»Nå, allt är över, och Gud ske lov för det!» var den första tanke, som trängde sig på Anna Arkadjevna, då hon för sista gången tagit farväl av sin bror, som ända till tredje avgångssignalen stått i dörren och spärrat vägen till kupén. Hon satte sig ned på soffan bredvid kammarjungfrun Annusjka och stirrade ut i sovvagnens halvskymning. »Gud vare lov, i morgon får jag se Serjozja och Alexej Alexandrovitj och mitt liv kommer att förflyta i hemvan trevnad, som förut.»
Ännu i samma oroliga sinnesstämning, vari hon befunnit sig under hela dagen, började Anna med en känsla av tillfredsställelse att ivrigt göra i ordning åt sig för tågresan. Med sina små flinka händer öppnade och stängde hon sin röda resväska, tog och lade en kudde över sina knän, svepte en filt mjukt om benen och satte sig bekvämt tillrätta. En av damerna i hennes ressällskap, som var sjuk, lade sig redan att sova. Två andra damer började ett samtal med Anna och en korpulent gumma, som omsorgsfullt svepte om sina ben, gjorde en del anmärkningar på kupéns uppvärmning. Anna gav de båda damerna några ord till svar, men då hon förutsåg föga intresse av ett samtal, bad hon Annusjka räcka henne den lilla lyktan, hakade fast den vid soffans armstöd och tog ur sin handväska upp en papperskniv och en engelsk roman. Till en början hade hon svårt att läsa. Först stördes hon av buller och rörelse i kupén och sedan, då tåget satt sig i gång, var det omöjligt att låta bli att lyssna till de ljud, som framkallades därav. Hon kunde ävenledes ej underlåta att ge akt på snön, som piskade mot vänstra fönstret och där avlagrade sig på glaset, och på den förbigående konduktören, som på sin vänstra sida blivit vit av snö, och hon lyssnade ofrivilligt till de medresandes samtal om vilken förfärlig snöstorm det rasade därute. Men längre fram blev miljön ständigt enahanda: det var samma skakande rörelse, samma bultande ljud, samma snö mot fönstret, samma plötsliga övergångar från hetta till köld och från köld till hetta, samma ansikten, som skymtade i halvdunklet och samma röster, som hördes, och Anna började läsa och följde med i det hon läste. Annusjka hade redan slumrat in hållande fast den röda handväskan på sitt knä med sina breda händer, som var iförda handskar, av vilka den ena var trasig. Anna Arkadjevna läste och kände ett behag av att läsa, att följa med i återspeglingen av andras liv. Hon bar inom sig en alltför stor livslust. Läste hon om hur romanens hjältinna pysslade om en sjuk — fick hon ett begär att med ljudlösa steg gå över golvet i ett sjukrum. Läste hon om hur en parlamentsledamot höll ett tal — fick hon lust att hålla detta tal. Läste hon om hur lady Mary deltog i parforcejakt, förargade sin svägerska och förundrade alla genom sin oförvägenhet — fick hon lust att göra detsamma. Men nu var intet tillfälle för handling, och oavbrutet vändande den glatta papperskniven mellan sina små händer gav hon sig helt hän åt läsningen.
Romanens hjälte stod just inför uppnåendet av sin engelska lycka, baronettitel med tillhörande gods, och Anna önskade som bäst att i hans sällskap bege sig till detta gods, då plötsligt en känsla sade henne, att han egentligen borde blygas — och hon å hans vägnar. Varför skulle han då blygas? »Varför bör jag då blygas?» frågade hon sig själv med förolämpad förvåning. Hon lade från sig boken och lutade sig mot det stoppade ryggstödet med bägge händer hårt tryckta om papperskniven. Det fanns ju intet att blygas för. Hon lät de senaste Moskvaminnena dra förbi sig. Alla var goda, behagliga. Hon mindes balen, hon mindes Vronskij och hans förälskade, undergivna ansiktsuttryck, hon erinrade sig hela sitt förhållande till honom: däri låg intet att blygas över. Och trots detta blev just under dessa erinringar hennes känsla av blygsel allt starkare, som om någon inre röst just då, när hon tänkte på Vronskij, sade till henne: »varmt, alldeles för varmt, det bränns». »Nå, än sen?» — sade hon i beslutsam ton till sig själv och bytte plats på soffan. — »Vad vill detta säga? Är jag då rädd att se på denna sak som den är! Skulle det då mellan mig och denne unge officer finnas eller kunna finnas något förhållande annorlunda än det till vilken annan bekant som helst?» Hon log ett föraktfullt löje och grep sig åter an med boken, men hon kunde nu verkligen inte längre följa med det hon läste. Hon lät papperskniven glida fram och tillbaka mot fönsterglaset och lade sedan dess glatta, kalla yta mot sin kind och var nära att plötsligt skratta till högt i ett utbrott av glädje, som med ens kom över henne. Hon kände, att hennes nerver som strängar spändes allt hårdare och hårdare på skruvar som drogs till. Hon kände, att hennes ögon spärrades upp, att det nervöst ryckte i fingrar och tår, att något inom henne ville kväva andedräkten och att alla gestalter och ljud i det vaggande halvdunklet med sällspord tydlighet uppfattades av henne. Gång på gång kom det ett tvivel över henne: gick vagnen framåt — eller tillbaka — eller stod den stilla. — Var det Annusjka eller var det en vilt främmande person, som satt bredvid henne. »Vad är det jag ser på ryggstödet: är det en päls eller ett djur? Och är jag själv här: är det jag själv eller en annan?» Det var hemskt att glida in i denna domning, men det var något, som drog henne dit in, fast hon kunde efter gottfinnande ge sig hän åt den eller kämpa emot. Hon reste på sig för att komma till besinning, kastade av sig pläden och tog av pelerinen från sin varma dräkt. Efter en stund hade hon hämtat sig och förstod, att en mager arbetskarl i långrock av nankintyg, som saknade knappar, måste vara tågets eldare, som kommit in för att se på termometern, och att vinddrag och snöstänk trängt in efter honom genom dörren. Men så blev allt åter ett virrvarr. Mannen med den långa gängliga gestalten gav sig plötsligt till att gnaga med tänderna i väggen. Gumman började sträcka ut sina ben över hela vagnens längd och fyllde kupén som ett svart moln. Sedan hördes ett förfärligt gnisslande och ett krasande ljud som om någon blivit sliten i stycken. Därefter bländades hennes ögon av ett rött eldsken, och så skymdes allt bort som av en svart mur. Anna fick en förnimmelse av att hon föll och föll. Men det var inte förfärligt, det var nöjsamt. En tjockt påpälsad, snöhöljd man ropade något invid hennes öra. Anna spratt upp och kom till sans, hon förstod, att man stannat vid en station och att det var konduktören, som ropat. Hon bad Annusjka räcka sig schalen och den avtagna pelerinen, svepte dem om sig och gick mot dörren.
— Skall frun gå ut? — frågade Annusjka.
— Ja, jag vill hämta frisk luft. Det är hett här inne.
Och hon öppnade dörren. Snöstormen slog henne till mötes och stred med henne om herraväldet över dörren. Och det gav henne en känsla av munterhet. Hon fick upp dörren och steg ut. Det var som om vinden just hade väntat på henne: han visslade ystert till och ville gripa tag i henne och föra bort henne, men hon grep med handen om en kall järnslå och hållande fast om sin fladdrande schal steg hon försiktigt ned på perrongen och gick i lä om vagnen. Vinden rasade med oförminskad styrka, men på perrongen bakom vagnarna var det lugnare. Med välbehag sög hon i fulla andedrag in den svala frostluften och stående ett stycke från sin vagn betraktade hon perrongen och det upplysta stationshuset.