XV.

Jaktstället låg i en liten aspdunge i närheten av en å. Då de kommit till skogen, steg Levin ur och förde Oblonskij till ett hörn av en mossbevuxen, sänk glänta, där snön redan smultit undan. Själv vände han tillbaka till motsatta sidan och fattade posto vid en dubbelstammig björk, mot vars torra nedersta gren han ställde bössan, tog så av sig kappan, spände av sitt läderbälte och företog en del gymnastiska rörelser med armarna. 

Den gamla grå Laska, som ständigt följde honom i hälarna, satte sig försiktigt ned mitt emot honom och spetsade öronen. Solen gick ned bakom skogen och mot aftonrodnaden avtecknade sig vackert de i aspskogen kringströdda björkarna med sina hängande grenar och svällande, snart utspruckna bladknoppar. 

Inne i den täta delen av skogen låg ännu snön kvar och vattnet porlade därifrån med knappt hörbart sorl i små smala, slingrande bäckar. Här och där ljöd kvitter från småfåglar, som då och då syntes flyga från träd till träd. 

Då emellanåt djup tystnad inträdde, kunde man höra prasslet av fjolårslöven, som sakta lyftes av markens upptinande och den fina gräsbroddens minimala rörelser. 

»Man kan ju rent av höra och se hur gräset växer!» sade Levin för sig själv, seende ett skiffergrått blött asplöv, som rörde sig invid spetsen av ett uppskjutande grässtrå. Han stod spänt lyssnande och betraktade än den mossklädda fuktiga marken, än den vaksamma Laska, än skogshöjdens kala trädtoppar och den mörknande himlen, där vita molnstrimmor drog fram. En hök flög, makligt svängande med vingarna, förbi långt borta högt över skogen, en annan kom strax därefter flygande på samma sätt och i samma riktning och försvann. Inne i snåren kvittrade småfåglarna allt mera högljutt och beställsamt. Långt borta ljöd plötsligt tjut av en uv, och Laska darrade till och tog ett par steg framåt och stannade så, ivrigt lyssnande med huvudet på sned. På andra sidan ån hördes en gök. Den gol två gånger, men tystnade så med ens, som om den plötsligt blivit hes och kommit av sig. 

— Vad! Låter göken redan höra sig! — sade Stepan Arkadjevitj och steg fram bakom en buske. 

— Ja, jag hör, — svarade Levin, motvilligt brytande skogens tystnad med en röst, vars klang ljöd obehagligt i hans egna öron. — Nu kommer de snart. 

Stepan Arkadjevitjs gestalt försvann åter bakom busken, och Levin såg bara en tändsticka flamma till och avlösas av den röda glimmande pricken på en cigarrett, som spred en sväg blå rök. 

Så hördes en knäppning. Stepan Arkadjevitj hade spänt upp hanarna på sin dubbelbössa. 

— Vad är det där för låt? — frågade Oblonskij, vändande Levins uppmärksamhet på ett utdraget hojtande, som något påminde om ett svagt gnäggande av en ostyrig fölunge. 

— Å, vet du inte det? Det är en harhane. Men låt bli att prata! Hör, nu kommer de! — nästan skrek Levin och spände hanarna. 

Det hördes en avlägsen svag vissling och därpå i den jämnt avmätta takt, som varje jägare så väl känner till, en andra och en tredje, efter den tredje visslingen kunde man redan höra ett knarrande. 

Levin kastade blicken än åt höger, än åt vänster och så med ens såg han framför sig mot den mattblå himlen ovanför asptopparnas spröda spetsar en fågel. Den flög rakt emot honom. De knarrande ljuden, som påminde om ryckningarna i en hårt spänd väv, uppfattades nu alldeles över honom. Redan kunde han urskilja fågelns långa näbb och utsträckta hals, men i samma stund, som Levin tog sikte, kom det en röd blixt från den buske, där Oblonskij stod, och fågeln sänkte sig som en pil och sköt så åter upp mot höjden. Åter glimmade en blixt, åtföljd av en knall, och flaxande med vingarna liksom ansträngande sig att hålla sig kvar i luften hejdade fågeln sin flykt, höll sig en sekund stilla och föll så med ett tungt plaskande mot den våta marken. 

— Var det bom? — ropade Stepan Arkadjevitj, som av röken hindrades att se ordentligt. 

— Här är den! — sade Levin och pekade på Laska, som med ena örat spetsat och högt svängande sin yviga svans med långsamma steg, liksom ville hon förlänga nöjet, kom fram till sin herre med den döda fågeln i munnen. — Det gläder mig, att du lyckades träffa, — sade Levin, som samtidigt förnam en känsla av avund, att det inte var han, som fått knäppa morkullan. 

— Ja, men skottet ur högra pipan bommade, — svarade Stepan Arkadjevitj, laddande bössan på nytt. — Sst... det kommer fler. 

I detsamma hördes ljudliga visslingar, den ena tätt efter den andra. Två morkullor, som lekande jagade varandra och bara visslade, inte knarrade, flögo rakt över huvudena på jägarna. Fyra skott smällde, men morkullorna svängde snabbt om, som hade det varit svalor, och försvann ur sikte. 

* * *

Det var ett utmärkt morkullsdrag. Stepan Arkadjevitj sköt ytterligare två stycken och Levin likaledes två, av vilka han dock inte kunde finna den ena. Det började bli mörkt. Den klara silverglänsande Venus var redan lågt nere vid västra horisonten och sände sitt sista milda skimmer genom björkkronorna och högt uppe i öster på himlavalvet lät den dystre Arcturus sin röda glöd strömma. Uppe i det blå mötte Levins blick Karlavagnens stjärnor och förlorade dem så åter ur sikte. Morkullorna hade upphört att flyga, men Levin beslöt sig för att stanna ännu en stund, tills Venus kommit förbi en trädgren och alla Karlavagnens stjärnor blivit riktigt klara. Venus hade redan passerat grenen och hela Karlavagnen med hjul och tistelstång var klart skönjbar på den mörkblå himlen, men han väntade ännu. 

— Är det inte tid att gå? — frågade Stepan Arkadjevitj. Det var redan alldeles tyst i skogen, inte ens en småfågel rörde på sig. 

— Låt oss stå en stund till, — svarade Levin. 

— Som du vill. 

De stod ungefär en femtio steg från varandra. 

— Stiva! — sade plötsligt Levin helt oväntat, — varför har du inte sagt mig, om din svägerska gift sig eller snart skall stå brud? 

Levin kände sig så fast och lugn, att intet svar, tyckte han, skulle kunna uppröra honom. Men han hade alls inte väntat det Stepan Arkadjevitj svarade honom. 

— Hon har aldrig tänkt och tänker fortfarande inte på att gifta sig. Hon är mycket sjuk och läkarna ha skickat henne utomlands. Det är till och med farhågor för hennes liv. 

— Vad säger du! — skrek Levin, — är hon sjuk? Vad är det med henne? Hur har hon... 

Medan de talade detta, stod Laska med spetsade öron och såg upp mot himlen, då och då kastande en förebrående blick mot de båda jägarna. 

»Jo, det är just lämplig tid att prata, — tänkte hon. — Men där flyger en... Där är den, där är den. De glömmer sig...» tänkte Laska. 

Men i detsamma väcktes båda av en genomträngande vissling, som skarpt träffade deras öron, och grep snabbt tag i sina bössor, två blixtar glänste till, och två knallar hördes i samma sekund. En högt flygande morkulla slog plötsligt samman sina vingar och föll ned i ett snår mjukt böjande dess unga kvistar. 

— Utmärkt! En gemensam träff! — ropade Levin och sprang med Laska in i snåret för att söka rätt på morkullan. »Ack, ja, vad var det för tråkigt det var tal om? — tänkte han — Jo, Kitty är sjuk... Vad kan jag göra... så sorgligt», tänkte han. 

— Se, hon fann den! Förståndig flicka, — sade han och tog ur Laskas mun den varma fågeln och lade den i sin nästan fulla jaktväska. — Vi har funnit den, Stiva! — ropade han.