På kapplöpningsdagens morgon kom Vronskij tidigare än vanligt till officersmässen för att äta en biffstek. Han behövde inte hålla alltför sträng diet, då hans kroppsvikt just belöpte sig till föreskrivna fyra och ett halvt pud, men han fick i alla fall inte fetma och därför undvek han mjölmat och sötsaker. Han satt med uniformsrocken uppknäppt över sin vita väst och stödde sig med båda armbågarna mot bordskivan, i väntan på biffsteken ögnande i en fransk roman, som han lagt framför sig på tallriken. Han tittade i boken bara för att slippa komma i samtal med förbipasserande kamrater och satt försänkt i tankar.
Han tänkte på att Anna i dag lovat honom ett möte, då kapplöpningen var över. Men han hade inte sett henne på bortåt tre dagar, och på grund av att hennes man under tiden kommit tillbaka från en utomlandsresa var han inte säker på, om mötet kunde äga rum, och visste inte, hur han skulle få visshet därom. Senast hade han träffat henne ute på sin kusin Betsys villa, han for nämligen så sällan som möjligt till Karenins’ sommarbostad. Nu ville han emellertid göra detta och han tänkte över, hur han skulle bära sig åt.
»Jag säger naturligtvis, att Betsy skickat mig för att fråga, om hon kommer med ut till kapplöpningen. Naturligtvis far jag dit», beslöt han och höjde huvudet från boken. Och vid tanken på lyckan att få se henne sken hans ansikte upp.
— Skicka ett bud hem till mig, att man genast spänner trespannet för kaleschen, — sade han till uppassaren, som satte ned det varma silverfatet med biffsteken framför honom, drog detta till sig och började äta.
Från den angränsande biljardsalen hördes smällarna av elfenbensbollarna, prat och skratt. I matsalens entré inträdde två officerare. Den ene var en ung man med ett tunt, blekt ansikte, nyss kommen till regementet från pagekåren, den andre var en äldre välfödd officer med små, i feta hudveck inbäddade ögon och bar ett klockarmband om vänstra handleden.
Vronskij kastade en blick på dem och antog en mulen uppsyn. Som om han inte hade lagt märke till dem fortsatte han med att äta samtidigt sneglande i boken.
— Vad? Håller du på att styrka dig för ditt verk? — sade den äldre officern och slog sig ned bredvid honom.
— Som du ser, — svarade Vronskij med butter min och torkade sig om munnen utan att se upp.
— Men är du inte rädd att öka i vikt? — fortsatte kamraten och sköt fram en stol åt sin yngre följeslagare.
— Va’ falls? — sade Vronskij förargad och gjorde en ogillande grimas, som blottade hans täta, vita tänder.
— Är du inte rädd att öka i vikt?
— Vaktmästare, scherry! — sade Vronskij utan att svara på frågan, lade boken på andra sidan om sig och fortsatte att läsa.
Den välfödde officern tog vinlistan och vände sig till den unge:
— Du får välja ut, vad vi skall dricka, — sade han och räckte honom vinlistan med en blick.
— Kanske rhenvin, — sade den unge skyggt sneglande på Vronskij och sökte med fingertopparna få ett litet tag i de knappt utvuxna mustascherna. Då han märkte att Vronskij inte rörde på sig, reste han sig.
— Kom, så går vi till biljarden, — sade han.
Den välfödde officern reste sig undergivet och båda gick mot dörren.
I detsamma kom en högväxt och ståtlig ryttmästare vid namn Jasjvin in i rummet och gick bort till Vronskij i förbifarten vårdslöst hälsande på de båda officerarna med en uppåtriktad knyck på huvudet.
— Å, se där har vi honom! — ropade han och slog Vronskij med sin breda hand hårt på axelklaffen. Vronskij såg förargad upp, men i detsamma upplystes hans ansikte av ett för honom karakteristiskt lugnt och säkert leende.
— Förståndigt, Aljosja, — sade ryttmästaren med kraftig barytonstämma. — Ät du och drick ett glas.
— Ja, men jag har ingen aptit.
— Där går två oskiljaktiga, — tillade Jasjvin med en försmädlig blick bort mot de båda officerarna, som i detsamma lämnade rummet. Och skarpt krökande sina i förhållande till stolens höjd alltför långa, i åtsittande ridbyxor klädda ben slog sig den ståtlige ryttmästaren ned bredvid Vronskij. — Varför kom du inte i går till Krasnenskij-teatern? Numerova var inte oäven. Var var du?
— Jag blev sittande kvar hos Tverskojs, — sade Vronskij.
— A! — kom det från Jasjvin.
Spelaren och rumlaren Jasjvin, en man, som inte bara kunde sägas leva utan alla regler, utan snarare efter rent antimoraliska sådana, var Vronskijs bäste regementskamrat. Han tilltalade Vronskij genom sin ovanliga fysiska styrka, vilken företrädesvis lades i dagen därigenom, att han kunde dricka som en tratt och hålla nattvak och i alla fall vara vid samma vigör, vidare genom den stora karaktärskraft, han visade, dels i sitt förhållande till överordnade och kamrater, hos vilka han ömsevis väckte skräck och högaktning, dels vid hasardspelet, som han lät gå löst på tiotusentals rubel och som han trots allt vin han drack förde så elegant och säkert, att han ansågs för den främste spelaren i engelska klubben. Vronskij uppskattade och aktade honom särskilt för den omständigheten, att han kände, att Jasjvin satte värde på honom inte för hans namns eller hans rikedoms skull, utan för hans egen personlighet. Och bland alla människor var han den enda, som Vronskij skulle kunnat ha lust att tala med om sin kärlek. Vronskij hade en känsla av att Jasjvin, trots att han till synes tycktes hysa förakt för envar känsla, ändå var den ende, som kunde förstå den starka lidelse, som nu fyllde hans liv. Dessutom var han övertygad om, att Jasjvin inte kunde finna något behag i förtal och skandalhunger, utan förstod denna känsla som den borde förstås, insåg, att denna kärlek inte var ett skämt, utan en sak av betydelse och djupt allvar.
Vronskij hade inte talat med vännen om sin kärlek, men han visste, att denne hade reda på allt och måste förstå allt som det borde förstås, — med välbehag läste han detta i hans ögon.
— Å, jaså! — svarade han på Vronskijs meddelande om att han varit hos Tverskojs, och med en pigg glimt i sina svarta ögon grep han tag i sin vänstra mustasch och började efter gammal dålig vana att sno den in mot munnen.
— Nå, och vad gjorde du i går? Spelade du och vann du något? — frågade Vronskij.
— Åtta tusen. Men tre är osäkra, dem får jag nog knappast.
— Nå, då kan du ju ha råd att förlora litet på mig, — sade Vronskij skrattande. (Jasjvin hade gjort ett högt vad på Vronskij.)
— Det kommer aldrig att hända, att jag förlorar. Bara Machotin är farlig.
Och samtalet övergick till ett diskuterande av utsikterna vid den förestående kapplöpningen, som nu ständigt upptog Vronskijs tankar.
— Låt oss gå, jag är färdig, — sade Vronskij, reste sig och gick mot dörren. Jasjvin steg också upp och sträckte på sin långa rygg och de väldiga benen.
— För mig är det än för tidigt att äta middag, men jag behöver ta mig ett glas. Jag kommer strax efter. — Hallå, vin! — skrek han med sin fasta, präktiga kommandostämma, som kom glasen att darra. — Nej, det kan vara, — skrek han strax därefter. — Ger du dig av hem, följer jag med.
Och han avlägsnade sig tillsammans med Vronskij.