Under första tiden efter sin återkomst från Moskva, då Levin ännu var gång han erinrade sig det avslagna frieriets smälek skälvde och rodnade, sade han till sig själv: »Så här rodnade och skälvde jag i tro att jag var förlorad, då jag fick underbetyg i fysik och blev kvarsittare i andra kursen. Likaså ansåg jag mig förtappad, då jag misskött ett uppdrag, som min syster gav mig. Och ändock, nu, då år fått gå, kan jag minnas det och förvåna mig över, hur detta kunde uppröra mig så. Så kommer det att gå även med detta bekymmer. Tiden går, och jag blir likgiltig för det.»
Men det förgick tre månader, och han blev inte likgiltig för det, och det var honom fortfarande liksom de första dagarna plågsamt att tänka på det. Han kunde inte komma till ro, därför att han, som så länge drömt om familjeliv och känt sig så mogen för det, i alla fall inte var gift och var längre än någonsin från utsikten till ett äktenskap. Han kände själv vad hans omgivning också förnam, att det inte är gott för mannen att vara allena. Han mindes, vad han före sin avresa till Moskva hade sagt till sin ladugårdskarl, en naiv bonde, som han tyckte det var roligt att tala med: »Vet du, Nikolaj, jag vill gifta mig», och hur då Nikolaj svarade honom, som rörde det en sak, om vilken det inte kunde finnas minsta tvivel: »Ja, Konstantin Dmitrij, det är på tiden.» Men nu var ett giftermål mera fjärran ifrån honom än någonsin. Platsen i hans hjärta var upptagen, och när han nu i sin inbillning sökte sätta dit någon annan av sina flickbekantskaper, kände han, att det var omöjligt.
Dessutom plågade minnet av det misslyckade frieriet och den roll, han därvid spelat, honom med en känsla av skam. Hur ofta han än sade sig, att han i denna sak på intet sätt försyndat sig, fortsatte dock minnet av detta tillika med andra för honom försmädliga minnen att bringa honom att skälva och rodna av blygsel. Han hade i sitt förgångna liksom varje människa handlingar, som han själv visste vara dåliga och för vilka samvetet måste plåga honom. Men minnena av dessa dåliga handlingar plågade honom på långt när inte så mycket som dessa obetydliga, men skamsna minnen. Det var sår, som aldrig gick igen. Och i sällskap med detta slag av minnen förföljde honom nu tanken på den korg han fått och den ynkliga situation, i vilken han måste ha tett sig för dem, som var närvarande vid denna aftonsammankomst. Men tiden och arbetet gjorde sitt. De tunga minnena undanskymdes allt mer och mer av oansenliga, men dock betydelsefulla händelser i lantlivet. För var vecka, som gick, tänkte han allt mindre ofta på Kitty. Han väntade bara med otålighet på underrättelse om att hon redan var gift eller omedelbart skulle bli det i förhoppning, att denna underrättelse likt utdragningen av en tand helt skulle kurera honom.
Och under tiden kom våren, vacker, vänlig, utan en vanlig vårs trängtan och gäckeri, en av de få vårar, över vilka växter, djur och människor endräktigt fröjdat sig. Denna vackra vår väckte Levin ännu mer till medvetande om sig själv och befäste honom i hans beslut att frånsäga sig allt förgånget för att säkert och oberoende kunna ordna sitt ensamma liv. fastän många av de planer, med vilka han vänt tillbaka till landet, inte utfördes av honom, så iakttog han dock det viktigaste — livets renhet. Han kände ej den skam, som vanligtvis brukade plåga honom, då han fallit för en frestelse, och han kunde se sina medmänniskor tryggt i ögonen. Redan i februari hade han från Marja Nikolajevna fått ett brev, som meddelade, att hans broder Nikolajs hälsotillstånd höll på att försämra sig, men att denne inte ville underkasta sig läkarebehandling. Med anledning av detta brev for Levin till Moskva och lyckades övertala brodern att rådfråga en läkare och fara till en utländsk kurort. Det hade så bra lyckats för honom att övertala sin bror och få honom att till låns motta pengar för resan utan att såra honom, att han i detta avseende kände sig belåten med sig själv. Förutom jordbruksarbetet, som fordrade särskild uppmärksamhet om våren, och läsning hade Levin sedan vintern även sysselsättning med att författa en skrift om lantbruk, vars plan gick ut därpå, att vid bedömandet av jordbruket arbetarens karaktär togs med i räkningen såsom varande något lika absolut givet som klimat och jordmån, och att sålunda inte alla satser i lantbruksvetenskapen härleddes bara av de två faktorerna jordmån och klimat, utan ur faktorerna jordmån, klimat och en viss konstant karaktär hos arbetaren. På så sätt var hans liv trots ensamheten eller snarare tack vare ensamheten fullt av innehåll. bara ibland kände han en otillfredsställd längtan efter att meddela de tankar han bar inom sitt huvud åt någon annan än Agafja Michajlovna, med vilken han då och då fick anledning att tala om fysik, om lantbruksteori och särskilt om filosofi — filosofi var Agafja Michajlovnas älsklingsämne.
Våren dröjde länge med att på allvar infinna sig. Under de sista veckorna av fastan var ett klart frostväder rådande. Om dagen töade det i solen, men om natten kunde det bli sju grader kallt och isgatan låg så hård och knagglig, att det var som om vagnarna fick ta sig fram utan väg. Under påsken låg det snö. Men på måndagen därefter började en varm vind blåsa, mörka moln kom drivande och under tre dygn strömmade ett häftigt, ljumt regn. På torsdagen saktade vinden av och en tät, grå dimma kom svepande liksom för att dölja den hemlighetsfulla förändring, som försiggick i naturen. Inne i dimman började vattendragen svälla, isflaken knakade och satte sig i rörelse, de grumliga, skummande bäckarna tog hastigare fart och på måndagen en vecka efter påsk skingrades dimman fram mot aftonen, molnen löpte isär som en skock får, himlen klarnade och den verkliga våren begynte. Morgonen därpå smälte den klara uppgående solen snabbt den tunna isskorpa, som låg kvar på vattendragen, och den ljumma luften var överallt full av ångor från upptinande jord. Det skymtade grönt av fjolårsgräs och av ny brodds fina nålar, knopparna svällde på snöbollsbuskar, björkar och vinbärsbuskar och kring videts guldgula hängen surrade bien. Osynliga lärkor sände sina drillar hän över gräsmattornas gröna sammet och de ännu snöstänkta stubbåkrarna, vipor drog klagande över sänkor och kärr, som stod översvämmade av brunt vatten, och högt uppe i luften drog tranor och gäss förbi med sina vårliga lockrop. Ute på betesmarkerna råmade hornboskapen, som under vintern fått kala fläckar i hårbeklädnaden, styvbenta lammungar lekte kring sina bräkande mödrar, vilkas ull redan börjat glesna. Snabbfotade barnungar sprang på ännu ej fullt torra stigar, där nakna fötter lämnat spår efter sig. Vid dammen ljöd det muntra sorlet av kvinnor, som blötte linnetvätten, och på gårdarna hördes böndernas yxor gå, nu skulle träplogar och harvar göras i ordning. Den riktiga våren var kommen.