I skolan hade Stepan Arkadjevitj, tack vare goda anlag, ej haft svårt för studierna, men han hade varit lat och begiven på skälmstycken, och på grund av detta hade han gått ut med ett av de lägsta betygen. Oaktat sitt alltid föga exemplariska liv, sin relativa ungdom och sin ringa tjänsteålder innehade han nu en hedersam, väl avlönad plats såsom chef för ett av ämbetsverken i Moskva. Denna plats hade han erhållit genom sin syster Annas man, Alexej Alexandrovitj Karenin, som innehade en av de mest inflytelserika posterna inom det departement varunder detta ämbetsverk hörde. Men om inte Karenin hade förskaffat sin svåger denna anställning, så hade Stiva Oblonskij i alla fall genom förmedling av ett hundratal andra personer, bröder, systrar, kusiner, onklar och tanter, fått denna eller en motsvarande plats med de sex à sju tusen rubel i lön, som han oundvikligen behövde, enär hans affärer, oaktat hustruns ganska betydande förmögenhet, befann sig i ett tilltrasslat skick.
Halva Moskva och halva Petersburg tillhörde Stepan Arkadjevitjs släktskaps- och vänkrets. Genom börden var han en medlem i den grupp av människor, där denna världens mäktiga varit och skulle vara tillfinnandes. En tredjedel av de högre tjänstemännen, åldringarnas klass, hade varit hans fars vänner och kände honom från barnsben. En annan tredjedel bestod av hans dubröder. Och med resten stod han i vänskapligt umgänge. Följaktligen var de, som hade i sin makt att utdela denna världens goda i form av statsplatser, arrenden, koncessioner o. s. v., hans nära vänner och kunde inte gärna förbigå den, som de stod på så förtrolig fot med. Oblonskij hade inte heller på något sätt behövt anstränga sig för att nå en fördelaktig ställning. Det enda han behövt göra var att låta bli att sätta sig på tvären, att för tydligt lägga avundsjuka i dagen, att råka i stridigheter med en överordnad eller att visa sig kränkt, allt försyndelser som han med sitt godmodiga sinnelag aldrig någonsin kommit att begå. Det skulle ha förefallit honom löjligt, om någon hade meddelat honom, att han inte kunde få en plats med den lön, han hade behov av, i synnerhet som han för sin del inte syftade överdrivet högt. Hans önskan var bara riktad på det, som de med honom jämnårige inom hans klass erhöll, och de skyldigheter, som det här var frågan om, kunde han fullgöra lika bra som någon annan.
Alla, som kände Stepan Arkadjevitj tyckte om honom för hans godmodiga gladlynthet och hans obestridliga ärlighet, men dessutom fanns det någonting rent fysiskt tilldragande i hans ståtliga yttre, i de strålande ögonen, de svarta ögonbrynen och det mörka håret, i ansiktets rödkindade friskhet. »Nej, se där är ju Stiva! Oblonskij! Ser man på!» undslapp det nästan alltid med ett glatt leende den, som mötte honom. Om det också ibland hände sig, att man efter ett sammanträffande med honom kunde tycka, att man inte haft så överdrivet trevligt, så i alla fall — en eller två dagar därefter gladde man sig vid hans åsyn.
Sedan tre år tillbaka chef för en av domstolarna i Moskva, hade Stepan Arkadjevitj bland kolleger, underordnade, förmän och alla han hade att göra med förvärvat sig inte bara tydlig ynnest utan även aktning. De egenskaper hos Stepan Arkadjevitj, som huvudsakligen förskaffat honom denna allmänna aktning inom tjänsten, var för det första hans sällsporda överseende med folk, grundat på insikt om egna brister, för det andra ett obegränsat frisinne, inte det frisinne, som han läst sig till i tidningar, utan det, som låg i blodet hos honom och som kom honom att uppträda lika mot alla, av vad ställning och stånd de än voro, och så för det tredje, och det var det viktigaste, hans fullständiga brist på varmare intresse för den sak, han hade om händer, vilket gjorde, att han aldrig förivrade sig och lät några misstag komma sig till last.
Då Stepan Arkadjevitj anlänt till tjänstelokalen, begav han sig ledsagad av en vördnadsfull vaktmästare, som bar hans portfölj, in i sitt lilla arbetsrum, där han tog på sig uniformen, varefter han gjorde sitt inträde i stora domsalen. Alla skrivare och tjänsteanställda reste sig med en glad och aktningsfull bugning. Stepan Arkadjevitj gick som vanligt raskt bort till sin plats, skakade hand med rättens ledamöter och satte sig. Han gjorde några skämtsamma anmärkningar och pratade något litet, jämnt så mycket, som det kunde vara lämpligt, och övergick därpå till förhandlingarna. Ingen kunde bättre än Stepan Arkadjevitj dra rätta gränsen mellan otvunget umgänge och officiellt uppträdande, en ovärderlig egenskap, då det gäller att på ett angenämt sätt leda förhandlingar. Med det uttryck av gladlynthet parad med aktningsfullhet, som alla underordnade antog i chefens närhet, kom sekreteraren fram till honom med sina papper och yttrade i den förtroligt frimodiga ton, som Stepan Arkadjevitj infört på ämbetsverket:
— Ja, nu har vi äntligen lyckats skaffa oss underrättelser från guvernementsstyrelsen i Penza. Får jag besvära med att...
— Jaså, de kom till sist, — yttrade Stepan Arkadjevitj och lade pekfingret på papperet. — Ja, mina herrar... — Och rättsförhandlingarna tog sin början.
»Jo, de skulle bara veta, — tänkte han och gjorde en uttrycksfull böjning på huvudet vid åhörandet av protokollet, — att deras president för en halv timme sen stått skamsen som en ertappad pojke!» Och i ögonen glimtade en skämtsam eld under uppläsningen. Förhandlingarna skulle fortgå utan avbrott till klockan två, då man hade lunchrast.
Klockan var ännu inte två, då de stora glasdörrarna till rättegångssalen plötsligen slogs upp och någon kom in. Alla de domstolsledamöter, som satt längst bort i motsatta ändan av salen under anslagstavlan och tsarens porträtt, blickade mot ingången i glad förväntan på ett avbrott i arbetet. Men dörrvakten körde genast ut den som råkat stiga in och slog igen dörren efter honom.
Då handlingarna i målet blivit upplästa, steg Stepan Arkadjevitj upp, sträckte på sig, och som en hyllning åt tidens frisinnade tänkesätt tände han redan inne i ämbetssalen en cigarrett och drog sig tillbaka till sitt rum. Två av hans kolleger, en gammal, mångårig tjänsteman Nikitin och kammarjunkaren Grinevitj, gick ut i sällskap med honom.
— Efter lunchen hinner vi väl få slut på det, — sade Stepan Arkadjevitj.
— Jo, det bör vi väl, — sade Nikitin.
— Den där Fomin måtte vara en riktig skojare, — yttrade Grinevitj om en av de i målet inblandade personerna.
Stepan Arkadjevitj rynkade lätt pannan vid dessa ord av Grinevitj, låtande förstå, att det inte var lämpligt, att i förtid låta undslippa sig ett dylikt omdöme.
— Vem var det, som ville slippa in? — frågade han dörrvakten.
— Jo, det var nån, ers nåd, som sökte tränga sig in utan att be om lov, bara jag hade vänt mig bort ett ögonblick. Han fråga’ efter herr presidenten. Jag sa’ till honom, att han fick vänta, tills herrar ledamöter kom ut.
— Var är han?
— Han måtte ha gått ut i tamburen, nyss gick han här fram och tillbaka. Se, där är han, — sade vaktmästaren och pekade på en kraftigt byggd, bredaxlad man med krusigt helskägg, som med en fårskinnsmössa på huvudet snabbt och lätt kilade uppför vestibulens nötta stentrappsteg. En i den skara tjänstemän, som just gick nedför trappan, en tanig herre med portfölj under armen, tvärstannade och stirrade ogillande på mannens klampande fötter och kastade så en frågande blick upp till Oblonskij.
Stepan Arkadjevitj stod på översta trappsteget. Hans godmodigt skinande ansikte, som stack upp ur den broderade uniformskragen, lyste upp ännu mer, då han kände igen den kommande.
— Nej, se Levin! Äntligen! — utropade han, och betraktade med ett vänskapligt, en smula spydigt leende den mot honom framskyndande Levin. — Jaså, du har dristat söka upp mig i min kula, — sade Stepan Arkadjevitj, tryckte sin väns hand och kysste honom ytterligare på bägge kinderna. — Har du varit länge i stan?
— Jag kom alldeles nyss och ville med första träffa dig, — svarade Levin en smula förläget med en nyans av förargelse och såg sig oroligt omkring.
— Nå, låt oss gå in i mitt rum, — sade Stepan Arkadjevitj, som av gammalt kände vännens något vresiga skygghet, och tagande honom vid armen, drog han honom med sig, som om han hade att leda honom genom några farligheter.
Stepan Arkadjevitj var »du» med nästan alla sina bekanta: med sextiåriga gubbar och pojkar på knappt tjugo år, med skådespelare, ministrar, köpmän och generaler, så att många av hans dubröder befann sig på vitt skilda ställen av samhällsstegen och skulle ha blivit ganska förvånade, om de fått reda på, att de tack vare Oblonskij hade något gemensamt. Han blev »du» med alla, som han drack champagne med, och han drack champagne med alla. Det hände sig därför, att Stepan Arkadjevitj, då han i underordnades närvaro råkade hop med sina »skamliga» dubröder, som han på skämt kallade åtskilliga av sina vänner, hade användning för sin skicklighet att manövrera utan att såra någons taktkänsla. Levin tillhörde emellertid ingalunda dessa hans »skamliga» dubröder, och Oblonskij med sin instinktiva taktkänsla hade förstått, att Levin kunnat tro, att han, Stepan Arkadjevitj, inför sina underordnade inte ville visa, att han stod på förtrolig fot med honom.
Levin var nästan jämnårig med Oblonskij och hade blivit »du» med honom inte bara på grund av champagne. Levin var vän och kamrat till honom från de tidigaste levnadsåren. De var fästa vid varandra, trots olikhet i karaktärsläggning och tycken, på ett sätt som endast vänner från den första ungdomen kunna bli. Men frånsett detta, förhöll det sig dock så — vilket ofta brukar vara fallet mellan personer, som valt vitt skilda banor —, att den ene, om han också sökte förstå och uppskatta den andres verksamhet, dock i grunden föraktade den. Envar på sitt håll tyckte, att det liv, som han förde, var det enda riktiga — och det som vännen förde i jämförelse därmed ett skenliv. Oblonskij kunde inte avhålla sig från att inlägga ett lätt gäckeri i sitt leende, då han råkade Levin. Han hade upprepade gånger brukat träffa honom, då han kom in till Moskva från landet där han var sysselsatt med något; med vad hade Stepan Arkadjevitj aldrig kunnat rätt förstå, och det intresserade honom inte heller. Levin brukade alltid komma in till Moskva upprörd, ivrig och en smula bortkommen i den nya miljön, dit han i regeln förde med sig någon förbluffande ny synpunkt på tingen. Stepan Arkadjevitj log däråt och kände sig angenämt road. På sitt håll föraktade Levin i själ och hjärta både sin väns storstadsmässiga liv och hans statstjänst, som han ansåg för en sinekur. En skillnad dem emellan låg emellertid däri, att Stepan Arkadjevitj, som förde ett liv som alla andra, log sitt löje självsäkert och godmodigt, Levin däremot kände sig inte så säker på sig själv och befann sig ofta nog i uppbragt sinnesstämning.
— Vi har väntat dig länge, — sade Stepan Arkadjevitj, släppande Levins arm vid inträdet i kabinettet, liksom markerande, att nu var alla faror över. — Det gläder mig ofantligt att se dig, — fortsatte han. — Nå, hur står det till? När kom du hit?
Levin teg och stirrade främmande på Oblonskijs båda kolleger, särskilt på den eleganta Grinevitjs smala vita händer med deras långa, gula, i spetsarna krökta naglar och dennes stora glittrande manschettknappar. Det var tydligt, att dessa händer så starkt drog hans uppmärksamhet till sig, att han blev tankspridd. Oblonskij märkte detta och log.
— Ack ja, får jag föreställa herrarna för varandra, — sade han. — Mina kolleger: Filip Ivanovitj Nikitin, Michail Stanislavitj Grinevitj, — och vändande sig mot Levin: — Konstantin Dmitrijevitj Levin, landstingsman, nyliberal i jordfrågan, gymnast, lyfter med en hand fem pud, stor kreaturskännare och jägare, min gode vän, bror till Sergej Ivanovitj Koznysjev.
— Mycket angenämt, sade den gamle.
— Jag har äran att känna er bror, Sergej Ivanovitj, — sade Grinevitj, räckande honom den smala handen med de långa naglarna.
Levin fick något buttert i sin uppsyn, tryckte kallt hans hand och vände sig strax igen mot Oblonskij. Fast han hyste stor aktning för sin halvbror, den i hela Ryssland kände författaren, kunde han aldrig tåla, att man vände sig till honom inte såsom till Konstantin Levin, utan såsom till den berömde Koznysjevs bror.
— Nej, jag är inte landstingsman längre. Jag har blivit osams med alla där och far inte vidare på sammanträdena, — sade han vänd till Oblonskij.
— Det gick snabbt! — sade Oblonskij med ett leende. — Nå hur? Varför så?
— Ja, det är en lång historia. Jag skall berätta den vid tillfälle, — sade Levin, men började så i alla fall att berätta. — Nå, i korthet sagt, jag har kommit till den övertygelsen att hela landstinget är ett otyg, — fortsatte han i en ton som om någon nyss förolämpat honom. — Å ena sidan är det en ren lek, man leker parlament, och jag är varken nog ung eller nog gammal för att roa mig med leksaker, och å andra sidan (här stakade han sig) är det ett medel för ett visst provinskotteri att håva åt sig pengar. Förr var det förmyndarkammare och domstolar, som gav sportler, och nu är det landstinget, inte precis genom mutor, men därigenom att man bär opp en lön, som man inte gör skäl för, — yttrade han så hetsigt, som om någon av de närvarande sökt bestrida hans mening.
— Ser man på! Nu har du kommit i ett nytt utvecklingsskede, i det konservativa, — sade Stepan Arkadjevitj. — Men låt oss tala om det längre fram.
— Ja, längre fram. Men nu behöver jag träffa dig i en viss angelägenhet, — sade Levin med ogillande blick stirrande på Grinevitjs hand.
Stepan Arkadjevitj log ett knappt märkbart löje.
— Var det inte du, som sagt mig, att du aldrig mer skulle bära europeisk dräkt? — sade han med en blick på Levins nya, synbarligen från en fransk skräddare komna kostym. — Vad ser jag: ett nytt utvecklingsskede.
Levin rodnade, men inte så som vuxna personer bruka rodna — lätt, oförmärkt för dem själva — utan så som pojkar rodna i känslan av att ha blivit löjliga genom sin förlägenhet, skamsna över denna och därför ytterligare rodnande, nästan gråtfärdiga. Det verkade så befängt, att se detta barnsliga uttryck i denne fullvuxne förståndige mans ansikte, att Oblonskij drog den fixerande blicken ifrån det.
— Nå, var skall vi träffas? Ser du, jag behöver ovillkorligen tala med dig, — sade Levin.
Oblonskij stod ett ögonblick fundersam.
— Jo, vi kan ju ge oss av till Gurins för att äta litet och där talas vid. Jag är ledig till tre.
— Nej, svarade Levin eftertänkande, jag har än en del uträttningar.
— Nå, då kan vi ju äta middag tillsammans.
— Äta middag? Jag har ingenting särskilt utförligt att säga dig, bara två ord, fråga dig om en sak, prata litet med dig.
— Nå, låt mig höra de där två orden strax och sedan kan vi ju prata under middagen.
— Jo, jag skulle säga, — sade Levin, — för övrigt, det var ingenting särskilt.
Hans ansikte fick med ens ett vresigt uttryck framkallat av hans ansträngning att behärska sin förlägenhet.
— Nå, hur står det till med Stjerbatskijs? Är allt som förr? — frågade han.
Stepan Arkadjevitj, som sedan länge kände till att Levin var förälskad i hans svägerska Kitty, log ett knappt märkbart löje, och det kom en munter glimt i hans ögon.
— Ja, nu har du sagt mig dina två ord. Men jag kan inte svara lika kort, ser du... Förlåt, ett ögonblick...
Sekreteraren kom in och gick fram till Oblonskij med en del papper under armen, förtroligt vördnadsfullt och med en för alla sekreterare kännetecknande min av blygsamt medvetande om egen överlägsenhet över chefen i förhandenvarande göromål. Under formen av en förfrågan började han förklara vissa svårigheter. Stepan Arkadjevitj lade älskvärt sin hand på sekreterarens arm utan att höra honom fullt till slut.
— Nej, ni skall göra så som jag tidigare sagt, yttrade han, med ett leende mildrande tillsägelsen, och sedan han i största korthet förtydligat sin syn på saken, sköt han undan papperen och sade: — Var vänlig och gör på det viset, Zachar Nikititj.
Något snopen avlägsnade sig sekreteraren. Levin, som under Oblonskijs överläggning med denne fått tid att hämta sig från sin förlägenhet, stod med båda armbågarna stödda mot en stolkarm. I hans ansikte kunde man märka ett uttryck av lätt försmädligt iakttagande.
— Jag förstår inte, jag förstår inte, — sade han.
— Vad är det som du inte förstår? — inföll Oblonskij med sitt vanliga muntra leende och tog en cigarrett. Han väntade på något originellt utfall från Levin.
— Jag förstår inte, vad det är ni gör här, — sade Levin med en axelryckning.
— Varför det?
— Jo, därför att ni ingenting har att göra.
— Ja, så tycker du, men vi är överhopade av ärenden.
— Av papper. Ja, för det lämpar du dig utmärkt — inflickade Levin.
— Jaså, du tycker kanske, att i övrigt ett och annat brister hos mig.
— Ja, kanske det, — sade Levin. — Men i alla fall fägnar mig din storhet och jag känner mig stolt över att ha en så stor man till vän. Men du gav mig ju inte något svar på min fråga, — tillade han med ett uttryck av ängslig ansträngdhet stirrande på Oblonskij.
— Nå, det är gott och väl. Ser du, din tur kommer också. Du har dina tre tusen desjatiner jord i Karazinska distriktet och sådana präktiga muskler och en hy så frisk som hos en tolvårig flicka, — men du kommer nog också en gång i vår ställning. Ja, för att svara på din fråga: allt är sig likt. Det är bara synd, att du så länge varit borta.
— Hur då? — frågade Levin ängsligt.
— Ja, ingenting särskilt, — svarade Oblonskij. — Vi får prata närmare sedan. Men vad är anledningen till att du kommit den här gången?
— Ja, om den saken måste vi också prata senare, — sade Levin, som åter rodnade ända upp i hårfästet.
— Gott. Jag förstår, — sade Stepan Arkadjevitj. Ser du, jag skulle gärna bjuda dig hem till mig, men min fru är inte riktigt kry. Men det var sant: om du vill träffa dem, så är de troligen i dag i zoologiska trädgården mellan fyra och fem. Kitty åker skridskor där. Far du dit, jag skall komma efter, och sedan kan vi äta middag tillsammans någonstans ute.
— Skönt. Adjö så länge!
— Men hör du, jag känner till dig, glöm nu inte bort det eller far ett, tu, tre tillbaka till landet! — ropade Stepan Arkadjevitj skrattande.
— Nej, du kan vara säker.
Levin lämnade rummet och kom först, då han redan var utanför dörren, att tänka på att han glömt ta avsked av Oblonskijs kolleger.
— Det måtte vara en mycket energisk herre, — sade Grinevitj, då Levin gått.
— Ja, far lille, — sade Stepan Arkadjevitj med en kort nick, — det är en lyckans guldgosse! Tre tusen desjatiner i Karazinska distriktet, hela livet för sig, frisk och sund som en nötkärna. Ja, han har det inte som en man i min ställning.
— Vad, beklagar ni er, Stepan Arkadjevitj?
— Ja, det är bedrövligt, — sade Stepan Arkadjevitj med en tung suck.