Då Stepan Arkadjevitj stod färdigklädd, stänkte han parfym på sig, makade manschetterna i den rätta ställningen och fördelade med automatiskt invand färdighet i respektive fickor cigarrettetui, plånbok, tändsticksask och klocka försedd med dubbelkedja och berlocker, fläktade ett slag med näsduken och stegade så ut i serveringsrummet, i trots av sin moraliska olycka dock angenämt fylld av välbehaget att känna sig ren, väldoftande, fräsch och vid god fysisk vigör, fast ej utan en obetydlig darrning på benen. Kaffet stod framsatt och där bredvid låg några brev och en del från ämbetsverket sända handlingar.
Han ögnade igenom breven. Det var däribland ett som var särskilt obehagligt — det var från en affärsman, som underhandlade om köp av skogen på hustruns gods. Det var absolut nödvändigt att sälja denna skog. Men för närvarande, så länge den äktenskapliga brytningen varade, kunde det inte bli tal därom. Och allra obehagligast berörde det honom, att genom denna sak ett ekonomiskt intresse blandades in i hans förestående uppgörelse med hustrun. Tanken, att han kunde komma att låta leda sig av detta intresse, att han för skogsaffärens skull kanske skulle sträva efter försoning med sin fru, kränkte hans stolthet.
Då han blivit färdig med breven, drog Stepan Arkadjevitj till sig de från ämbetsverket komna papperen, bläddrade hastigt igenom två rättsakter och gjorde med en stor blåpenna en del randanteckningar, varefter han sköt dokumenten åt sidan och övergick till att inmundiga kaffet, vecklande ut en ännu fuktig morgontidning, vari han började läsa.
Stepan Arkadjevitj höll sig med en liberal tidning, men inte någon ytterlighetsgående, utan en av det frisinnade flertalets organ. Fast varken vetenskapen, konsten eller litteraturen i egentlig mening intresserade honom, höll han sig dock med bestämda åsikter på dessa områden, nämligen de som företräddes av hans tidning och dess stora parti, och han ändrade dessa åsikter endast i de fall, då majoriteten inom partiet ändrade dem, eller rättare sagt, han ändrade dem inte alls, utan det var åsikterna själva, som oförmärkt omgestaltade sig inom honom.
Stepan Arkadjevitj hade aldrig gjort sig någon möda att välja bland tankeströmningar och åskådningar. Det var dessa, som självmant uppsökte honom, alldeles på samma sätt som i fråga om hattar och rockar, vilkas form han inte bestämde, utan tog sådan som modet bjöd. Att äga åsikter var för honom, som levde i ett samhällslager, där det hos män vid mogen ålder krävdes en viss intellektuell rörlighet, lika nödvändigt som att ha en hatt. Om det också fanns en grund, varför han föredrog den liberala riktningen framför den konservativa, som ävenledes många ur hans krets tillhörde, så låg denna inte däri, att han fann den liberala åskådningen bättre grundad i förnuftet, utan det berodde därpå, att denna bäst passade för en man i hans levnadsomständigheter. Det liberala partiet sade, att i Ryssland allt var uselt, och det förhöll sig faktiskt så, att Stepan Arkadjevitj hade stora skulder och att pengarna aldrig räckte till. Det liberala partiet sade, att äktenskapet var en utlevad institution och att det var nödvändigt reformera det, och det var nu ett faktum, att livet i äktenskapet beredde Stepan Arkadjevitj föga tillfredsställelse och nödgade honom att ljuga och förställa sig, något som inte låg för hans lynne. Det liberala partiet sade eller rättare lät underförstå, att religionen bara var en nödvändig tygel på de obildade folklagren, och det var ett ofrånkomligt faktum, att Stepan Arkadjevitj inte utan värk i benen kunde uthärda även den allra kortaste gudstjänst och inte kunde förstå, vad alla dessa stränga och högtidliga ord om ett liv efter detta skulle tjäna till, då det i alla fall var så behagligt att leva i den här världen. Dessutom var det för Stepan Arkadjevitj, som allt emellanåt var upplagd för skämt, ett angenämt nöje att ibland kunna förbrylla en enklare intelligens bland sina ståndsbröder med argumentet, att om man skulle yvas över sitt ursprung, så var det inte konsekvent att stanna vid Rurik och sedan inte vilja kännas vid sin äldsta anherre — apan. På så sätt hade det liberala tänkesättet blivit en vana hos Stepan Arkadjevitj, och han älskade sin tidning liksom sin middagscigarr för det lätta töcken den spred över hans hjärna. Han läste tidningens ledare, där det utvecklades, att det är fullständigt i onödan som i vår tid klagomål höjas över att radikalismen hotar att förstöra alla konservativa element och att landets styrelse borde vara skyldig att företa alla mått och steg för att kväva den revolutionära hydran; »tvärtom ligger enligt vår mening faran inte i en förment revolutionär hydra, utan i traditionens motspänstighet, som sätter stopp för framåtskridandet» o. s. v. Han läste också igenom nästa artikel, en ekonomisk ledare, där Bentham och Mill citerades och finansdepartementet fick sina väl förstuckna pikar. Med en speciellt utvecklad snabbhet i uppfattningen märkte han strax innebörden i varje pik: från vem och mot vem och av vad anledning, och detta beredde honom som alltid ett nöje. Men i dag förgiftades detta nöje av Matrjona Filimonovnas råd och tanken på att det var så illa ställt hemma. Han läste också om, att greve Beust enligt förljudande rest till Wiesbaden, samt annonserna om att inga grå hår mer behövdes, att en mindre droska var till salu och att en ung dam önskade bekantskap. Men dessa underrättelser beredde honom nu inte som förr ett stilla ironiskt välbehag.
Då han läst sin tidning, tömt en andra kopp kaffe och ätit en semla med smör, steg han upp, borstade brödsmulorna av västen, rätade på sig och log belåtet, ingalunda därför att hans sinne kände något särskilt välbehag, hans belåtna leende var bara framkallat av en förträfflig matsmältning.
Men detta godlynta löje kom honom att med ens erinra sig allt, vad som nyss hänt, och han blev allvarsam.
Utanför dörren ljöd två barnröster — Stepan Arkadjevitj hörde, att det var Grisja, yngste pojken, och Tanja, äldsta flickan — de drog någonting, som välte.
— Det sa’ jag ju. Det går inte an att ha passagerarplatser på taket, — ropade flickan på engelska. — Nu får du plocka upp dem!
»Allt går på tok, tänkte Stepan Arkadjevitj, — där får ju barnen springa utan tillsyn.» Han gick fram till dörren och ropade dem till sig. De lämnade ett träskrin, som skulle föreställa järnvägsvagn, och kom in till fadern.
Flickan, faderns favoritbarn, sprang käckt fram till honom, slog armarna om honom och blev hängande vid hans hals, njutande av den välkända parfymdoften från hans polisonger. Sedan hon till sist tryckt en kyss på hans vänligt skinande ansikte, som av den framåtböjda ställningen börjat starkt rodna, frigjorde den lilla sina armar och ville åter springa sin väg, men fadern höll henne kvar.
— Hur är det med mamma? — frågade han och strök med handen över flickans lena, finhyllta hals. — God morgon, — sade han med ett leende till gossen, som kom fram och hälsade på honom.
Han var medveten om att han höll mindre av sonen, och sökte bemöda sig att vara lika mot båda barnen, men pojken hade en känsla av detta bemödande och log ej till svar på faderns något kyliga leende.
— Mamma? Jo, hon har just stigit opp, — svarade flickan.
Stepan Arkadjevitj suckade.
»Ja, då har hon igen inte sovit på hela natten», tänkte han.
— Nå, är hon glad?
Flickan visste, att det uppstått en osämja mellan föräldrarna och att modern inte kunde vara glad, och hon visste, att detta var bekant för fadern och att han nu gjorde sig till, då han i så lätt ton frågade om denna sak. Hon rodnade för faderns skull. Han begrep det och blev också röd i ansiktet.
— Jag vet inte, — sade hon. — Hon har sagt till oss att vi inte ska läsa i dag utan gå ut på en promenad med miss Hull och hälsa på mormor.
— Nå, så gå då, lilla Tanja. Men vänta litet, — sade han och höll henne kvar med blicken fäst på hennes fina lilla hand.
Han tog ned en ask konfekt, som han dagen förut ställt ifrån sig på kakelugnskransen, och valde ut åt henne två godsaker av hennes favoritsorter, chokolad och marzipan.
— Skall Grisja ha den här? — frågade flickan och pekade på chokoladbiten.
— Ja, den kan han få. — Han strök henne över skuldran och gav henne en kyss vid hårfästet och en på halsen, varpå han släppte henne.
— Vagnen är framme, — sade Matvej. — Och så är det en dam, som bett om företräde, — tillade han.
— Har hon varit här länge? — frågade Stepan Arkadjevitj.
— Så där en halvtimme.
— Hur många gånger har jag inte redan sagt dig, att du strax skall anmäla folk, som kommer!
— Man måste väl ändå lämna litet tid att dricka kaffe, sade Matvej i en vänskapligt rättfram ton, som det var omöjligt att förarga sig på.
— Nå, bed henne komma in strax, — sade Oblonskij med en liten missnöjd rynkning på pannan.
Den uppvaktande, en kaptensänka Kalinina, kom med ett omöjligt och orimligt ärende. Men Stepan Arkadjevitj lät henne ta plats och hörde, som han brukade i dylika fall, uppmärksamt på henne utan att avbryta, varefter han gav henne ett utförligt svar om vart och till vem hon hade att vidare vända sig och nedskrev till och med i all hast med sin eleganta och lättflytande spatiösa handstil en biljett till en person, som kunde vara henne till hjälp. Då kaptensänkan gått, grep Stepan Arkadjevitj sin hatt och stod ett ögonblick dröjande och funderade på om han glömt något. Men det var ingenting, som han glömt, det var bara det, som han ville glömma, — hustrun.
»Ack, ja!» Han sänkte huvudet, och hans vackra ansikte antog ett bekymrat uttryck. »Skall jag gå eller inte gå?» sade han för sig själv. Och en inre röst sade honom, att det inte lönade sig att gå, att det bara skulle uppstå en ny falsk situation, att det var ogörligt att upphjälpa det ömsesidiga förhållandet eller göra det gott igen, emedan det var omöjligt att åter göra henne intagande och erotiskt lockande eller av honom göra en gubbe, som inte hade något kärleksbehov. Utom hyckleri och lögn var ju intet att vänta, och hyckleri och lögn bjöd hans natur emot.
»Men någon gång måste man i alla fall. Det kan inte fortgå på det här viset», sade han och försökte tillkämpa sig beslutsamhet. Han rätade på sig, tog ut en cigarrett, tände den, drog ett par bloss och kastade den ifrån sig på ett askfat av pärlemorskimrande snäckskal, gick med snabba steg igenom förmaket och öppnade dörren till sängkammaren.