Då Vronskij for från Petersburg hade han överlåtit sin våning vid Morskaja till sin kamrat och gode vän Petritskij.
Petritskij var en ung löjtnant av inte särskilt förnäm börd, allt annat än rik, skuldsatt upp över öronen, fram på kvällarna alltid berusad, allt emellanåt satt i arrest för allehanda galna och lättfärdiga bravader, men omtyckt både av kamrater och överordnade. Då Vronskij vid tolvtiden kom åkande från järnvägsstationen och stannade vid sitt hus, fick han syn på en för sig välkänd hyrdroska, som höll utanför porten. Stående vid dörren hörde han, efter att ha ringt, mellan larmande skratt av mansröster och fnitter av en kvinna Petritskijs rop: »Är det någon av fähundarna, slipper han inte in!» Vronskij lät inte betjänten anmäla sig och trädde tyst in i det första rummet. Vid ett runt bord satt i lilafärgad atlasdräkt baronessan Chilton, en väninna till Petritskij, i färd med att koka kaffe. Hennes rödkindade ansikte sken omgivet av guldljust hår och lik en kanariefågelshona fyllde hon rummet med sin parisiska franska. Petritskij med ytterrocken på och ryttmästar Kamerovskij, iförd full uniform, tydligen kommen direkt från tjänstgöring, satt på var sin sida om henne.
— Bravo! Där har vi Vronskij! — skrek Petritskij och sprang med buller upp från stolen. — Värden själv! Baronessa, slå i kaffe åt honom ur den nya kaffekokarn. Du kommer alldeles oväntat. Jag hoppas, att du är belåten med din nya rumsprydnad, — sade han med en gest mot baronessan. — Ni är väl bekanta?
— Skulle tro det! — sade Vronskij med ett fryntligt leende och tryckte baronessans lilla hand. — Vi är ju gamla vänner.
— Ni kommer ju hem efter en resa, — sade baronessan, — då får jag väl kila av. Ack, jag far genast, om jag stör.
— Var ni än befinner er, baronessa, är ni städse som hemma hos er, — sade Vronskij. — God afton, Kamerovskij, — tillfogade han i kyligare ton och tryckte Kamerovskijs hand.
— Sådana där vackra saker förstår ni er aldrig på att säga, — vände sig baronessan till Petritskij.
— Varför inte? Efter middagen kan jag nog säga komplimanger, som inte är sämre.
— Ovanpå en middag, ja, då är det ingen konst! Nå, nu skall jag hälla i kaffe åt er, gå först och tvätta er och gör er i ordning, — sade baronessan i det hon åter satte sig och beskäftigt vred på en skruv i den nya kaffekokarn. — Pierre, kom hit med kaffe, — vände hon sig till Petritskij, som hon efter hans familjenamn Petritskij kallade för Pierre, hon gjorde inte någon hemlighet av sitt förhållande till honom. — Jag skall lägga på mera.
— Då förstör ni det!
— Visst inte. Skulle jag förstöra! Nå och var har ni er fru? — sade plötsligt baronessan avbrytande Vronskij i hans samtal med kamraten. — Här har man redan gift bort er. Är inte er fru med er?
— Nej, baronessan. Jag är född bohêmien och dör nog som sådan.
— Nå, desto bättre. Då kan vi ta varann i hand.
Och baronessan började nu, utan att släppa Vronskij ifrån sig, att i skämtsamma ordalag berätta för honom om sina senaste levnadsplaner och bedja om hans råd.
— Han vägrar fortfarande att gå med på skilsmässa! Vad skall jag då göra? (Han var hennes man.) Jag har nu lust att börja en process. Vad skulle ni råda mig? Kamerovskij, se efter kaffet, — usch, det kokar över! Ser ni, jag har så många saker att sköta. Jag vill låta det gå till process, därför att jag har behov av min förmögenhet. Kan ni tänka er en sådan dumhet, att jag bevars väl skulle vara honom otrogen, — sade hon föraktfullt, — och av den anledningen vill han lägga sig till med min egendom.
Vronskij lyssnade road till den vackra damens muntra pladder, yttrade då och då sitt instämmande, gav smått skämtsamma råd och anslog över huvud taget den ton, han var van att använda mot detta slags kvinnor. I hans Petersburgsliv var människorna fördelade på två helt åtskilda sorter. Den ena, den lägre, bestod av de futtiga, enfaldiga och framför allt löjliga människor, som trodde på, att en äkta man borde leva tillsammans med en enda kvinna, den lagvigda makan, att en ungmö bör vara oskyldig, en kvinna ärbar, en man manlig, fast och bestämd, att man bör uppfostra barnen till att själva förvärva sitt bröd, att skulder böra betalas och andra dylika dumheter. Detta var de gammalmodiga och löjligas kategori. Men det fanns en annan sorts människor, i hans ögon de verkliga, och till dessa hörde alla, vilkas huvudsakliga uppgift var att uppträda elegant, storsinnat, djärvt, muntert, att utan att rodna hänge sig åt alla möjliga lidelser och driva gäck med allting annat.
Blott en kort stund bar Vronskij på de intryck av en annan värld, han känt i Moskva. Med ens, som hade det varit frågan om att sticka fötterna i ett par gamla tofflor, var han åter helt inne i sin forna muntra och angenäma livsmiljö.
Kaffet blev emellertid aldrig riktigt färdigt, det kokade över och stänkte ned hela sällskapet och åstadkom en behövlig effekt, det gav anledning till nytt larm och skratt och blötte ned den dyrbara golvmattan och baronessans klänning.
— Nej, nu får jag ta farväl, annars kommer ni er inte för med att tvätta er, och jag får på mitt samvete delaktighet i det värsta brott, som en anständig människa kan begå, — osnygghet. Ni råder mig sålunda att sätta honom kniven på strupen?
— Just så, men se till att er lilla hand håller sig i närheten av hans läppar. Han kommer då att trycka en kyss på den, och allt ändar på bästa sätt, — svarade Vronskij.
— Alltså träffas vi i kväll på franska teatern! — och med frasande kjolar försvann hon.
Kamerovskij bröt också upp, och Vronskij gick in i sitt toalettrum efter att hastigt ha tryckt hans hand. Medan Vronskij tvättade sig, beskrev Petritskij för honom i korta drag sin belägenhet och de förändringar, som inträtt däri under kamratens frånvaro. Pengarna hade tagit slut. Fadern hade meddelat, att han inte vidare kom att ge något och inte heller tänkte betala hans skulder. En skräddare ville låta bysätta honom och en annan hade kommit med bestämt hot om tillgripande av samma åtgärd. Översten hade förklarat, att om dessa skandaler inte tog ett slut, måste han ta avsked. Baronessan var han led på som på en sur rättika, särskilt därför att hon ideligen pratade om att bistå honom med pengar. Men det fanns en annan, som han skulle visa Vronskij, ett underverk av skönhet i strängt österländsk stil, något à la Rebeckas slavinna, du förstår. Med Berkosjev hade han också råkat bli osams och hade velat sända sina sekundanter, men naturligtvis skulle det ingenting bli av. Men i övrigt var allt förträffligt och rasande roligt. Och utan att lämna sin kamrat tid att närmare fundera på vad han sagt om sin fatala ställning gav sig Petritskij till att berätta alla möjliga nyheter av intresse. Lyssnande till Petritskijs välbekanta prat hemma i sin hyrda lägenhets sedan tre år så förtrogna miljö, kände Vronskij en angenäm känsla av att ha kommit tillbaka till det sorglösa Petersburgslivet och sina gamla vanor.
— Nej, det är otroligt! — ropade han till och släppte pedalen till duschinrättningen, där han stod och spolade sin sunda rödbruna hals. — Nej, det är otroligt! — ropade han, då han fick höra att Lora nu slagit sig i slang med Milejev och givit Fertinghof på båten. — Och han är fortfarande lika dum och belåten med världen? Och vad har Buzulukov haft för sig?
— Å, med Buzulukov har det varit en kostlig historia! — ropade Petritskij. — Du vet ju, att baler är hans passion, han låter inte en enda hovbal gå förbi utan att infinna sig. Nyligen var han på stor hovbal iförd den nya kasken. Du har väl sett de nya kaskarna? De är mycket bra, lättare än de gamla. Och bäst som han står där... Nej, hör nu på mig.
— Jag hör ju, — svarade Vronskij gnuggande sig med en flossahandduk.
— Så går en av storfurstinnorna förbi i sällskap med en utländsk diplomat och olyckan ville, att de just pratade om de nya kaskarna. Storfurstinnan ville förevisa den nya kasken... Och så ser hon, att vår käre vän står där. (Petritskij rätade på sig för att föreställa Buzulukov iförd kask.) Storfurstinnan ber honom räcka sig kasken, — men han räcker henne den inte. Vad för något? Man blinkar och vinkar åt honom och gör stränga miner: räck den då. Men han rör inte på sig. Står som förstenad. Kan du tänka dig! Då vill den där... hur heter han nu... ta kasken ifrån honom. Men han stretar emot. Då rycker han den av honom och räcker den åt storfurstinnan. Se här är den nya modellen, säger storfurstinnan. Så vänder hon på kasken, och kan du tänka dig — pang! ett stort päron och en hop konfekt — två funt konfekt! — faller ur den. Det hade gunstig herrn stoppat på sig!
Vronskij skakade av skratt. Och långt efteråt, då de redan talade om annat, brast han emellanåt ut i ett gapskratt, som blottade hans täta, vita tänder, bara han kom att tänka på kasken.
Efter att ha fått höra alla nyheterna klädde Vronskij sig med hjälp av sin betjänt i uniform och for för att göra regementschefen sin uppvaktning. Därefter var det hans avsikt att besöka sin bror och sedan Betsy och så göra en del visiter, för att börja ett livligare umgänge i de sällskapskretsar, där han kunde få tillfälle att träffa fru Karenina. Och såsom alltid i Petersburg gav han sig ut med avsikt att inte vända hem förr än sent på natten.