Strax efter det doktorn lämnat huset kom Dolly. Hon visste, att denna dag en rådplägning skulle äga rum, och hade kommit farande för att få reda på Kittys öde, som nu skulle avgöras. Trots att hon nyligen stigit upp från en barnsäng (hon hade på förvåren fött en flicka) och trots att hon själv hade så mycket av sorg och bekymmer, hade hon lämnat sitt lilla späda barn och en insjuknad flicka hemma och begivit sig av.
— Nå, hur är det? — sade hon, inträdande i förmaket, utan att ha tagit av hatten. — Ni ser alla glada ut. Det är då bra?
Man försökte att relatera för henne vad doktorn sagt, men fast han talat både länge, utförligt och tydligt, visade det sig omöjligt att återge för henne vad han sagt. Det enda intressanta var, att beslut fattats att resa utomlands.
Dolly suckade ofrivilligt. Hennes bästa vän, yngsta systern, skulle resa sin väg. Och hennes hemliv var långt ifrån lyckligt. Hennes förhållande till Stepan Arkadjevitj hade efter försoningen blivit förödmjukande för henne. Den hoplappning, som åstadkommits av Anna, visade sig inte hållbar, och den äktenskapliga endräkten bröts åter. Det var ingen alldeles bestämd konflikt, men Stepan Arkadjevitj var nästan aldrig hemma, penningbrist var det också nästan ständigt, och misstankar om otrohet från mannens sida plågade alltjämt Dolly, och hon sökte jaga dem från sig, rädd för vad hon redan känt av svartsjukans kval. Det första utbrottet av svartsjuka, en gång upplevat, kunde ej mer komma tillbaka, och till och med upptäckten av en otrohet skulle inte mer kunna verka så på henne som första gången. En sådan upptäckt skulle bara ha gjort ett slut på hennes äktenskapliga vanor, och hon lät sig bedragas, föraktande honom och allra mest sig själv för denna svaghet. Dessutom plågades hon ständigt av bekymmer för sin talrika familj: än var det krångel med babyns mage, än var det en barnjungfru, som sagt upp sin plats, än var det, som nu, ett av barnen, som blivit sjukt.
— Nå, hur står det till med de dina? — frågade modern.
— Ack, mamma, vi har fullt upp av bekymmer. Lilly har blivit sjuk, jag är rädd för att det är scharlakansfeber. Jag har gett mig av med ens för att höra hur det stod till hos er, jag kommer ju att bli sittande utan möjlighet att lämna huset, om det skulle vara scharlakansfeber, som Gud må bevara oss för.
Gamle fursten kom också ut ur sitt rum, då doktorn gått, och sedan han blivit kysst på kinden av Dolly och talat en stund med henne, vände han sig till sin hustru.
— Hur har ni beslutat, skall ni fara? Och vad tänker ni göra med mig?
— Jag tror, det är bäst, att du stannar, Alexander, sade hustrun.
— Som ni vill.
— Mamma, varför skall inte pappa fara med? — frågade Kitty. — Det blir trevligare för honom, och för oss med.
Gamle fursten reste sig och strök med sin hand över Kittys hår. Hon lyfte ansiktet mot honom och såg på honom och tvang sig att le. Det hade alltid tyckts henne att han bäst av alla i familjen begrep henne, fast han sällan brukade tala med henne. Såsom yngsta dottern i huset var hon sin fars ögonsten, och det syntes henne, som om kärleken till henne gjorde honom klarsynt. Då nu hennes blick mötte hans ljusblåa, goda ögon, som stadigt riktades mot henne, tyckte hon, att han såg tvärs igenom henne och begrep allt hos henne. Rodnande lutade hon sig fram mot honom väntande att bli kysst, men han strök henne bara över håret och sade:
— De där dumma chinjongerna! De låter en inte komma fram till ens egen dotter, utan man får klappa hårtestar av döda fruntimmer. Nå, lilla Dolly, — vände han sig till sin äldsta dotter, — vad har din rustibus för sig nu för tiden?
— Inget särskilt, pappa, — svarade Dolly, som förstod, att han anspelade på hennes man. — Han är ute för det mesta, och jag ser honom nästan aldrig, tillade hon med ett ironiskt leende.
— Nå, har han ännu inte rest ut på landet för att sälja skogen?
— Nej, men han gör förberedelser.
— Jaså, är det på det viset! — sade fursten. — Kanske jag också borde förbereda mig för att resa? Nå, jag gör som du vill, — vände han sig till sin hustru och satte sig ned. — Och vet du vad, Kat’ja, — yttrade han till yngsta dottern, — om någon tid vaknar du en vacker dag och säger till dig själv: jag är ju alldeles frisk och glad och jag skall åter gå ut och promenera med pappa en tidig frostmorgon.
Det kunde tyckas, att det som fadern sade var något mycket enkelt, men vid dessa ord blev Kitty brydd och illa till mods som en på gatan ertappad förbrytare. »Ja, han vet allt, han förstår allt och vill med dessa ord säga mig, att fast det känns svårt måste man också genomleva sin skam.» Hon kunde inte hämta sig för att finna något till svar. Hon blev gråtfärdig och brast plötsligt ut i en snyftning och sprang ut ur rummet.
— Jo, där ser man, vart ditt skämt leder! — föll furstinnan med ens över sin man. — Du skall alltid... begynte hon att förebrå honom.
Fursten lyssnade en lång stund på sin hustrus tillvitelser och teg, men hans ansikte antog ett allt mörkare uttryck.
— Hon är så beklagansvärd, den stackarn, så beklagansvärd, och du märker inte, att varje häntydning på det som orsakat detta smärtar henne. Ack, vad man kan missta sig på människor! — sade furstinnan, och på tonombytet i hennes röst förstod Dolly och fursten, att det var om Vronskij hon talade. — Jag förstår inte, att man inte stiftat lagar mot sådana avskyvärda, lumpna människor.
— Asch, jag gitter inte höra på, — inföll fursten resande sig från stolen som om han ämnade gå sin väg, men blev stående i dörren. — Lagar finns, mor lilla, och efter som du för mig in på den saken, så får jag säga dig, att till allt det här är du skuld, du och endast du. Lagar avsedda mot sådana slynglar har det alltid funnits och finns än! Ja, hade bara inte det förekommit, som aldrig bort tillåtas, så skulle jag gamle man med vapen i hand ha gjort upp saken med honom, den ärkeflabben. Ja, nu söker ni läkarhjälp, kallar hit alla möjliga charlataner.
Fursten syntes ännu ha åtskilligt att säga, men så fort furstinnan hörde, att han anslog denna ton, mjuknade hon genast, som hon alltid brukade, då det blev fråga om strängt allvar, och blev spak och ångerfull.
— Alexandre, Alexandre, — flämtade hon, sträckte sig fram mot honom och brast i gråt.
Då hon började gråta, tystnade fursten och gick fram till henne.
— Nå, nog, nog! Det är svårt för dig också, jag vet det. Vad är då att göra? Något ohjälpligt elände är det ju inte. Gud är nådig... — yttrade han själv inte längre vetande, vad han sade, och kännande furstinnans fuktiga kyss på sin hand, besvarade han den och gick så ut.
Redan då Kitty förgråten lämnade rummet, förstod Dolly med sin moderliga instinkt, att det var något för en kvinna att göra, och beredde sig för denna uppgift. Hon tog av sig hatten och stod så redo för verket, bildligt talat med uppkavlade blusärmar. Då modern gjorde sitt angrepp på fadern, hade hon sökt hålla henne tillbaka så långt en dotterlig undergivenhet tillät det. Då fadern brusade upp hade hon iakttagit tystnad, kännande sig skamsen å moderns vägnar och erfarande en öm tillgivenhet för sin far på grund av dennes strax återvändande godhet. Men då fadern gått, skred hon till vad hon fattat som sin huvuduppgift, att trösta och lugna Kitty.
— Jag har redan länge tänkt säga mamma en sak: har ni reda på, att då Levin var här sista gången, ämnade han fria till Kitty? Han omtalade det för Stiva.
— Nå, hur så? Jag förstår inte...
— Kanske Kitty avböjde hans anbud? Har hon inte sagt något?
— Nej, hon har inte nämnt något vare sig om den ene eller den andre. Hon är alltför stolt. Men jag vet, att allt beror på denne...
— Ja, men tänk då, om hon nu avvisat Levin, — och hon inte skulle ha gjort så, det vet jag, om inte denne varit... Och sedan har denne så förfärligt bedragit henne.
Det var alltför förfärligt för furstinnan att tänka på hur mycket hon försyndat sig i fråga om sin dotter, och hon blev ursinnig.
— Ack, jag begriper inte ett dugg! Nu för tiden vill unga flickor bara lita på sitt eget omdöme, man anförtror sig inte alls åt sin mor, och sedan så...
— Mamma, får jag gå in till henne.
— Gå du. Skulle jag förbjuda det? — sade modern.