Det var ett stort, gammaldags hus, och fastän Levin var ensam hade han hela huset för egen räkning och höll det uppeldat. Han visste, att detta var oförståndigt och insåg, att det var orätt och stred mot hans nya planer, men detta hus var en hel värld för Levin. Det var den värld, i vilken hans far och mor levat och dött. De hade levat det liv, som för Levin tycktes vara idealet av tillvaro och som han själv drömde om att få förnya med sin egen hustru, sin egen familj.
Levin erinrade sig knappt sin mor. Den föreställning, han hade om henne, var för honom något heligt och sin blivande hustru tänkte han sig i fantasin som en andra uppenbarelse av det hänförande, heliga kvinnoideal, som varit förkroppsligat i hans mor.
Det var honom inte bara omöjligt att kunna tänka sig kärlek till en kvinna utan äktenskap, utan det var rent av så, att han främst föreställde sig familjen och först i andra planet den kvinna, som skulle skänka honom denna familj. Därför var hans begrepp om giftermål alldeles olika flertalets bland hans bekanta, för vilka äktenskapet var ett bland många andra allmänmänskliga ting. För Levin var detta det centrala i livet, av vilket det helas lycka var avhängig. Och nu var han tvungen att avstå från allt detta.
När han kommit in i det lilla förmaket, där han alltid brukade inta sitt te, och satt sig ned i en länstol med en bok i handen och Agafja Michajlovna kommit in med teet och med sitt vanliga: »jag sätter mig, far lille» tagit plats i en stol vid fönstret, kände han, att han inte — hur underligt det än var — hade blivit kvitt sina fantasier och att han inte kunde leva utan dem. Han läste boken, funderade på vad han läste, gjorde ett avbrott i tankarna för att höra på Agafja Michajlovna, som oförtrutet pratade, och under allt detta gled om varandra förbi hans inbillning syner, som hänförde sig till lantliv och framtida familjelycka. Han kände, att djupt i hans själ något höll på att komma till stadga och ro.
Han lyssnade till Agafja Michajlovna, som talade om Prochor, som glömt sin Gud och nu för de pengar, som Levin gett honom att köpa en häst för, oavbrutet söp och som hade slagit sin hustru halvdöd. Han satt och lyssnade och läste i boken och sökte hålla samman den tankegång, som läsningen uppväckte. Det var Tyndalls bok om värmet. Han tänkte på de anmärkningar han gjort mot Tyndall för dennes självbelåtenhet över sin experimentskicklighet och för hans brist på filosofisk åskådning. Och så plötsligt kom den glada tanken på honom: »om två år kommer jag att i min kreatursuppsättning ha två frisiska kor och Pava själv kan än vara i livet och Berkut kan ha fått tolv unga döttrar...» Han grep sig åter an med boken. »Nå, gott, elektricitet och värme är ett och detsamma. Men är det möjligt att för att avgöra den frågan sätta den ena storheten i stället för den andra? Nej. Nå, hur? Den gemensamma förbindelsen mellan alla naturens krafter förnimmes i alla fall instinktivt... Det blir förträffligt, då Pavas dotter blir en stor rödbrokig ko... Förträffligt! Att gå ut med hustru och gäster och möta hela kreaturshjorden... Min hustru kommer att säga: jag och Kost’ja pysslar om denna kalv som vore det ett barn. — Hur kan det intressera er så? — säger min gäst. — Allt som intresserar honom, intresserar mig, — säger hon. Men vem är denna hon?» Och så kom han att tänka på vad som hänt i Moskva... »Nå vad är att göra? Jag rår inte för det. Men nu skall allt gå efter en ny plan. Det är struntprat, att livet inte tillstäder det, att det förgångna inte tillstäder. Det gäller att sträva efter att leva bättre, mycket bättre...» Han lyfte en smula på huvudet och föll i tankar. Gamla Laska, som ännu inte helt hämtat sig efter glädjen över hans hemkomst och varit ute och sprungit ett slag utomhus för att få skälla litet, vände tillbaka viftande med svansen. Förande en fläkt av frisk nattluft med sig kom hon fram till honom och stack huvudet under hans arm, ängsligt gnällande för att bli smekt.
— Den kan inte tala, — sade Agafja Michajlovna. — Men hunden förstår, att husbonden kommit tillbaka och att han är ledsen.
— Varför ledsen?
— Å, skulle jag inte se, far lille? Jag har känt många herrar, jag, sen jag var liten har jag vuxit upp bland herrskap. Det gör ingenting, far lille. Bara man har hälsan och rent samvete.
Levin stirrade på henne, förundrad över, hur hon kommit på hans tankar.
— Skall jag kanske gå efter litet mer te? — sade hon, tog en kopp och gick.
Lаska höll alltjämt huvudet under hans arm. Han strök henne över ryggen, och hon kröp ihop vid hans fötter vilande huvudet på en framsträckt tass. Till tecken på att allt nu var hyggligt och bra igen öppnade hon munnen en smula och smackade ett slag och sedan hon lagt sina fuktiga läppar i en bekvämare ställning om sina gamla tänder, tystnade hon av i belåten ro. Levin iakttog uppmärksamt hennes sista rörelse.
— Så får väl jag med göra! — sade han för sig själv. — Jag med. Det är bra.