Darja Alexandrovna stod där mitt i rummet bland en hop i oordning kringströdda saker framför en uppslagen chiffonjé, från vilken hon ämnat ta ut något. Hon var klädd i kamkofta och hade de en gång i tiden täta och vackra, nu glesnade hårflätorna hopknycklade i en knut i nacken. Ansiktet var magert och infallet, och på grund av detta framträdde de stora förskrämda ögonen som det allt dominerande. Vid ljudet av mannens steg, hörde hon upp med vad hon hade för händer och stirrade mot dörren i det hon förgäves ansträngde sig att låta ansiktet anta ett hårt och föraktfullt uttryck. Hon kände, att hon var rädd för honom och det förestående sammanträffandet. Hon hade just varit i färd med att göra vad hon väl för tionde gången under dessa tre dagar sökt komma sig för med, att packa in sina och barnens saker och ge sig av till sin mor. Hon kunde fortfarande inte komma sig för med detta, men hon hade nu, liksom flera föregående gånger, sagt sig själv, att det ej kunde förbli som det var, att hon måste företa sig något, straffa honom, skymfa honom, utkräva hämnd åtminstone för en ringa del av allt det onda, han gjort henne. Hon sade sig ideligen, att hon skulle fara ifrån honom, men hon kände, att det var outförbart, och det var omöjligt därför, att hon inte kunde höra upp med att tänka på honom som sin man och hysa kärlek för honom. Dessutom kände hon, att om hon här i sitt eget hus hade svårt att på tillfredsställande sätt sköta om sina fem barn, skulle det bli ännu svårare på det ställe, dit hon tänkte bege sig medtagande dem alla. Yngsta pojken hade under dessa tre dagar blivit krasslig därför att han fått dålig buljong, och de andra barnen hade i går knappt fått någon middag. Hon kände på sig, att det var en omöjlighet att resa, men hon sökte bedra sig själv och gick och plockade fram saker och betedde sig, som om hon skulle ge sig av.
Vid anblicken av sin man lät hon händerna dyka ned i en chiffonjélåda som om hon sökte efter något och först, då han var alldeles inpå henne, såg hon upp.
— Dolly! — sade han med dämpad, skygg röst. Han drog huvudet ned mellan axlarna och ville anta ett bedrövat och undergivet utseende, men i alla fall sken han av hälsa och god vigör. Hon mätte med en snabb blick från huvud till fot hans levnadsfriska gestalt. »Ja, han är lycklig och belåten, — tänkte hon — men jag? Och denna olidliga godmodighet, som alla så berömmer och älskar honom för: jag avskyr denna godmodighet», tänkte hon. Hennes mun snörpte hop sig, och kindmuskeln skälvde till på högra sidan av hennes bleka, nervösa ansikte.
— Vad vill ni? — bröt hon häftigt ut i en främmande bröstton.
— Dolly! — upprepade han med en darrning i rösten, — Anna kommer i dag.
— Nå, vad har jag med den saken att göra? Jag kan inte ta emot henne! — skrek hon till.
— Men vi måste ändå, Dolly...
— Gå er väg, gå er väg! — skrek hon utan att se på honom, det var som om skriket kom av fysisk smärta.
Stepan Arkadjevitj hade kunnat förhålla sig lugn, då han tänkte på hustrun, hade kunnat hoppas på att allt skulle »ordna sig», som Matvej uttryckte sig, och han hade läst tidningen och druckit sitt kaffe i godan ro, men när han nu fick se hennes förpinade och förgråtna ansikte och hörde klangen av denna ödeskuvade och förtvivlade röst, så stockade sig hans andedräkt, strupen sammansnördes och tårar brast fram i hans ögon.
— Herre Gud, vad har jag gjort! Dolly! För Guds skull!... Det är ju... — han kunde inte fortsätta, en snyftning kvävde stämman.
Hon slog igen chiffonjéklaffen och såg på honom.
— Dolly, vad kan jag säga?... Bara ett: förlåt... Betänk då, skulle inte nio år ändå ha mer att betyda än några minuter, minuter...
Hon slog ned ögonen och stod lyssnande i avvaktan på vad han skulle säga, liksom tyst bönfallande honom, att han skulle ändra hennes uppfattning.
— Minuter av förförelse... — framstötte han och ville fortsätta, men vid detta ord ryckte det liksom av fysisk smärta i hennes läppar och högra ansiktsmuskeln kom åter i rörelse.
— Gå er väg, bort härifrån! — skrek hon till med ännu mer genomträngande stämma än förut — bort, tala inte till mig om era förförelser och fräckheter!
Hon ville gå, men vacklade till och grep om en stolkarm för att stödja sig. Hans ansikte kom i skälvning, läpparna svällde och tårar fyllde ögonen.
— Dolly! — ropade han, våldsamt snyftande. — För Guds skull, tänk då på barnen, de är ju ändå oskyldiga! Jag är skyldig, straffa mig, låt mig sona mitt brott. Jag är redo till allt. Jag är skyldig, det finns inte ord för att uttrycka min skuld. Dolly, förlåt!
Hon satte sig ned. Han hörde hennes tunga, högljudda andhämtning, och det gjorde honom outsägligt ont om henne. Några gånger ville hon börja tala, men kunde icke. Han väntade.
— Du erinrar dig barnen, därför att du vill leka med dem, men jag tänker också på dem och vet, att deras fördärv beretts genom det här, — sade Dolly. Hon svarade tydligen med en av de fraser, som hon under dessa tre dagar uttänkt och gått och upprepat för sig själv.
Hon hade sagt »du» till honom, och han såg med en tacksam blick på henne och tog ett steg för att gripa hennes hand, men hon drog sig med ett uttryck av avsky ifrån honom.
— Jag tänker på mina barn och därför skulle jag kunna göra allt i världen bara för att rädda dem. Men jag vet inte själv, på vad sätt jag har att rädda dem: genom att föra dem bort från en lastbar far eller genom att låta dem stanna hos en lastbar far — ja, just hos en lastbar far... Så, säg mig då, efter detta... som passerat, är det verkligen möjligt för oss att leva tillsammans. Är det verkligen möjligt? Säg, om det är möjligt! — upprepade hon med höjd röst. — Efter det att min man, mina barns far, har inlåtit sig på en lättsinnig förbindelse med dessa barns guvernant...
— Men vad skall vi göra, vad skall vi göra? — inföll han med förkrossad stämma utan att själv veta vad han sade och lät huvudet sjunka allt djupare.
— Ni är mig vidrig, vämjelig! — skrek hon, hetsande upp sig allt mer och mer. — Era tårar — det är bara vatten! Ni har aldrig älskat mig, det finns varken hänsyn eller hjärta hos er! Ni är mig vederstygglig, vidrig, främmande, ja, alldeles främmande! Detta ord »främmande», som ljöd fasansfullt för hennes egna öron, utstötte hon med smärtfylld bitterhet.
Han såg på henne, förskräckt och förvånad över den stegrade vrede, som tog sig uttryck i hennes ansikte. Han förstod inte att hans medkänsla retade henne. Det var bara medlidande, inte kärlek, som hon märkte hos honom. »Nej, hon hatar mig, hon kommer aldrig att förlåta», tänkte han.
— Det är förfärligt, förfärligt! var allt han fick fram.
I samma ögonblick hördes i rummet utanför skriket av ett barn, som troligen ramlat ikull. Darja Alexandrovna lystrade till, och hennes ansiktsuttryck blev med ens mildare. Ett par sekunder satt hon eftersinnande som om hon inte visste, var hon befann sig och vad hon skulle göra, reste sig så hastigt och gick mot dörren.
»Hon hyser kärlek för mitt barn, — tänkte mannen, som lagt märke till skiftningen i hennes ansiktsuttryck vid barnets skrik, — mitt barn. Hur kan hon då hata mig?
— Dolly, ett enda ord till, — ropade han och tog ett par steg efter henne.
— Om ni följer efter mig, ropar jag hit tjänstefolket och barnen! Alla kan få veta, vilken usling ni är! Jag reser min väg i dag, ni kan ju stanna kvar här med er mätress!
Hon gick ut och slog dörren igen efter sig.
Stepan Arkadjevitj suckade, torkade sig i ansiktet och drog sig tyst ut ur rummet.
»Matvej säger: det ordnar sig nog, — men hur? Jag ser ingen möjlighet. Ack, ack, ett sådant elände. Och så trivialt hon skrek sen, — sade han till sig själv, erinrande sig hennes skrik och orden ’usling’ och ’mätress’. — Det kan ju hända att tjänsteflickorna hörde det. Fasligt trivialt.» Stepan Arkadjevitj stod åter stilla för några sekunder, gnuggade sig i ögonen, suckade, rätade på sig och trädde ut ur rummet.
Det var fredag, och i matsalen höll just en tysk urmakare på med att dra upp klockan. Stepan Arkadjevitj kom att tänka på ett uttryck, som han fällt om denne punktlige skallige lille urmakare, att tysken blivit uppdragen för hela livet för att i sin tur dra upp klockor, och så log han vid minnet av denna ordlek. Stepan Arkadjevitj var en stor vän av små ordkonster. »Ja, kanske allt ordnar sig! ’Det ordnar sig’ är i alla fall ett förträffligt uttryck», tänkte han.
— Matvej! — ropade han. — Du och Marja får göra allt i ordning i lilla förmaket, innan Anna Arkadjevna kommer — instruerade han sin inträdande kammartjänare.
— Skall ske, herrn!
Stepan Arkadjevitj drog på sig sin päls och steg ut i förstugan.
— Skall herrn äta middag hemma? — frågade Matvej som ledsagade honom ned till vagnen.
— Det blir som det faller sig. Här har du för dagsutgifterna, — sade han, och räckte honom en tiorubelssedel ur sin plånbok. — Räcker det?
— Om det räcker eller inte räcker, så får man väl alltid reda sig, — sade Matvej, slog igen vagnsdörren och steg tillbaka upp på trappan.
Under tiden hade Darja Alexandrovna, som lugnat barnet och av vagnsbullret förstått, att mannen lämnat huset, återvänt till sängkammaren.
Här hade hon sin enda tillflyktsort undan alla husliga bekymmer, som omvärvde henne, så fort hon kom ut därifrån. Redan under den korta tid, hon varit borta i barnkammaren, hade engelskan och Matrjona Filimonovna hunnit göra henne en hel del frågor, som inte tålde uppskov och som bara hon kunde ge svar på: vad barnen skulle ha på sig, då de skulle gå ut, om de skulle dricka mjölk, om man inte borde söka få tag i en ny kock...
— Ack, lämna mig i fred, låt mig vara! — sade hon, och när hon kommit in i sängkammaren, sjönk hon ned på samma plats, där hon suttit under sitt samtal med mannen. Hon tryckte hop sina tunna händer, där ringarna skramlade löst på de beniga fingrarna, och satte sig att i minnet återkalla hela det samtal, de nyss haft. »Rest, borta! Hade han brutit med henne? — tänkte hon. — Eller träffar han henne ännu? Varför frågade jag honom inte? Nej, det är omöjligt att åter försonas. Om vi också stannar i samma hus — förblir vi ändå främmande för varandra. För alltid främmande! — med särskilt eftertryck upprepade hon åter detta för henne så förskräckliga ord. — Och hur jag har älskat honom, o Gud, vad jag har älskat honom!... Och kanske jag inte älskar honom nu? Älskar jag honom inte mer än förut? Det är värre än allt...» började hon, men fick inte slutföra sin tanke, emedan Matrjona Filimonovna stack in huvudet genom dörren.
— Skall jag inte skicka efter min bror, — sade hon, — han kan laga middagen, annars blir som i går barnen utan mat ända till klockan sex.
— Nå, det är bra, jag skall strax komma ut och hjälpa er. Har ni skickat bud efter ny mjölk?
Och Darja Alexandrovna gav sig hän åt dagens bestyr och dränkte i dem för en tid sin sorg.