigt mumsande på en brödskiva och slog i ett andra glas. — Hur har du det?
— Jag bor ensam ute på landet som förut och sysslar med lantbruk, — svarade Konstantin, som med förfäran lade märke till den lidelsefulla lystnaden i broderns sätt att dricka och äta, och bemödade sig att låtsa om intet.
— Varför gifter du dig inte?
— Det har jag inte kommit mig för med, — svarade Konstantin och rodnade.
— Varför det? Med mig är det ute. Jag har fördärvat mitt liv. Jag har sagt det och säger det än, att om man hade givit mig min arvslott, då jag behövde den, hade hela mitt liv varit annorlunda.
Konstantin skyndade att föra samtalet in på annat.
— Jag undrar, om du vet, att din Vanjusjka har plats på kontoret hos mig i Pokrovskoje, — sade han.
Det ryckte till i Nikolajs hals och han satt en stund i tankar.
— Ja, tala om för mig vad du gör i Pokrovskoje? Står huset och björkarna kvar som förut? Och lever Filipp, trädgårdsmästaren, än? Vad jag väl kommer ihåg bersån och soffan där!... Se till, att du inte ändrar något i huset, utan gift dig med första och ordna så allt blir som det var förr. Då kommer jag på besök till dig, om du får eu hygglig fru.
— Kom och besök mig nu, — sade Levin. — Vi skulle kunna ordna det bra för oss.
— Jag skulle komma till dig, om jag bara visste, att jag inte skulle råka Sergej Ivanovitj.
Du träffar honom inte. Jag bor där alldeles oberoende av honom.
— Ja, men hur du än tycker, så måste du välja mellan honom och mig, — sade han och såg skyggt in i broderns ögon.
Denna skygghet hos honom rörde Konstantin.
— Om du vill höra min uppriktiga mening i denna sak, så kan jag säga dig, att i din och Sergej Ivanovitjs strid har jag varken tagit hans eller ditt parti. Ni har båda orätt. Du mera i yttre avseende, och han i inre.
— Å, har du begripit det? — utropade Nikolaj glatt.
— Och om du vill veta det, så skattar jag högre vänskapen med dig, därför...
— Varför, varför?
Konstantin kunde inte säga, att han höll honom kär, därför att han var olycklig och hade behov av vänskap.
Men Nikolaj förstod, att han just ämnat säga detta, hans uppsyn mörknade och han grep sig åter an med brännvinet.
— Nog, Nikolaj Dmitritj! — sade Marja Nikolajevna och sträckte sin nakna, fylliga arm mot karaffen.
— Låt bli! Lägg dig inte i det här! Annars slår jag! — skrek han.
Marja Nikolajevna log ett milt och godlynt leende, som blidkade Nikolaj, och tog så brännvinet.
— Och du tror, att hon ingenting begriper? — sade Nikolaj. — Hon förstår det här bättre än någon av oss. Inte sant, det finns någonting gott, någonting rart hos henne?
— Har ni aldrig förut varit i Moskva? — frågade henne Konstantin för att säga något.
— Säg inte ni till henne. Det skrämmer henne. Ingen har sagt ni till henne mer än domaren, då hon stod åtalad för att hon ville lämna lastens näste. Ingen annan har sagt ni till henne. Herre Gud, vilka vanvettigheter det finns i världen! — skrek han plötsligt till. — Dessa nya inrättningar, dessa fredsdomare, dessa landsting — vilket oting!
Och han började berätta om de konflikter han haft med de nya statsinrättningarna.
Konstantin Levin hörde på, och förnekandet av alla samhällsinrättningars ändamålsenlighet, som även han hyste och ofta uttalat, misshagade honom nu, då han hörde det ur broderns mun.
— I en annan värld kommer vi att förstå allt detta, — sade han på skämt.
— I en annan värld? Asch, jag tål inte höra om en annan värld! Jag tål inte, — sade han med sina förskrämda, skygga ögon fästade på broderns ansikte. — Och ändå tycks det, att det skulle vara skönt att få gå bort från all uselhet, både andras och ens egen. Men jag är rädd för döden, jag är förfärligt rädd för döden. — Han darrade häftigt till. — Nå, så drick då något! Vill du ha champagne? Eller skall vi fara någonstans? Låt oss fara till zigenare! Du vet, att jag alltid tyckt mycket om zigenare och ryska folkvisor.
Han började bli osäker på målet och hoppade från det ena samtalsämnet till det andra. Med Masjas hjälp övertalade Konstantin honom att inte fara ut och alldeles berusad fördes han i säng av dem.
Masja lovade, att i händelse av hjälpbehov skriva till Konstantin och att söka övertala Nikolaj Levin att bosätta sig hos sin bror.