Den ursinniga stormen flög visslande mellan vagnshjulen och ryckte vinande i stolparna vid stationshusets hörn. Vagnar, stolpar, människor, allt som man kunde se, var på ena sidan överhöljt av ett snölager, som ständigt ökades. För ett ögonblick tog stormen av, men kom så åter farande med så våldsamma ryck att det kunde tyckas nästan omöjligt att hålla sig på benen. Men under allt detta ilade stationskarlarna fram och tillbaka under muntert samspråk på perrongens gnisslande plankor, och dörrar slogs oupphörligt upp och åter igen. Under hennes fötter gled en förbiskyndande mans hopträngda skugga och hon hörde slag av en hammare mot järn. »Skicka av telegram!» hördes en vresig röst ropa från andra sidan det stormiga mörkret. »Hit, hit! N:r 28!» skrek olika stämmor, och i vinterdräkter inbyltade snöhöljda gestalter skyndade fram och tillbaka. Två herrar med glimmande cigarretter mellan läpparna gick förbi henne. Hon tog ännu ett djupt andedrag och hade redan fått upp handen ur muffen för att gripa om järnslån och stiga upp i vagnen, då plötsligt en uniformerad herre alldeles bredvid henne skymde undan det fladdrande lyktskenet. Hon såg sig om och i detsamma kände hon igen Vronskijs ansikte. Han förde handen till mösskärmen och bugade sig för henne och frågade, om hon inte önskade något, om han inte kunde vara till hennes tjänst. Hon dröjde ganska länge med att svara och stirrade på honom, och trots skuggan, vari han stod, såg hon eller tyckte sig se både uttrycket i hans ansikte och i hans ögon. Det var åter samma uttryck av vördnadsfull hängivenhet, som dagen förut gjort så djupt intryck på henne. Mångfaldiga gånger de sista dagarna och senast alldeles nyss hade hon sagt till sig själv, att Vronskij för henne var en av de hundratals unge män, som det stod henne fritt att träffa överallt, att hon aldrig skulle nedlåta sig till att tänka särskilt på honom, men nu grep henne i alla fall i sammanträffandets första stund en känsla av glad stolthet. Hon behövde inte fråga honom, varför han var där. Hon visste det lika säkert, som om han själv hade sagt henne, att han var där för att kunna vara på samma ställe som hon.
— Jag visste inte, att ni var med tåget. Varför reser ni? — sade hon sänkande armen, som just skulle till att gripa om ledstången, och ett uttryck av livfull glädje, som hon inte kunde dölja, lyste upp hennes ansikte.
— Varför jag reser? — upprepade han och såg henne rakt i ögonen. — Ni vet, att jag far för att kunna vara där ni är, — sade han, — jag kan inte annat.
I detsamma tog vinden ny fart och vräkte snö ned från vagnstaken, en lossnad järnplåt gnisslade till och bortifrån lokomotivet kom en skarp, rytande vissling, som klingade ut i en klagande, mörk ton. Hela snöstormens fasa tycktes henne skönare i detta nu. Han hade sagt just det, som hennes känsla hade trängtat efter, men hennes förstånd fruktat för. Hon gav intet svar, och han kunde i hennes ansikte avläsa en inre kamp.
— Förlåt mig, om det som jag sagt är oangenämt för er, — sade han undergivet.
Han talade i vördnadsfull ton men så fast och beslutsamt, att hon en lång stund inte visste, vad hon skulle svara.
— Det är illa av er att säga så, och jag ber er, om ni är en hederlig man, att glömma vad ni sagt, liksom jag vill glömma det, — sade hon slutligen.
— Inte ett ord, inte en rörelse av er kommer jag att glömma, kan jag glömma...
— Nog, nog! — utropade hon och gjorde ett fåfängt försök att få ett strängt uttryck i sitt ansikte, som han lidelsefullt betraktade. Hon grep med handen om den kalla ledstången, svingade sig upp på trappsteget och försvann in i vagnen. Men i den lilla korridoren hejdade hon sig och blev stående för att i tankarna genomgå vad som skett. Utan att erinra sig vare sig sina egna ord eller hans, kände hon instinktivt, att detta korta samtal fört dem förfärligt nära varandra. Och hon var på en gång förskräckt och lycklig häröver. Sedan hon stått stilla några sekunder, gick hon in i kupén och satte sig ned på sin plats. Det tillstånd av överspänning, som tidigare plågat henne, hade inte bara vänt tillbaka utan stegrade sig nu till den grad, att hon fruktade, att när som helst något kunde brista inom henne. Under hela natten kunde hon inte sova. Men i denna överspänning av nerverna och i de fantasier, som fyllde hennes inbillning, var det dock ingenting av olust och svårmod, tvärtom, det var en lustbetonad, brännande, eggande känsla. Fram mot morgonen slumrade Anna in i sittande ställning, och då hon vaknade var det redan ljust och tåget nalkades Petersburg. På en gång kom tankar om hemmet, om hennes man och son, om de förestående dagarnas bestyr över henne.
Det första ansikte, hon lade märke till, så fort tåget stannat i Petersburg och hon trädde ut ur vagnen, var hennes mans. »Ack, Herre Gud, varför har han då fått sådana öron?» tänkte hon, då hon såg hans kyligt högtidliga representativa figur. Särskilt fäste hon sig vid hans utstående öronlappar, som bildade stöd för brättena på en kullrig hatt. Då han fick syn på henne, gick han fram till henne med sitt stereotypa, småironiska leende om munnen och med de stora matta ögonen stirrande mot henne. En obestämd känsla av obehag darrade till i hennes hjärta, då hon mötte hans efterhängsna, trötta blick, som hade hon väntat att få se honom annorlunda. Särskilt förundrade hon sig över den känsla av otillfredsställelse med sig själv, som hon kände vid första sammanträffandet med honom. Denna känsla var egentligen gammal och hemvan, det var en förnimmelse liksom av en viss tillgjordhet, som hon brukat ha i sin mans sällskap. Men hon hade tidigare inte gjort sig reda för denna känsla, först nu blev hon klart och plågsamt medveten om den.
— Nå, du ser, att din ömme make, hängiven som i äktenskapets första år, brunnit av längtan att få möta dig, — sade han med sin avmätta, tunna röst och i den ton, han vanligtvis brukade använda till henne, en ton av lätt självironisk drift med vad han sade.
— Och Serjozja är kry? — frågade hon.
— Är det hela lönen för mitt varma nit, — sade han. — Jo, pojken är frisk.