Då de var på hemvägen, utfrågade Levin Oblonskij om alla detaljer rörande Kittys sjukdom och familjen Stjerbatskijs planer, och fast det var skamligt för honom att erkänna det för sig själv, det var dock så, att vad han kände var något som berörde honom angenämt. Det var angenämt av den orsak, att det ännu fanns ett hopp, och ytterligare angenämt därför, att hon hade det svårt, som gjort honom så mycket ont. Men då Stepan Arkadjevitj började tala om orsakerna till Kittys sjukdom och nämnde Vronskijs namn, avbröt honom Levin:
— Jag har ingen rätt att invigas i familjehemligheter, och jag har inte heller något intresse däri, uppriktigt talat.
Stepan Arkadjevitj log ett omärkligt leende, iakttagande det honom så välkända snabba ombytet i Levins ansiktsuttryck, som med ens blev lika dystert som det minuten före varit muntert.
— Har du redan gjort upp skogsaffären med Rjabinin? — frågade Levin.
— Ja, den är klar. Priset är utmärkt, trettioåtta tusen. Åtta på förhand och det övriga under loppet av sex år. Jag har länge underhandlat om denna affär. Ingen bjöd högre.
— Det vill då säga, att du gett ifrån dig skogen gratis, — inföll Levin surmulet.
— Varför skulle det vara gratis? — sade med ett godmodigt leende Stepan Arkadjevitj, som visste, att för tillfället ingenting kunde vara Levin till lags.
— Därför att skogen åtminstone är värd femhundra rubel per des’jatin. — svarade Levin.
— Ack, ni lantbrukare! — sade Stepan Arkadjevitj i raljerande ton. — Sådant förakt ni lägger i dagen för oss arma stadsbor!... Men gäller det att göra en affär, så gör vi allt den bäst i alla fall. Var lugn för, att jag beräknat allt, — sade han, — och att denna försäljning av skogen är så ytterst fördelaktig, att jag är rädd, att karln skall ångra sig i sista minuten. Det är en skog, som bara lämpar sig för bränsleavverkning — det finns inget byggnadsvirke. — Den ger på sin höjd en tretti famnar ved per des’jatin, som han bjudit mig tvåhundra rubel för.
Levin log försmädligt. »Jag känner manéret», — tänkte han — »inte bara hans utan alla dessa stadsherrars. De har kanske två gånger på tio års tid varit ute på landet och då uppsnappat en del uttryck om ved och virke, och så rör de sig med dem i tid och otid, som om de kände allt.»
— Jag ger mig inte till att undervisa dig om det som du sitter och skriver på ditt ämbetsrum, — sade han — utan behöver jag veta något i den vägen frågar jag dig till råds. Men du är så tvärsäker, att du kan abcd om skogsaffärer. Men det är inte så lätt. Har du räknat träden?
— Räknat träden? — skrattade Stepan Arkadjevitj, önskande locka sin vän ut ur hans dåliga lynne.
— Att räkna himlens stjärnor, havets sand
den visaste ej båtar ens ett grand...
Ja, men så vis är i alla fall Rjabinin, att han räknar. Ingen enda köpman gör en affär utan att räkna — till och med när han får det gratis som nu av dig. Jag känner till din skog. Jag brukar vara där och jaga varje år. Din skog är värd femhundra rubel kontant per des’jatin, och han ger dig tvåhundra avbetalningsvis. Det vill säga, du har skänkt honom inemot tretti tusen.
— Nå, nå, kom inte med överdrifter, — sade Stepan Arkadjevitj i nedstämd ton. — Varför bjöd då ingen annan mer?
— Därför att han står i maskopi med andra köpmän, han har gett dem visst för att de avstår. Jag har haft affärer med dem alla och jag känner dem. Det är inte köpmän, utan ockrare. Han ger sig inte på ett företag, där han kan vänta tio, femton procents vinst, utan han vill köpa det som är värt en rubel för tjugo kopek.
— Å, nu går du för långt! Du är vid misshumör.
— Ingalunda, — sade Levin i dyster ton, just som de körde upp mot gården.
Vid trappan stod en liten järnbeslagen, skinnklädd telega förspänd med en i breda selremmar stramt insnörd liten välfödd häst. I telegan satt en av Rjabinins bokhållare, som även gjorde tjänst som kusk, högröd i ansiktet och med stramt åtsittande långrock. Rjabinin själv befann sig redan inne i huset och mötte de båda vännerna i förstugan. Rjabinin var en storväxt, skranglig man i medelåldern med slokiga mustascher och framskjutande slätrakad haka och utstående grumligt grå ögon. Han var klädd i en lång mörkblå kaftan med en väldig rad knappar och iförd höga rakskaftade storstövlar, som var veckade vid fotknölarna, och ovanpå dessa hade han dessutom ett par kolossala galoscher. Han torkade ansiktet med en näsduk och tummade på kaftanens veck och välkomnade med ett leende de hemvändande, varvid han sträckte fram handen mot Stepan Arkadjevitj, som om han ville gripa till sig något.
— Jaså, ni är här, — sade Stepan Arkadjevitj och räckte honom handen. — Det var bra.
— Ja, jag vågade inte vara ohörsam mot ers högvälborenhets tillsägelse, fast väglaget är rent omöjligt. Jag har fått gå bredvid vagnen hela tiden, men i alla fall kommit på utsatt tid. Konstantin Dmitritj, jag har den äran... — vände han sig till Levin och försökte få gripa tag även i hans hand. Men Levin såg butter ut och låtsades inte se hans hand och sysslade i stället med att plocka upp morkullorna ur jaktväskan. — Jaså, nådiga herrarna har roat sig med jakt. Vad är det där för fågel? — tillade Rjabinin med en nedlåtande blick på morkullorna: Den smakar väl bra? — Och så skakade han ogillande på huvudet, som hade han grundad anledning betvivla, att det lönade mödan att tillreda sådant.
— Vill du tala med honom i mitt arbetsrum? — frågade Levin med missnöjd min Stepan Arkadjevitj på franska. — Stig in i mitt skrivrum, ni kan talas vid där.
— Ja bevars, var som helst, — sade Rjabinin med nedlåtande värdighet i tonen, som ville han låta förstå, att andra kunde ha svårigheter vid umgänget med sina medmänniskor, men att han aldrig kunde besväras av svårigheter i den vägen.
Inkommen i Levins rum, såg Rjabinin sig vanemässigt omkring som för att titta efter, om det fanns någon helgonbild där, men han korsade sig inte, då han fick syn på den. Han mönstrade med blicken skåp och bokhyllor och log så med samma skeptiska min, som han bevärdigat morkullorna, och skakade ogillande på huvudet, som tvivlade han på att anordningarna var till någon nytta.
— Nå, har ni pengar med? — frågade Oblonskij. — Tag plats.
— För pengarnas skull blir det väl inte något dröjsmål. Jag har kommit för att träffa er och resonera litet.
— Om vad då? Var god och sitt.
— Ja, nog kan jag det, — sade Rjabinin och slog sig ned sättande armbågen på det tänkbarast obekväma sätt mot stolryggen. — Ni får slå av något, furste. Det blir orättvist annars. Men pengarna, som ska betalas, har jag klappade och klara på kopeken i beredskap. Med betalningen skall det inte vara något söl...
Levin, som under tiden ställt in sin bössa i ett skåp, var just på väg ut ur rummet, men hejdade sig på tröskeln vid dessa ord från köpmannen.
— Och ändå har ni fått skogen så gott som gratis, — sade han. — Hade inte jag så sent fått reda på det här, skulle jag ha bestämt priset.
Rjabinin reste sig och mönstrade Levin från huvud till fot med ett illmarigt leende.
— Ni är mycket om er, Konstantin Dmitritj, — sade han och vände sig så med sitt leende mot Stepan Arkadjevitj, — det är oomkullrunklig sanning, att det är en omöjlighet att göra opp en affär med honom. Jag har underhandlat om köp av vete med honom och erbjudit stora slantar.
— Ja, varför skulle jag skänka er vad jag har? Jag har ju inte hittat det på marken eller stulit det.
— Bevars väl, nu för tiden är det en omöjlighet att stjäla. Nu för tiden är allt oomkullrunkligt fastställt av lagen, nu går allt städat till utan rofferi. Vi har talat som hederliga män med varandra. Men skogen blir mig för dyr, beräkningen går inte ihop. Jag anhåller om åtminstone någon liten lindring.
— Är affären er emellan uppgjord eller inte? Om köpet är avslutat, så är det ju ingen anledning att pruta på det, och om det inte skulle vara avslutat, så funderar jag på att köpa skogen, — sade Levin.
Leendet försvann med ens från Rjabinins ansikte, som antog ett höklikt, rovgirigt och beslutsamt uttryck. Med ett snabbt ryck av sina beniga fingrar knäppte han upp kaftanen och visade en väst med mässingsknappar och dinglande klockkedja, under vilken skjortan stack ut, och i en fart fick han fram en gammal plånbok av försvarlig tjocklek.
— Var så god, skogen är min, — yttrade han, korsade sig skyndsamt och räckte fram handen. — Tag pengarna, skogen är min. Sådan är Rjabinin i affärer, han ser inte på småslantar, — tillade han och viftade med plånboken.
— I ditt ställe skulle jag inte gjort mig någon brådska, — sade Levin.
— Kära du, — sade Oblonskij förvånad, — jag hade ju redan givit honom mitt ord.
Levin gick ut ur rummet och slog igen dörren med en smäll. Rjabinin såg bort mot dörren och ruskade sitt huvud med ett leende.
— Det är bara ungdomsöverdåd, ingenting annat än barnslighet, den saken är klappad och klar. Om jag köper, tro mig på mitt ord, så är det fråga bara om äran, att jag, Rjabinin, och ingen annan fått köpa skogen av furst Oblonskij. Gud ordnar nog så, att jag reder mig. Man bör lita på Gud. Varsågod! Och så skulle vi skriva kontraktet.
En timme därefter steg köpmannen med stramt knäppt kaftan och kontraktet i fickan upp i sin järnbeslagna telega och for hem.
— Ack, fina herrar! — sade han till bokhållaren. — De är sig då alltid lika.
— Jo, jo men, — svarade bokhållaren och räckte köpmannen tömmarna för att knäppa till läderfotsacken. — Jag får väl gratulera till köpet, Michail Ignat’jitj?
— Åja...