Med fickan utspänd av en bunt sedlar, som han fått av köpmannen, begav sig Stepan Arkadjevitj upp i övre våningen. Skogsaffären var avslutad, pengarna i fickan, morkulljakten hade varit härlig och Stepan Arkadjevitj befann sig i det muntraste humör, och därför var han särskilt hågad att söka förjaga den mulna stämning, som kommit över Levin. Oblonskij ville nu vid supén avsluta dagen hos Levin lika angenämt som han börjat den.
Levin var verkligen kommen i misshumör och kunde trots all sin uppriktiga vilja att visa sig angenäm och älskvärd mot sin kära gäst inte fullt behärska sig. Underrättelsen att Kitty inte blivit bortgift började så småningom verka psykiskt frätande på honom.
Kitty var inte gift utan övergiven och sjuk, sjuk av kärlek till en man, som försmått henne. Denna förolämpning liksom träffade även honom. Vronskij hade försmått henne, och hon hade försmått honom, Levin. Följaktligen hade Vronskij rätt att förakta Levin, och därför var han en fiende till honom. Men allt detta tänkte inte Levin direkt. Han kände bara otydligt, att det var något även för honom förolämpande i detta, och han var nu vred över det, som bragt honom ur jämvikten, och ondgjorde sig över allt som han iakttog. Det dumma skogsköpet, på vilket han sett Oblonskij lurad i sitt eget hus, retade honom därför.
— Nå, är du färdig? — sade han gående Stepan Arkadjevitj till mötes. — Vill du ha litet till kväll?
— Ja, jag kan inte neka. Det är underbart en sådan aptit jag fått här ute på landet. Men varför bad du inte Rjabinin stanna och äta?
— Å, må fan ta honom.
— Ja, men så du betedde dig mot honom! — sade Oblonskij. — Du räckte honom ju inte ens handen. Varför gjorde du inte det?
— Därför att jag inte räcker handen till en betjänt, och en betjänt är hundra gånger bättre än han.
— Vilken retrograd du ändå är! Hur går det då med samhällsklassernas assimilering! — sade Oblonskij.
— Den som tycker det är trevligt att assimileras — må det bekomma honom väl, men mig äcklar det.
— Jag märker, att du är en avgjord reaktionär.
— Vet du, jag har aldrig tänkt på, vad jag är. Jag är Konstantin Levin, ingenting vidare.
— Och en Konstantin Levin, som är vid riktigt misshumör, — sade Stepan Arkadjevitj leende.
— Ja, jag är i misshumör, men vet du av vad. Jo, förlåt mig, av din dumma försäljning...
Stepan Arkadjevitj rynkade pannan i all godmodighet som en man, som oförskyllt blir antastad och utsatt för en förolämpning.
— Å, nog med den saken, — sade han. — När har väl någon sålt något och inte strax efter handeln fått höra, att det han sålt var värt mycket mer. Men medan det var till salu, bjöd ingen något mer... Nej, jag märker, att du har ett horn i sidan till den stackars Rjabinin.
— Jag har kanske mina skäl till det. Och vet du varför? Du kommer igen att kalla mig för retrograd eller något annat förskräckligt ord, men i alla fall är det retfullt och upprörande för mig att överallt omkring mig se på, hur adeln utarmas, det stånd som jag hör till och trots ståndens assimilering är mycket glad, att jag hör till... Och den utarmningsprocess det här är fråga om är inte den, som beror på överdådigt levnadssätt. Jag skulle inte säga något om det. Att leva som en herreman det är vad som tillkommer den adlige, endast den adlige förstår det. Bönderna runt om lägger sig till med jord — jag klagar inte över det. Herremannen behagar ingenting göra, bonden arbetar och tränger undan en onödig person. Så bör det vara. Och jag gläder mig å bondens vägnar. Men jag blir uppbragt över att se en utarmningsprocess, som beror på, hur skall jag kalla det, menlöst oförstånd. En polsk arrendator får för halva priset av godsägarinnan, som bor i Nizza, köpa en underbar egendom. På ett annat ställe lämnar man en köpman ett jordarrende till en rubel per des’jatin, värd tio. Nyss skänkte du utan minsta anledning bort trettiotusen åt den där skurken.
— Vad då? Skall man då räkna vartenda träd?
— Ja, just räkna. Du har inte räknat, men Rjabinin har räknat. Rjabinins barn kommer att få medel att föra ett sorgfritt liv och skaffa sig bildning, men dina egna kommer kanske inte att ha det!
— Nå, förlåt mig, men det är något ynkligt i detta räknande. Vi har vår verksamhet och de har sin, och en viss vinst måste de ha. För övrigt, så är affären avslutad och därmed punkt. Å, se där får vi förlorade ägg, min förtjusning! Och så ger oss väl Agafja Michajlovna av det där underbara kumminbrännvinet...
Stepan Arkadjevitj slog sig ned vid matbordet och började skämtsamt prata med Agafja Michajlovna bedyrande henne, att han på mycket länge inte ätit en sådan middag och en sådan kvällsmat.
— Ja, nu får jag då beröm, — sade Agafja Michajlovna, — men annat är det med Konstantin Dmitritj, vad man än ger honom, vore det så en torr brödkant, äter han det och går sen utan att säga något.
Hur Levin än ansträngde sig att behärska sig, satt han dock mulen och tyst. Han hade en obetvinglig lust att göra Stepan Arkadjevitj en viss fråga, men han kunde inte komma sig för, han kunde varken finna den rätta formen för den eller lämplig tidpunkt att framställa den. Stepan Arkadjevitj hade redan gått ned på sitt rum, klätt av sig, åter igen tvättat sig, svept in sig i sin elegant veckade nattskjorta och krupit till sängs, men Levin dröjde ännu hos honom pratande om allehanda bagateller utan att bli i stånd till att komma fram med det han ville fråga om.
— Sådan utomordentlig tvål, — sade han vändande och beskådande ett stycke tvål, som Agafja Michajlovna lagt fram åt gästen, men som denne inte använt. — Se, det är ju ett riktigt konstverk.
— Ja, i våra dagar är det mycket, som blivit bragt fullkomningen nära, — sade Stepan Arkadjevitj med en välbehaglig gäspning. — Teatrarna till exempel och alla förlustelselokaler... A-a-a! — gäspade han. — Överallt elektriskt ljus... a-a!
— Ja, elektriskt ljus, — sade Levin. — Ja-ha. Och var är Vronskij nu? — frågade han och lade plötsligt ifrån sig tvålstycket.
— Vronskij? — sade Stepan Arkadjevitj hållande tillbaka en gäspning. — Han är i Petersburg. Han reste strax efter dig och har sedan inte varit i Moskva. Och vet du, Kost’ja, jag skall säga dig sanningen, — fortsatte han och stödde armbågen mot nattduksbordet lutande sitt vackra rödkindade ansikte mot handen och såg upp med sina sömniga, godmodiga ögon, som tindrade som två stjärnor. — Du är själv skuld till ditt missöde. Du blev rädd för din medtävlare. Men som jag redan då sade dig, jag vet inte, vem som hade de bästa chanserna av er. Varför gick du inte mer bröstgänges tillväga? Jag sade dig ju då, att... — han gäspade med käkbenen utan att öppna munnen.
»Vet han eller vet han inte, att jag friat?» — tänkte Levin, betraktande honom. — »Ja, det finns något listigt, diplomatiskt i hans ansiktsuttryck.» Och kännande, att han rodnade, såg Levin rakt fram på Stepan Arkadjevitj.
— Om det från hennes sida var något tycke för honom vid den tiden, så var det bara en tillfällig förälskelse i hans yttre, — fortsatte Oblonskij. — Det fulländade aristokratiska hos honom och hans goda framtidsutsikter i stora världen gjorde egentligen bara intryck på modern.
Levin mulnade. Det misslyckade frieriets smälek, som han bar som ett ännu friskt sår i sitt hjärta, brände till inom honom. Men han stod hemma hos sig själv och den välkända miljön gjorde, att han fann sig.
— Vänta litet, — avbröt han Oblonskij. — Du nämnde ordet aristokratisk. Men tillåt mig fråga dig, vari består då det aristokratiska hos Vronskij? Finns det hos honom eller hos någon annan, vem det vara må, något aristokratiskt, som kan berättiga till att se mig över axeln. Du anser Vronskij för en aristokrat, men det gör inte jag. En man, vars far kom sig opp av ingenting tack vare ett intrigspel, vars mor haft könsförbindelser Gud vete med vem... Nej, ursäkta mig, jag anser mig själv och andra med mig likställda för aristokrater, personer, som kan visa på tre, fyra hedervärda generationer i det förflutna, personer, som innehar högre bildning (talang och klipskt huvud må vara en annan sak), personer, som aldrig har förödmjukat sig inför någon, aldrig behövt tigga någons nåd, män sådana som min far och min farfar. Och jag vet många sådana. Det tycks dig futtigt, att jag räknar träden i skogen, och du skänker gärna Rjabinin tretti tusen rubel. Men du uppbär din goda lön och varjehanda andra inkomster, då jag däremot inget sådant har och därför hyser aktning för vad jag ärvt och vad jag förvärvat... Vi är aristokrater, och inte de, som existerar genom nådegåvor av denna världens mäktige och som låter köpa sig för en slant.
— Men mot vem talar du egentligen? Jag för min del är ense med dig, — sade Stepan Arkadjevitj i glad och obekymrad ton, fastän han anade, att Levin nog inbegrep även honom bland dem, man kunde köpa för en slant. Levins impulsivitet behagade honom. — Vart syftar du? Låt vara, att mycket inte är rätt, som du säger om Vronskij, så anser jag det inte lönt att gå in på det. Jag säger dig bara: Vore jag som du, skulle jag nu följa med till Moskva och...
— Nej, jag vet inte, om du vet det eller inte, men hur som helst kan det vara mig likgiltigt. Jag skall säga dig något: jag har friat och fått korgen, och för mig är numera Katerina Alexandrovna bara ett minne, som väcker känslor av blygsel och svårmod.
— Varför det? Bara inbillning.
— Vi skall inte tala om den saken. Förlåt mig, är du snäll, om jag förgått mig mot dig, — sade Levin. Nu, då han fått sagt allt, hade han åter blivit densamme, som han var på morgonen. — Du är väl inte ond på mig, Stiva? Snälla du, var inte det, — sade han och grep leende hans hand.
— Å nej, visst inte, varför skulle jag vara det? Jag är glad, att vi fått tala med varandra. Men vet du, morkullorna brukar dra bra även i gryningen. Skall vi inte ge oss av i morgon också. Jag sover i alla fall inte så länge, och så kan vi fara direkt från vår jakttur till stationen.
— Skönt, låt gå för det.