Efter balen sände Anna Arkadjevna tidigt följande morgon sin man ett telegram om att hon samma dag skulle fara från Moskva.
— Nej, jag måste, jag måste resa, — sade hon till sin svägerska i en ton, som om hon hade kommit att tänka på en massa saker, som hon inte kunde lämna redogörelse för, — nej det är bäst att fara nu.
Stepan Arkadjevitj åt inte middag hemma, men han hade lovat att komma klockan sju för att följa sin syster till stationen.
Kitty kom inte heller till middagen utan sände en biljett och meddelade, att hon hade huvudvärk. Dolly och Anna fick äta ensamma med barnen och den engelska sällskapsdamen. Om det nu var därför, att barnen var obeständiga av sig, eller att de instinktivt kände, att Anna denna dag inte alls var sådan, som den, då de blev så förälskade i henne, att hon inte längre var intresserad av dem, de hade upphört med sin lek med henne, deras efterhängsna kärlek till henne var över och de brydde sig inte alls om att hon skulle resa. Anna hade hela förmiddagen varit upptagen av förberedelserna för resan. Hon skrev avskedsbiljetter till sina Moskvavänner, antecknade sina utgifter och packade sina saker. Dolly tyckte sig märka, att hennes svägerska inte var vid lugn sinnesstämning utan i den beskäftiga iver, som hon av egen erfarenhet så väl kände, som i regeln har någon särskild orsak och oftast söker bemantla en inre otillfredsställelse. Efter middagen gick Anna in i sitt rum för att klä sig och Dolly följde med henne.
— Vad du är besynnerlig i dag! — sade Dolly.
— Jag? Tycker du det? Jag är inte besynnerlig, jag är dålig i dag. Det brukar så vara med mig ibland. Jag går och är gråtfärdig. Det är dumt, men det går över, — svarade Anna snabbt och böjde sitt rodnande ansikte ned mot en liten tygpåse, dit hon just höll på med att stoppa in sin nattmössa och sina batistnäsdukar. Hennes ögon hade en säregen glans, och tårarna ville ständigt tränga sig fram. — Precis som jag inte ville fara från Petersburg, vill jag nu inte resa härifrån.
— Du har kommit hit och gjort en god gärning, sade Dolly i det hon uppmärksamt betraktade henne.
Anna såg på henne med av tårar fuktiga ögon.
— Säg inte så, Dolly. Jag har ingenting gjort och kunde heller ingenting göra. Jag har ofta undrat över, varför alla människor skall skämma bort mig. Vad har jag gjort och vad var jag i stånd att göra? I ditt hjärta fanns det kvar så mycket kärlek, att du kunde förlåta...
— Utan dig, Gud vete, vad som hade skett! Vad du är lycklig Anna, — sade Dolly. — I din själ ligger allt ljust och vackert.
— Var och en har nog där sina skeletons, som engelsmännen säger.
— Vad skulle du ha för skeleton, du med ditt ljusa sinne?
— Det saknas nog inte! — utbrast Anna och plötsligt krusade ett illmarigt muntert leende hennes läppar och lyste upp hennes ansikte efter tårarna.
— Nå, ditt skeleton måtte vara ett lustigt skeleton och inte så värst dystert, — sade Dolly med ett leende.
— Nej, det är nog ett dystert. Vet du, varför jag far i dag och inte i morgon. Ett behov att bikta mig har tryckt på mig, och jag vill göra en bekännelse för dig, — sade Anna och lutade sig med beslutsam min tillbaka i stolen och lät blicken vila på Dolly.
Och till sin förvåning såg Dolly, hur hon rodnade ända ut i örsnibbarna och upp under de små svarta hårslingorna på halsen.
— Ja, — fortsatte Anna. — Vet du, varför Kitty uteblev från middagen? Hon är svartsjuk på mig. Det är jag som förstört... Det är min skuld, att senaste balen för henne blev en tortyr och ingen glädje. Men det är ju sant, att jag inte i sträng mening har någon skuld, eller i varje fall är jag bara i någon liten mån skuld till det, — sade Anna med sin spröda stämma och dröjde särskilt på orden »någon liten.»
— Å, vad du talar likt Stiva, — sade Dolly med ett leende.
Anna blev stucken.
— Nej, nej! Jag är inte lik Stiva, — sade hon och mörknade. Om jag talar till dig om detta, så är det därför, att jag inte för en minut kan tillåta mig ett tvivel på mig själv, — sade Anna.
Men i samma stund, som hon uttalat dessa ord, kände hon, att de inte var sanna. Hon inte bara tvivlade på sig själv, hon kände en häftig sinnesrörelse vid blotta tanken på Vronskij och hon ville fara förr än hon tänkt bara för att inte mer sammanträffa med honom.
— Stiva har berättat mig, att du dansade masurka med Vronskij och att han...
— Du kan inte tänka, hur löjligt det trasslade till sig. Jag ville bara hjälpa till att föra dem närmare varandra, och resultatet blev något helt annat. Kanske jag mot min vilja...
Hon rodnade och tystnade.
— Ja, sådant får man strax känning av! — sade Dolly.
— Men jag skulle vara förtvivlad, om det från hans sida skulle vara något allvarligt, — avbröt henne Anna. — Men jag är övertygad om, att det här snart är glömt och att Kitty inte mer skall känna sig hatfull mot mig.
— Men för övrigt, om jag skall säga dig sanningen, så önskar jag för Kittys del inte särskilt detta giftermål. Och det är bättre, att det blir ingenting av, om han, Vronskij, på en enda dag har kunnat bli förälskad i dig.
— Ack, herre Gud, det vore då för galet! — sade Anna, och åter steg en stark rodnad upp på hennes ansikte, då hon hörde ord uttalade, som uttryckte samma tanke, som hon haft. — Så reser jag bort efter att ha gjort mig till fiende med Kitty, som jag fattat så stort tycke för. Ack, vad hon är älsklig! Men du skall väl ställa det tillrätta, Dolly? Inte sant?
Dolly kunde med möda hålla tillbaka ett löje. Hon tyckte om Anna, men hon fann ändå behag i att se, att även hon hade sina svagheter.
— Till fiende? Det är inte möjligt.
— Jag skulle så gärna önska, att ni alla höll av mig som jag håller av er. Och nu har jag ännu mer fäst mig vid er, — sade Anna med tårar i ögonen. — Ack, vad jag är dum i dag.
Hon torkade ansiktet med sin näsduk och började så att klä sig.
Strax innan hon skulle ge sig av kom Stepan Arkadjevitj i sista minuten hem, rödkindad, gladlynt, med doft av vin och cigarrök.
Annas känslighet hade smittat av sig på Dolly, och då hon för sista gången tog farväl av sin svägerska, viskade hon:
— Kom ihåg, Anna, vad du har gjort för mig, glömmer jag aldrig. Och kom ihåg, att jag alltid hållit av dig och kommer att hålla av dig som den bästa vän!
— Jag förstår inte varför — svarade Anna och kysste henne med knappt tillbakahållna tårar.
— Du har förstått mig och du känner mig. Farväl, du kära förtjusande!