Anländ med morgontåget till Moskva, tog Levin in hos sin äldre halvbror på mödernet, Koznysjev, och så fort han klätt om sig, steg han in i dennes arbetsrum i avsikt att genast berätta honom, varför han kommit och utbedja sig hans råd; men brodern var inte ensam. Hos honom satt en bekant filosofiprofessor, som kommit resande från Charkov enkom för att reda ut ett missförstånd, som uppstått dem emellan i en synnerligen viktig filosofisk fråga. Professorn förde en häftig polemik mot materialisterna, och Sergej Koznysjev följde med intresse denna strid och hade efter att ha läst professorns senaste artikel i ett brev till honom gjort en del invändningar, och förebrått honom för väl stora eftergifter mot materialisterna. Och professorn hade genast kommit resande i hopp att de båda genom muntlig överläggning skulle komma till en gemensam mening. Man var inne på en modefråga för dagen: gavs det en gräns mellan de psykiska och de fysiologiska företeelserna hos människan och var låg denna gräns?
Sergej Ivanovitj välkomnade sin bror med det kallt älskvärda leende, varmed han mötte alla, och sedan han föreställt honom för professorn fortsattes samtalet.
Den lille glasögonprydde mannen med den smala och höga pannan lät bara ett ögonblick samtalet falla för att utbyta en hälsning och började så åter sitt resonemang utan att fästa någon uppmärksamhet vid Levin. Denne satte sig ned för att vänta tills professorn skulle bryta upp, men blev snart intresserad av det ämne, som avhandlades.
Levin hade i tidskrifterna lagt märke till de artiklar, varom man talade, och läst dem, då de intresserat honom såsom grundande sig på för honom bekanta naturvetenskapliga åskådningar, han hade nämligen vid universitetet idkat naturvetenskapliga studier. Men han hade tidigare aldrig sammanställt dessa vetenskapliga resultat rörande människans härstamning, dessa biologiska och sociologiska utredningar med frågorna om betydelsen av liv och död för honom själv, frågor, som han den senaste tiden allt oftare börjat tänka på.
Vid åhörandet av de lärde herrarnas samtal lade han märke till att de ställde vetenskapliga frågor i samband men det inre livets och åtskilliga gånger kom dessa spörsmål högst nära, men att de varje gång, då de snuddade vid det, som tycktes honom vara kärnpunkten, strax skyndsamt avlägsnade sig därifrån och åter fördjupade sig i hårfina distinktioner, förbehåll, citat, åberopanden av auktoriteter, så att han endast med möda kunde följa med i deras samtal.
— Jag kan inte gå med därpå, — sade Sergej Ivanovitj med sin vanliga klarhet i uttrycket och den mest vårdade diktion, — under inga omständigheter kan jag med Keis hålla före, att hela min föreställning om yttervärlden skulle härflyta ur sinnesintrycken. Själva varats begrepp har jag inte erhållit genom någon sinnesförnimmelse, av den orsak, att det inte finns något särskilt organ för meddelande av detta begrepp.
— Ja, men motsidan — Wurst, Knaust och Pripasov — kommer att invända, att edert existensmedvetande härflyter ur summan av alla förnimmelser, att det är resultatet av förnimmelser. Wurst säger t. o. m. rent ut, att där det inte finns någon förnimmelse, existerar inte varats begrepp.
— Jag säger tvärt om, — började Sergej Ivanovitj.
Men här tycktes det igen för Levin, att de, just komna till kärnpunkterna, åter var på färd bort från målet, och han beslöt att förelägga professorn en fråga.
— Det skulle då betyda, att om mina känslor förintats, om min kropp dött, ingen som helst tillvaro är möjlig? — frågade han.
Missbelåtet och med ett uttryck som av intellektuell smärta över att de blivit avbrutna såg professorn på den sällsamme frågaren, som mer liknade en grovarbetare än en filosof, och lät så blicken glida över till Sergej Ivanovitj som om han frågade, om det lönade sig att svara. Men Sergej Ivanovitj, som inte förde resonemanget med samma häftighet och ensidighet som professorn och som i huvudet hade tillräckligt utrymme både för att ge svar på professorns inlägg och tillika fatta den enkla och naturliga synpunkt, som låg i Levins fråga, log och sade:
— Den fråga är vi ännu inte berättigade att söka avgöra...
— Det ligger utom det faktiskas räckvidd, — underströk professorn och gick så åter till sin utredning. — Nej, — sade han, — jag hänvisar därpå, att om förnimmelsen såsom Pripasov uttryckligen säger också har sinnesintrycket till sin grundval, så måste vi dock strängt skilja dessa två begrepp åt.
Levin brydde sig inte vidare om att höra på och väntade blott, att professorn skulle resa sig för att ge sig av.