Klockan fyra kom Alexej Alexandrovitj hem från sitt departement, men hade såsom ofta brukade hända inte tid att titta in till sin fru. Han gick direkt in i sitt arbetsrum, där några supplikanter satt och väntade på honom och en del nyanlända papper lågo, på vilka hans underskrift behövdes. Till middagen (hos Karenins var det alltid en eller annan middagsgäst) infann sig: en gammal dam, kusin till Alexej Alexandrovitj, en byråchef och dennes fru samt en ung man, som hos Alexej Alexandrovitj blivit rekommenderad för erhållande av en plats. Anna kom ut i förmaket för att ta emot dem. Precis klockan fem — bronspendylen, en avbildning av Peter I, hade än ej hunnit med sina fem slag — steg Alexej Alexandrovitj ut från arbetsrummet klädd i vit halsduk och frack med två ordensstjärnor, han skulle nämligen genast efter middagen bort igen. Varje minut i Alexej Alexandrovitjs liv var upptagen och bestämd för något. Och för att kunna hinna med allt, som det ålåg honom att varje dag göra, måste han beflita sig om den största punktlighet. »Utan hast, men utan rast» var hans valspråk. Han trädde in i matsalen, hälsade på samtliga närvarande och satte sig strax till bords med ett leende betraktande sin hustru.
— Nå, min enslighets dagar är över. Du kan inte tro, vad jag känner det otrevligt, — han lade särskild tonvikt på detta ord — då jag måste äta middag utan dig.
Vid middagen talade han med sin hustru om deras bekanta i Moskva och med ett ironiskt löje frågade han efter Stepan Arkadjevitj. Men annars rörde bordssamtalet sig om mera allmänna ting — om Petersburgs ämbetsverk och sällskapsliv. Efter middagen tillbragte han en halvtimme i gästernas sällskap, tog avsked, med ett leende tryckande hustruns hand, och begav sig av till konseljen. Anna kom sig inte för med att fara någonstans, varken till Betsy Tverskaja, som då hon fått höra om Annas ankomst bett denne till sig på kvällen, eller till teatern, där hon denna dag hade en loge för sin räkning. Orsaken härtill var huvudsakligen den, att en klänning, som hon väntat få färdigsydd, inte blivit i ordning. Då gästerna begivit sig av och hon skulle börja tänka på sin toalett, kom hon i mycket dåligt lynne. Före sin avresa till Moskva hade Anna, som förvärvat sig stor skicklighet i konsten att utan alltför dryga utgifter klä sig bra, lämnat sin sömmerska tre klänningar, som skulle ändras. Dessa klänningar skulle ändras så, att man i dem inte skulle kunna känna igen de gamla, och skulle enligt avtal vara färdiga redan för tre dagar sedan. Och så visade det sig, att två av dem inte alls blivit färdiga och att den tredje blivit ändrad på ett sätt, som inte behagade Anna. Sömmerskan infann sig och sökte hålla före, att så som hon gjort var det bäst, och Anna gav ett så häftigt uttryck åt sin förtret, att hon sedan måste ångra sig. För att åter komma i en lugnare sinnesstämning gick hon in i barnkammaren och tillbragte resten av aftonen hos sin son, klädde själv av honom, gjorde korstecknet över honom och stoppade täcket om honom. Hon var glad, att hon inte begivit sig av någonstans, hon hade det så behagligt hemma. Hon kände en sådan lättnad och ro och hon insåg så klart, att vad som under järnvägsresan förefallit henne så betydelsefullt, bara var en av societetslivets tomma händelser och att hon inte hade något som helst skäl att känna blygsel för sig själv. Anna satte sig ned vid kaminen med en engelsk roman i handen för att invänta sin man. Precis halv tio hördes en ringning på dörren, och strax därefter trädde han in i rummet.
— Nå, äntligen! — sade hon och räckte honom handen.
Han kysste hennes hand och satte sig ned bredvid henne.
— Det tycks, som om din resa haft åsyftad verkan, — sade han.
— Ja, fullständigt, — svarade hon och började berätta honom allt i tur och ordning: tågresan i grevinnan Vronskajas sällskap, mötet vid ankomsten och olycksfallet på stationen. Därefter berättade hon om den medkänsla hon känt först i fråga om sin bror och sedan med hänsyn till Dolly.
— Jag anser, att det inte går för sig att urskulda en sådan människa, om han också är din bror, — sade Alexej Alexandrovitj i sträng ton.
Anna log. Hon förstod, att han sade detta just för att framhäva, att släkthänsyn inte kunde få honom att hålla tillbaka sin uppriktiga mening. Hon kände detta drag i sin mans karaktär och uppskattade det.
— Jag gläder mig, att allt slutade väl och att du nu är tillbaka, — fortsatte han. — Nå, vad tycker man i Moskva om den nya förordning jag genomdrivit i regeringen?
Anna hade inte hört något alls om denna nya förordning och hon blygdes smått för att hon så lätt kunnat glömma bort något, som för honom var av sådan vikt.
— Här har den tvärtom väckt mycket uppseende, — sade han och log självbelåtet.
Anna märkte, att Alexej Alexandrovitj i denna sak önskade meddela henne något, som var honom personligen angenämt, och förde honom genom en del frågor in på att berätta därom. Med sitt vanliga självbelåtna leende berättade han för henne om de hyllningar, som bragts honom i anledning av den av honom genomdrivna förordningen.
— Jag är mycket, mycket glad över detta. Det visar, att äntligen hos oss en bestämd och fast mening börjar stadga sig i denna fråga.
Sedan Alexej Alexandrovitj tömt ett andra glas te med grädde i och ätit ett par brödskivor, steg han upp för att gå till sitt arbetsrum.
— Och du for inte ut? Du har väl haft tråkigt hemma? — sade han.
— Å, visst inte! — svarade hon i det hon också reste på sig och följde honom genom matsalen till hans rum. — Vad läser du för tillfället? — frågade hon.
— Jag håller på med Duc de Lille, Poésie des enfers, — svarade han. — En mycket beaktansvärd bok.
Anna log, såsom man brukar le åt små svagheter hos personer, man håller av, och med armen under hans ledsagade hon honom till arbetsrummets dörr. Hon kände till hans vana att på kvällarna alltid läsa något, en vana, som blivit till ett nödtvång. Hon visste, att han trots tjänsteåliggandena, som slukade nästan all hans tid, dock ansåg för sin skyldighet att följa med allt beaktansvärt nytt inom det intellektuella livet. Hon visste också, att politiska, filosofiska och teologiska verk allvarligt intresserade honom, att skönlitteraturen var helt främmande för hans natur, men att trots detta Alexej Alexandrovitj aldrig lät obeaktat glida förbi sig något, som väckte uppseende på detta område, och att han räknade det som sin plikt att läsa allt. Och hon visste, att då det gällde politik, filosofi och teologi förhöll sig Alexej Alexandrovitj tveksam och trevande, men i frågor, som rörde konst, poesi och särskilt musik, för vilken han saknade allt sinne, hade han de mest bestämda, orubbliga åsikter. Han fann nöje i att tala om Shakespeare, Rafael, Beethoven och om betydelsen av nya skolbildningar inom poesin och musiken, som han inrangerade i ett klart och strängt följdriktigt logiskt system.
— Nå, Gud vare med dig, — sade hon vid dörren till hans arbetsrum, där redan allt var i ordning för honom: ett ljus med skärm och en vattenkaraff bredvid länstolen.
— Jag skall skriva ett brev till Moskva.
Han tryckte hennes hand och kysste den än en gång.
»Han är i alla fall en bra människa: rättskaffens, godhjärtad och betydande inom sitt område, — sade Anna till sig själv, då hon vänt tillbaka till sitt rum, som om hon behövde försvara honom inför någon, som anklagade honom och påstod, att det var en omöjlighet att älska honom. — Men vad jag tycker, att öronen står ut på honom. Kanske han alldeles nyss har klippt sig?...»
Precis klockan tolv, då Anna ännu satt vid skrivbordet sysselsatt med att avsluta ett brev till Dolly, hördes avmätta steg i tofflor nalkas, och Alexej Alexandrovitj, nytvättad och nykammad, med en bok under armen kom fram till henne.
— Det är tid att gå till sängs, — sade han med sitt säregna leende och gick in i deras sovrum.
»Vad hade han för rätt att se så på honom?» tänkte Anna, erinrande sig den blick, Vronskij givit Alexej Alexandrovitj.
Anna klädde sig i nattdräkt och gick in i sängkammaren, men i hennes ansikte saknades helt den livfullhet, som under hennes Moskvavistelse lekt i ögonens glimtande och munnens leende. Det var, som om elden slocknat inom henne eller flämtade någonstans i det fördolda.