Den önskan, som nästan ett helt år för Vronskij hade varit hans livs enda stora begär och som för Anna hade varit en otänkbar, förfärlig och samtidigt hänförande dröm om lycka, var tillfredsställd. Blek och med darrande underkäke stod han lutad över henne och bad henne lugna sig utan att rätt veta vad han sade.
— Anna! Anna! — ropade han med darrande röst. — Anna, för Guds skull!...
Men ju högljuddare han talade, desto djupare sänkte hon sitt en gång så stolta och glada, nu så skamsna ansikte, och hon sjönk alldeles samman och gled ned från soffan, där hon satt, och föll till hans fötter. Hon skulle ramlat omkull på mattan, om han inte hade gripit fast henne.
— Herre Gud! Förlåt mig! — sade hon häftigt snyftande och tryckte hans händer mot sitt bröst.
Hon kände sig så brottslig och skuldbelastad, att hon bara kunde ge uttryck åt sin förnedring och bönfalla om förlåtelse. Och i hennes liv fanns det nu förutom honom ingen annan, så att det var till honom hon måste rikta sin bön om förlåtelse. Hon kände fysiskt sin förnedring och såg på honom utan att kunna säga något mer. Och han kände detsamma, som en mördare måste känna, då han ser på en kropp, som han berövat livet. Den kropp, som genom hans förvållande förlorat livet, var deras kärlek, deras kärleks första period. Det var något förfärligt och avskyvärt i minnena av det, för vilket detta fruktansvärda skammens pris blivit betalt. Skammen över hennes andliga nakenhet låg kvävande över henne och hennes känsla meddelade sig till honom. Men trots all den fasa, en mördare känner inför sitt offer, måste han skära kroppen i stycken, söka dölja den, dra nytta av vad han förvärvat genom sitt mord.
Och liksom en mördare med ursinne, som i lidelse, kastar sig över den döda kroppen, sliter och skär i den — överhöljde han nu hennes ansikte och skuldror med kyssar. Hon höll honom i handen utan att röra sig. Ja, dessa kyssar det var vad hon tillköpt sig genom sin skam. Och denna hand skulle alltid vara hennes — hennes medbrottslings hand. Hon lyfte hans hand till sina läppar och kysste den. Han föll på knä och ville se hennes ansikte, men hon dolde det och teg. Slutligen, liksom görande våld på sig själv, reste hon sig och stötte honom från sig. Hennes ansikte hade samma skönhet som förr, men dess uttryck var desto sorgligare.
— Allt är slut, — sade hon. — Jag äger ingenting, utom dig. Minns det.
— Jag kan inte annat än minnas det, som är livet för mig. För en minut av denna lycka...
— Vilken lycka! — utropade hon med vämjelse och fasa, och ofrivilligt kände även han hennes skräck.
Hon reste sig snabbt och gick ifrån honom.
— Inte ett ord mer, — gentog hon och med ett uttryck av iskall förtvivlan i ett ansikte, som föreföll honom helt främmande, drog hon sig från honom. Hon kände, att hon i denna stund inte med ord kunde uttrycka sin känsla av skam, glädje och skräck inför övergången till ett nytt liv, hon ville inte tala härom, med oriktiga ord banalisera denna känsla. Men även senare, på andra och tredje dagen därefter saknade hon inte bara ord för att uttrycka det sammansatta i denna känsla, utan kunde inte ens finna tankar, genom vilka hon för sig själv var i stånd att fatta det, som rörde sig i hennes själ.
Hon sade till sig själv: »Nej, nu kan jag inte tänka på detta, sedan, då jag får mera lugn...» Men denna ro för tankarna kom aldrig. Var gång, då tanken dök upp för henne om vad hon hade gjort och vad det skulle bli av henne och vad hon borde göra, kom det en fasa över henne, och hon jagade ifrån sig dessa tankar.
— Sedan, sedan, — sade hon, — då jag får mera lugn.
Men i drömmen däremot, då hon inte hade makt över sina tankar, framstod hennes läge för henne i hela dess förfärliga nakenhet. Nästan varje natt förföljde henne en drömsyn. Hon drömde, att båda männen på en gång var hos henne och slösade sina ömhetsbetygelser på henne. Alexej Alexandrovitj grät, kysste hennes händer och sade:
vad det är bra nu! Och Alexej Vronskij var också där, och han var också hennes man. Och hon förvånades över, att hon förr tyckt detta vara omöjligt, och hon log däråt och framhöll för dem, att som det nu blivit var det mycket enklare och att båda nu var nöjda och lyckliga. Men denna drömsyn tryckte henne som en mara, och hon vaknade i skräck.