Följande morgon lämnade Levin Moskva och anlände hem vid kvällstiden. På tåget samtalade han med sitt ressällskap om politik och om nyanlagda järnvägar, och liksom i Moskva var han i sitt inre tyngd av ett virrvarr av begrepp, av en otillfredsställelse med sig själv och en skamkänsla inför något obestämt. Men när han steg av vid sin station och i det svaga ljuset från det upplysta tåget fick syn på sin enögde kusk Ignat, som med rockkragen högt uppslagen satt och väntade på honom i hans mjukt stoppade släde förspänd med de välkända hästarna i seldon med tofsar och blanka ringar, och Ignat, medan reseffekterna stuvades in, berättade honom vad nytt som hänt där ute på landet, om att en arbetsförmedlare kommit och att kon Pava kalvat, fick han en känsla av att tankereda började inställa sig hos honom och att hans förnimmelse av skamsenhet och inre otillfredsställelse började vika. Så kände han det vid första anblicken av Ignat och hästarna. Men då han dragit på sig fårskinnspälsen och väl insvept tagit plats i släden, som så gled framåt, medan han tänkte på förestående lantbruksbestyr, och fäste blicken på sidohästen, en gång i tiden hans ridhäst, nu ett rätt så utslitet, men ändå livligt djur, började han att i ett helt nytt ljus se vad som hänt honom. Han kände sig som sig själv och ville inte vara någon annan. Han ville bara nu söka bli bättre än han varit förr. Först och främst beslöt han, att från och med denna dag inte längre hoppas på någon sällspord lycka, något som han väntat sig av ett äktenskap, och på grund av detta inte försumma nuet för en oviss framtid. För det andra skulle han aldrig mer låta den förhatliga sinnliga lidelsen få makt med sig, denna lidelse, vars minnen så plågat honom då han beredde sig till sitt frieri. Och tänkande på sin broder Nikolaj, fattade han det beslutet, att han aldrig skulle glömma bort honom, att han skulle hålla ett vaksamt öga på honom och aldrig förlora honom ur sikte och vara redo till hjälp, om det skulle gå honom illa. Och så skulle nog snart ske, det hade han en känsla av. Även broderns tal om kommunismen, som vid deras samtal inte hade gjort något starkare intryck på honom, förorsakade honom nu grubbel. Han höll en omgestaltning av de ekonomiska samhällsvillkoren för en utopi. Men han hade alltid förnummit det orättvisa i sitt överflöd jämfört med folkets fattigdom, och han fattade det beslutet, att fastän han hittills strängt arbetat och inte levat överdådigt, han nu, för att känna sig helt som en jämlike, skulle arbeta ännu strängare och inte tillåta sig någon lyx. Och detta tycktes honom så lätt utförbart, att han tillbragte hela vägen under de angenämaste fantasier. Med en livande känsla av förhoppning om ett nytt, bättre liv kom han vid niotiden fram till sitt hem.
Över snön på gårdsplanen strömmade ljus ut från det rum, där Agafja Michajlovna bodde, hans gamla barnjungfru, som nu i egenskap av hushållerska vistades i hans hus. Hon hade inte ännu gått till sängs. Kuzma, som hon väckt, skyndade sömnig och barfota ut på förstutrappan. Rapphönshunden Laska kom också utrusande och hade så när slagit ikull Kuzma. Gnällande strök hon sig mot sin husbondes knän och reste sig för att lägga frambenen på hans bröst, men vågade ej.
— Det var fort tillbaka, lille far, — sade Agafja Michajlovna.
— Det blev långtråkigt, Agafja Michajlovna. Borta är bra, men hemma bäst, — svarade han och gick förbi henne in i sitt arbetsrum. Rummet upplystes sakta av ett inburet ljus. De välkända enskildheterna framträdde inför honom: hjorthornen, bokhyllorna, kakelugnen med sin ventil, som för länge sedan bort bli lagad, soffan, som han ärvt efter sin far, det stora bordet med en uppslagen bok på och vid sidan av den en trasig askkopp och ett skrivhäfte med hans handstil. Då han såg allt detta, kom det för en minut ett tvivel över honom om möjligheten att åstadkomma detta nya liv, som han fantiserat om under slädfärden. Det var som om alla lämningar av hans forna liv grep fast honom och sade till honom »nej, du kan inte komma bort från oss och kommer inte att bli en annan, utan du förblir den du var — med tvivel, med evig otillfredsställelse med dig själv, med fåfänga försök till bättring och ständiga fall och med evig väntan på en lycka, som inte blivit dig beskärd och för dig är otänkbar».
Detta sade hans saker. Men en annan röst i hans inre sade, att man inte skall underordna sig det förgångna och att man av sig själv kan göra allt. Och lyssnande till denna röst gick han bort till ett hörn, där han hade sina tunga gymnastikvikter stående, och började företa rörelser med dem för att komma i käckare humör. Utanför dörren hördes knarr av steg. Han ställde snabbt ned vikterna.
Hans rättare kom in och anmälde, att allt Gud ske lov stod bra till, men att bovetet i den nya torkrian blivit brandskadat undertill. Denna underrättelse förargade Levin. Den nya torkrian var uppförd och delvis uttänkt av Levin. Rättaren hade alltid varit emot denna ria och det var med dold triumf, som han kungjorde, att bovetet tagit skada. Men Levin var fast övertygad om att hade det blivit brandskadat, så var det uteslutande därför, att inte alla försiktighetsmått, varom han väl hundra gånger givit tillsägelse, hade blivit iakttagna. Han blev uppbragt och kom med förebråelser mot rättaren. Men så var det en viktig och glädjande nyhet: Pava, hans bästa, mycket dyrbara, på en utställning inköpta ko, hade kalvat.
— Kuzma, ge mig pälsen. Och säg till om en lykta, jag skall gå och titta efter, — sade han till rättarn.
Ladugården för raskorna låg alldeles intill herrgårdsbyggnaden. Gående över gårdsplanen förbi snödrivan vid syrenhäcken kom han fram till ladugården. Då den nedisade dörren öppnats, slog en doft av ljum gödselånga emot honom, och korna, förbryllade av det ovana ljuset från lyktan, rörde sig oroligt på den friska, prasslande halmen. Han skymtade den glatta, svartfläckiga ryggen på en frisisk ko. Berkut, tjuren, låg där med sin näsring och ville resa på sig, men kom av sig och fnyste bara ett par gånger, då man gick förbi honom. Ladugårdens rödbruna skönhet, den väldiga Pava, stod med bakdelen mot de inträdande och skymde med sin kropp undan den lilla kalven, som hon stod och slickade.
Levin gick in i kätten, beskådade Pava och lyfte den rödfläckiga kalven upp på hans långa, rankiga ben. Den oroade Pava började böla, men lugnade sig, då Levin sköt kalven intill henne och började tungt flåsande att slicka honom med sin sträva tunga. Sökande juvret stack kalven nosen under moderns ljumske och viftade med den lilla svansstumpen.
— Lys hit, Fjodor, hit med lyktan, — sade Levin besiktigande kalven. — Lik modern, fast färgen påminner om fadern. Mycket bra. Den är lång, fyllig och välformad i ljumskarna. Vasilij Fjodorovitj, är den inte bra? — vände han sig till rättaren, i sin glädje över kalven helt försonad med honom beträffande bovetet.
— Skulle den kunna vara dålig med sånt påbrå? Och så har Semjon, arbetsförmedlaren, kommit hit, det var en dag efter det ni rest. Det blir att göra upp med honom, Konstantin Dmitritj, — sade rättaren. — Och om maskinen har jag redan gett er besked.
Genom detta inpass leddes Levin med ens in på alla detaljer i sitt hushållsbestyr, som var stort och invecklat, och från ladugården begav han sig direkt till kontoret. Och sedan han talat med rättaren och Semjon, vände han åter till herrgården och gick upp i förmaket, som låg i andra våningen.