Då professorn tagit avsked, vände sig Sergej Ivanovitj till sin bror:
— Det var roligt, att du kommit. Stannar du nu någon längre tid? Hur går det med ditt lantbruk?
Levin visste, att lantbruk var en sak, som föga intresserade hans äldre bror, och att denne bara för att visa sig förekommande frågade därom. Han yttrade sig därför i sitt svar helt kort om försäljningen av veteskörden och andra penningfrågor.
Levin hade velat tala om för sin bror, att han ämnade gifta sig, och utbedja sig dennes råd, han hade till och med varit fast besluten att göra så, men då han sett sin bror, åhört hans samtal med professorn och nu lade märke till den ofrivilligt beskyddande ton, i vilken brodern förhörde sig om lantbruksangelägenheterna (moderns gods var odelat och Levin skötte bådas andelar), kände Levin, att det av någon anledning var honom omöjligt att börja tala med brodern om giftermålsplaner. Han kände på sig, att brodern inte skulle komma att se på denna sak så som han själv önskat.
— Nå, hur går det med ert landsting? — frågade Sergej Ivanovitj, som var livligt intresserad av landstingen och tillskrev dem stor betydelse.
— Ja, jag vet inte...
— Hur?... Du är ju utskottsledamot?
— Nej, jag är inte någon ledamot längre, jag har gått ut, — svarade Levin, — och jag besöker inga sammankomster mer.
— Det var skada! — undslapp det Sergej Ivanovitj, som mulnade en smula.
Till sitt försvar började Levin berätta om vad som förehafts vid sammankomsterna i hans distrikt.
— Ja, det är alltid så! — avbröt honom Sergej Ivanovitj. — Vi ryssar är alltid sådana. Törhända är det ett gott drag hos oss denna förmåga att se våra egna brister, men vi hushållar inte med saltet, vi finner för stort nöje i den ironi, som alltid ligger till reds på vår tunga. Jag skall säga dig, gav man samma rättsordning, som finnes i våra landsting, åt ett annat europeiskt folk, — skulle sådana som tyskar eller engelsmän genom den arbeta sig fram till frihet, men vi, vi driver bara gäck.
— Ja, vad skall man göra? — sade Levin i skuldmedveten ton. — Det här var mitt sista försök. Jag har ansträngt mig i bästa uppsåt. Men jag kan inte, jag är oförmögen.
— Du är inte oförmögen, — sade Sergej Ivanovitj, — om du vill, kan du se rätt på saken.
— Ja, kanske, — svarade Levin nedslagen.
— Vet du, att bror Nikolaj är här igen? Nikolaj var äldre helbror till Konstantin Levin och Sergej Ivanovitjs halvbror på mödernet, en förfallen individ, som efter att ha förslösat större delen av sin förmögenhet umgicks i det underligaste och sämsta tänkbara sällskap och helt brutit med sina bröder.
— Vad säger du? — utbrast Levin med fasa. — Hur vet du det?
— Prokofij har sett honom på gatan.
— Här, här i Moskva? var då? vet du? — Levin reste sig från stolen liksom för att strax ge sig av.
— Jag ångrar, att jag låtit dig veta det, — sade Sergej Ivanovitj, skakande på huvudet åt sin yngre brors upprördhet. — Jag skickade bud för att ta reda på var han bodde och sände honom en växel, som han gett Trubin och som jag inlöst. Se här, vad han svarade.
Och Sergej Ivanovitj räckte brodern en skrivelse, som han haft liggande under en brevpress.
Levin läste några rader nedskrivna med en underlig honom välbekant handstil: »Jag anhåller ödmjukast om att bli lämnad i fred. Det är det enda, som jag begär av mina älskvärda bröder. Nikolaj Levin.»
Då Levin läst detta, blev han stående med sänkt huvud och med papperet kvar i handen framför Sergej Ivanovitj.
I hans inre kämpade begäret att glömma den olycklige brodern med känslan av att detta vore illa handlat.
— Han vill tydligen förolämpa mig, — fortsatte Sergej Ivanovitj, — men förolämpa mig kan han inte, och jag skulle av hela mitt hjärta vilja hjälpa honom, men jag vet att det är ogörligt.
— Ja, ja, — upprepade Levin. — Jag förstår och jag uppskattar den ställning du intar till honom. Men jag måste söka opp honom.
— Om du har lust till det, så gör det, men jag råder dig inte till det, — sade Sergej Ivanovitj. — Det vill säga, för egen del har jag ingen fruktan därför: han skall inte kunna få dig osams med mig. Men för din egen skull råder jag dig: det vore bäst, om du läte bli det. Det är omöjligt att hjälpa. För övrigt, gör som du vill.
— Det kan ju vara, att det är omöjligt att hjälpa, men jag känner just nu — ja , det är något annat — jag känner, att jag inte kan vara lugn.
— Nå, det förstår jag inte, — sade Sergej Ivanovitj. — En sak förstår jag dock, — tillade han, — det här är oss en läxa till ödmjukhet. Jag har börjat se på annat sätt och med mera överseende på det som kallas uselhet, efter det att bror Nikolaj blivit vad han är... Du vet ju, vad han gjort...
— Ack, det är förfärligt, förfärligt! — upprepade Levin.
Efter att ha fått broderns adress av Sergej Ivanovitjs betjänt, ville Levin strax ge sig av till honom, men efter en stunds överläggning beslöt han att uppskjuta detta företag till aftonen. Först måste han för att få ro i själen komma till ett avgörande i den sak, varför han begett sig till Moskva. Från sin halvbror for Levin till Oblonskijs ämbetslokal och när han förhört sig om Stjerbatskijerna, begav han sig till det ställe, där man sagt honom, att han skulle kunna träffa Kitty.