Levin klädde sig i storstövlar och för första gången inte i päls utan i en ärmlös kaftan av ylletyg och gick ut till sitt lantbruksarbete klivande över bäckar, som med sitt solglitter bländade hans ögon, trampande än på ett isstycke, än i mjukt slam.
Våren är de nya förslagens och planernas tid. Då Levin kom ut, visste han inte bestämt vilka företag i sitt kära lantbruk han just nu skulle ta itu med, men han kände att han var full av de bästa planer och avsikter, han var som ett träd om våren, som ännu inte vet, hur och vart de unga skott och grenar kommer att växa, som ännu är inneslutna i dess knoppar. Först gick han bort till boskapshjorden. Korna var utsläppta i en mindre inhägnad och stod där och bölade. De glänste i sin nya glatta hårbeklädnad, värmande sig i solskenet, och tycktes be att få komma ut på fria fältet. Då Levin njutit av anblicken av korna, som in i minsta detalj var för honom så väl kända, gav han befallning att driva ut dem på ängen och i stället släppa kalvarna in i inhägnaden. Vallpojken sprang muntert i väg ut mot fältet. Ladugårdspigorna trampade med nakna, vita fötter, som solen inte ännu hunnit brunbränna, omkring i den slammiga myllan, lyftande på kjolarna och drev med spön i händerna ut kalvarna, som råmade i vårglädje.
Levin betraktade med välbehag årets tillskott i kreatursuppsättningen, som var ovanligt vackert. Kalvarna var nästan lika stora som små bondkor, och Pavas dotter, som bara var tre månader gammal, var till växten i det närmaste som en årsgammal kviga. Levin sade till om att man skulle föra ut en vattenho till dem och sätta hö i krubbhäckarna. Men det visade sig, att under vintern, då inhägnaden hade legat obrukad, krubbhäckarna, som man förfärdigat på hösten, här och där blivit brutna. Levin sände efter en snickare, som fått i uppdrag att förfärdiga en tröskmaskin. Och så kom han underfund med, att snickaren höll på med att laga harvar, som bort vara färdiga långt före påsk. Detta förargade Levin. Han blev uppbragt över att åter se detta slarv i gårdsarbetet upprepat, mot vilket han så många år kämpat med alla krafter. Krubbhäckarna hade, efter vad han fick veta, under vintern, då de inte var behövliga, placerats i arbetshästarnas stall, där de blivit brutna, då de såsom avsedda för kalvar endast var av svagt material. Och dessutom fick han nu reda på, att harvarna och alla jordbruksredskapen, som man enligt hans befallning skulle ha sett om och lagat redan under vintern, varför speciellt tre snickare anställts, ännu var olagade och att man ännu höll på med att reparera harvarna, vid en tid då de redan borde vara i användning. Levin skickade efter rättaren, men gick strax därefter själv i väg för att få tag på denne. Skinande som allt annat på denna dag kom rättaren ut från trösklogen i sin korta lammskinnspäls och höll i handen ett halmstrå, som han var i färd med att bryta sönder.
— Varför är snickaren inte vid tröskverket?
— Ja, det ämnade jag säga till om i går: harvarna måste lagas. Vi ska ju snart börja med åkerarbetet.
— Nå, vad gjordes då i vinter?
— Varför ska herrn ha tag i snickaren?
— Var är krubbhäckarna, som hör till kalvarnas inhägnad?
— Jag har gett befallning om att föra dem på sin plats. Vad vill ni man skall göra med sånt folk! — sade rättaren och slog ut med handen.
— Säg inte med sånt folk, utan med en sån rättare! — sade Levin och brusade upp. — Vad är ni då anställd för! — skrek han. Men erinrande sig, att hetsighet inte hjälpte upp saken, stannade han mitt i talet och suckade. — Nå, går det att så redan? — frågade han efter en stunds tystnad.
— Borta vid Turkino går det nog i morgon eller i övermorgon.
— Och klövern?
— Jag har sänt i väg Vasilij och Misjka, de ska så ut den. Men jag vet inte, om de kommer fram, marken är så sank.
— På hur många des’jatiner?
— På sex.
— Varför inte på alla? — skrek Levin.
Att de sådde klöver på sex och inte på tjugo des’jatiner, var en ny källa till förargelse. Enligt både teorin och hans egen erfarenhet kunde klöversådden bara arta sig bra, om den utförts så tidigt som möjligt, nästan strax efter snösmältningen. Men aldrig hade Levin hittills lyckats genomdriva detta.
— Det finns inte nått folk. Vad kan man göra med sånt folk? Tre stycken har inte infunnit sig. Och Semjon...
— Nå, ni kunde ju tagit några från arbetet med halmen.
— Det har jag också.
— Var är folket?
— Fem gör kompott (han menade kompost). Fyra skyfflar om havren, så att den inte ska gro, Konstantin Dmitritj.
Levin visste mycket bra vad »att den inte ska» betydde, det var liktydigt med att den engelska utsädeshavren tagit skada, — åter igen hade man inte följt hans tillsägelse.
— Ja, men det sade jag ju till om långt före påsk, era sölkorvar!... skrek han.
— Var lugn, allt blir gjort i tid.
Levin slog förargad ut med armen, gick till logen för att se om havren och kom så tillbaka till stallet. Havren hade ännu inte blivit förstörd. Men arbetarna höll på med att skyffla om den genom att gräva i den med spadar i stället för att låta den rinna ned i bingen inunder. Sedan han givit order härom och sänt undan två arbetare för att så klöver, lugnade sig Levin efter sin förargelse. Och dagen var för övrigt så vacker, att det var omöjligt att vara misslynt.
— Ignat! — ropade han till kusken, som med ärmarna uppkavlade stod vid brunnen sysselsatt med att spola kaleschen. — Sadla en häst...
— Vilken behagas?
— Nå, Kolpik.
— Ska ske.
Medan hästen sadlades, kallade Levin åter till sig rättaren, som tydligen avsiktligt höll sig inom synhåll, och började för att blidka honom att tala om vårens förestående arbeten och planer.
Man skulle så snart som möjligt börja köra ut gödseln, så att allt skulle vara klart före första slåttern. Ett avlägset liggande fält skulle helt plöjas upp för att sedan ligga en tid i träde. Och hela slåttern skulle utföras med därför lejda arbetare och inte på betingsarbete.
Rättaren lyssnade uppmärksamt och gjorde synbara ansträngningar för att visa sitt gillande av husbondens planer, men han bibehöll i alla fall det för Levin välkända och alltid så retfulla uttrycket av hopplöshet och missmod. Det var en min som sade: allt det här är bra, men det får gå som Gud vill.
Ingenting retade Levin så som denna sinnesstämning. Men det var en sinnesstämning, som hade förefunnits hos alla rättare, han haft. Alla hade ställt sig på samma sätt till hans uppslag och därför blev han nu inte arg utan bara nedstämd och kände sig ytterligare uppeggad till kamp med denna tröga elementära kraft, som han inte kunde ge annat namn än »som Gud vill» och som alltid ställde sig i vägen för honom.
— Ja, om vi hinner, Konstantin Dmitritj, — sade rättaren.
— Varför skulle ni inte hinna?
— Vi måste anställa åtminstone bortåt femton arbetare till. Men det står inte till att få nå’ra. I dag var det ett par stycken här, men de begärde sjuttio rubel för sommaren.
Levin teg. Åter ställde sig denna tröga kraft i vägen för honom. Han visste, att hur gärna man än ville, kunde man inte skaffa mer än fyrtio eller trettiosju, trettioåtta arbetare till skapligt pris. Fyrtio hade kommit för att höra sig för om arbetet, men inte en enda mer. Levin ville emellertid inte ge tappt.
— Sänd bud till Sury, till Tjefirovka, om det inte kommer tillräckligt med folk. Det gäller att söka upp arbetskraft.
— Jag ska skicka bud, — sade Vasilij Fjodorovitj i nedslagen ton. — Och så räcker nog inte hästarna till.
— Då får vi köpa fler. Ja, jag vet ju, — tillade han leende, — att ni tycker, att allt är för litet och för dåligt. Men det här året skall jag inte låta er styra om allt som ni vill. Jag skall ta befattning med allt själv.
— Ja, herrn ger sig knappt tid att sova. Men för oss är det ju trevligare, när husbonden ser på...
— Är det borta vid björkdalen, som man håller på att så klövern? Jag rider dit och ser på, — sade Levin och steg i sadeln på den lilla bruna Kolpik, som kusken just lett fram.
— Det går inte att rida över bäcken, Konstantin Dmitritj, — skrek kusken.
— Nå, då rider jag genom skogen.
Och Levin satte av i rask passgång på den lilla goda, utvilade hästen, som fnysande och ryckande i tyglarna travade fram bland pölarna, och från gårdens slammiga mark bar det i väg över kärr och ängar.
Om Levin känt sig väl till mods i stall och ladugård, så hade han en ännu behagligare känsla ute i det fria. I sakta trav red han fram på sin lilla präktiga häst inandandes den milda, av frisk snödoft genomträngda luften. Ridande fram genom skogen, där på sina ställen rester av snö ännu låg kvar, fröjdade han sig över varje träd, han mötte med uppfriskad mossa på stammen och svällande bladknoppar. Då han kom ut på andra sidan om skogen utbredde sig framför honom i oerhörd vidd som en jämn sammetsmatta ljusa, gröna ängar utan några kala eller vattensjuka ställen, bara här och där i sänkorna med några vita kvarblivna fläckar av smältande snö. Anblicken av en arbetshäst och ett ettårigt hingstföl, som trampade ned sådden, kunde inte få honom i misshumör. Han gav bara bönderna befallning att driva undan djuren. inte heller kunde han bli förargad över det hånfulla och dumma svar han fick av bonden Ipat, som han mötte och frågade: »Nå, Ipat, skall det sås nu?» — »Först måste det ju plöjas, Konstantin Dmitritj», svarade Ipat. Ju längre han red, desto muntrare blev han till sinnes, och den ena lantbruksplanen bättre än den andra föll honom in: Han ville plantera småbuskar runt alla sina fält åt solsidan till, så att inte snön skulle bli länge liggande under dem, omändra åkerindelningen, så att sex delar skulle gödslas och tre andra lämnas för grässådd, bygga en ladugård långt ute på ängsägorna och där gräva en damm och konstruera transportabla inhägnader för kreaturen. Och då hade han 300 des’jatiner för veteodling, 100 avsedda för potatis och 150 för klöver, och på ingen enda des’jatin var kraften utsugen.
Med dessa drömmerier i huvudet, försiktigt styrande sin häst utefter åkerrenarna, för att den inte skulle trampa den gröna brodden, kom han ridande bort till drängarna, som var sysselsatta med att så klöver. Vagnen med frösäckarna stod inte vid vägkanten utan mitt ute på en åker och arealen med det spirande vintervetet hade blivit fårad av hjul och trampad av hästhovar. De båda drängarna satt på en gärdesgård sannolikt i färd med att turvis röka en gemensam pipa. I vagnen var jorden, som fröna var blandade med, inte sönderstött utan hade fått ligga och klumpa hop sig eller stelna i kölden. Då de fick syn på sin husbonde, gick Vasilij bort till vagnen och Misjka gav sig till att så. Det var illa, men Levin brukade sällan bli vred på sina arbetare. Då Vasilij kom fram till platsen, där han stod, bad han honom leda hästen bort till vägkanten.
— Det gör ingenting, patron, det kommer nog att växa sig jämnt igen — sade Vasilj.
— Resonera inte, är du snäll — svarade Levin, — utan gör vad man säger till dig.
— Ska ske, — svarade Vasilij och tog tag i hästens betsel. — Och utsädet, Konstantin Dmitritj, — sade han sökande efter ord, — är en fin sort. Men det är fasligt, så man får gå! Man får ett helt pud jordklunsar under fötterna.
— Men varför har ni jord, som inte är uppluckrad? — frågade Levin.
— Vi trycker sönder den på det här viset, — svarade Vasilij och tog frö i händerna och gnuggade jorden mellan handflatorna.
Vasilij rådde inte för att man givit honom ouppluckrad jord, men det var i alla fall förargligt.
Men Levin, som mer än en gång förut fått pröva ett visst medel att tysta förargelse och få allt som tycktes dåligt att åter synas bra, försökte nu detta. Han såg en stund på hur Misjka gick och sådde släpande med sig stora klumpar jord, som vid vart steg fastnade under fötterna, och hoppade så av hästen, tog Vasilijs såningskorg och gick ut och sådde.
— Var slutade du?
Vasilij visade med foten på ett märke, och Levin började efter bästa förmåga strö ut den fröuppblandade jorden. Det var svårt att gå, ty marken var som ett kärr, och då Levin gått en fåra, blev han svett, stannade och lämnade från sig såningskorgen.
— Herrn får inte anledning att gräla på mig i sommar för det här stället, — sade Vasilij.
— Hur menar du? — frågade Levin glatt, redan kännande verkan av det försökta medlet.
— Jo, tänk på hur det blir i sommar. Det blir utmärkt. Ni ska kunna se, var det var som jag sådde nu i vår. Det är ju, Konstantin Dmitritj, som om jag ansträngde mig för min egen far. Jag tycker inte om att göra någon sak dåligt och jag låter inte andra göra det. Det är bra för husbonden och för oss med. När man ser sig omkring, — sade Vasilij och pekade ut på åkern, — blir man glad in i själen.
— Ja, det är en härlig vår, Vasilij!
— Ja, en sån vår kan inte ens de gamla erinra sig. Jag har varit hemma. Där har gubben sått tre osminnik vete. Han säger, att man inte kan skilja det från råg.
— När började ni så vete?
— Ni lärde mig i förfjol. Ni gav mig två skäppor. En fjärdedel sålde vi, men tre osminnik har vi sått.
— Se till att du klämmer sönder klumparna, — sade Levin och gick bort till hästen — och se så också efter Misjka. Blir det en god skörd, skall du få femtio kopek för varje des’jatin.
— Tackar ödmjukast. Vi har mycket nog ändå att vara tacksamma för.
Levin steg till häst och red ut till det fält, där förra årets klöver stod, och så bort till den åker, där man som bäst plöjde för vårvetet.
Klövern, som såtts på en stubbåker, stod underbart vacker. Den hade redan kvicknat till liv och sköt nu sin grönska upp över fjolårsvetets stjälkrester. Hästen sjönk djupt ned med hovarna och det smackade, då varje hov rycktes upp ur den redan halvupptinade marken. Men ute på den plöjda åkervidden var det omöjligt att ta sig fram ridande: marken bar bara där det låg is kvar, medan på de ställen, där myllan tinat upp, hästen sjönk ned långt över anklarna. Åkerfältet var förträffligt, om en två, tre dagar kunde man börja harva och så. Allt var i bästa stånd, allt försatte honom i det bästa lynne. Vägen hem tog Levin över bäcken i förhoppning, att vattnet skulle ha sjunkit. Han lyckades verkligen komma över och skrämde därvid upp två änder. »Det måste också finnas morkullor», tänkte han, och om en stund på återvägen hem träffade han skogvaktaren, som bestyrkte denna hans förmodan.
Levin red hem i skarpt trav för att hinna i tid till middagen och göra i ordning sitt gevär för aftonen.