En rad provisoriska stallar, en hop sammanhängande träbaracker, var uppförda alldeles i närheten av kapplöpningsbanan, och hit hade i går hans häst blivit förd. Själv hade han emellertid inte ännu hunnit se till den. Under de senaste dagarna hade han inte själv sysslat med att rida in den, utan hade lämnat detta uppdrag åt en tränare, och han var därför fullständigt okunnig om, i vilket tillstånd hans häst nu befann sig. Han hade knappt stigit ur vagnen, förr än stallpojken, groomen, som på långt håll känt igen honom, ropade ut tränaren. Iförd höga stövlar och kort jacka och med armarna i sidorna kom denne honom till mötes vaggande framåt med den för jockeyer så karakteristiska en smula otympliga gången. Det var en mager slätrakad engelsman med en liten obetydlig skäggtofs kvarlämnad på hakspetsen.
— Nå, hur står det till med Frou-Frou? — frågade Vronskij på engelska.
— All right, sir — hördes det djupt ur halsen på engelsmannen. — Men det vore bäst, om ni inte ginge in, — tillade han och lyfte på hatten. — Jag har satt på henne nosgrimman, hon är för tillfället särskilt orolig. Bäst att inte gå in för att inte störa henne i onödan.
— Nej, jag måste in. Jag vill se till henne.
— Stig på då, — sade engelsmannen buttert utan att märkbart öppna på munnen och gick före med vaggande gång och svängande armbågar.
De steg in på en liten gårdsinhägnad framför barackerna. Vakthållande stalldrängen, en trevlig pojke i snygg, ren jacka och med en kvast i handen mötte de inträdande och gjorde dem sällskap. I baracken stod fem hästar var och en i sin särskilda avbalkning, och Vronskij visste att bland dem även skulle befinna sig hans hästs farligaste medtävlare, Machotins storväxta fux Gladiator. Vronskij hade egentligen ännu större lust att titta på Gladiator, än på sin egen häst, den förstnämnda hade han nämligen aldrig haft tillfälle att se. Men Vronskij visste, att det efter hästsportens hedersregler inte bara stred mot anständigheten att titta på den utan att det inte en gång passade sig att fråga om den. Då han befann sig på väg längs mittelgången, öppnade stallpojken dörren till andra avbalkningen till vänster, och Vronskij fick syn på en stor röd häst med vita fötter. Han visste, att det måste vara Gladiator, men med känslan hos en gentleman, som vänder sig undan från ett öppnat brev adresserat till en annan, drog han sig tillbaka och gick bort till Frou-Frous spilta.
— Där är hästen, som tillhör den där Mak... Mak... jag kan inte lära mig att uttala hans namn, — sade engelsmannen med ryggen vänd mot Vronskij och pekade med sin smutsiga tumnagel bort mot Gladiators avbalkning.
— Machotin? Ja, det är min farligaste medtävlare, — sade Vronskij.
— Om det var ni, som rede den hästen, skulle jag hålla på den, — sade engelsmannen.
— Frou-Frou är mer nervös, han är kraftigare, — sade Vronskij, leende åt den komplimang, han fått för sin ridkonst.
— Vid hinderritt beror allt på skicklighet och pluck, — sade engelsmannen.
»Pluck», d. v. s. energi och djärvhet, kände sig Vronskij inte bara ha nog av, utan han var rent av fast övertygad om, att ingen i världen kunde ha så mycket »pluck» som han.
— Är ni säker på, att inte det stora täcket behöver läggas på?
— Det behövs inte, — svarade engelsmannen. — Men var god och tala inte så högt. Hästen blir orolig, — tillade han, nickande med huvudet mot den tillstängda avbalkningen, framför vilken de stod och varifrån hördes ljud av hovar, som bytte plats i halmen.
Han öppnade dörren, och Vronskij steg in i den lilla avbalkningen, som svagt upplystes av ett litet fönster. En mörkbrun häst iförd grimma stod därinne nervöst flyttande fötterna i halmen. Seende sig om i halvskymningen, kastade Vronskij ofrivilligt en ny mönstrande blick på sin kära hästs hela gestalt. Frou-Frou var ett sto av medelstorlek och inte alldeles tadelfri i fråga om kroppsbyggnaden. Hon var genomgående för litet bred i benstommen. Fast hennes bröstparti sköt starkt framåt, var bröstvidden smal. Bakdelen sluttade en smula för starkt, och såväl frambenen som i synnerhet bakbenen var märkbart inåtsvängda. Benens muskler var inte särskilt kraftiga, men däremot var hästen ovanligt bred i sadelgjorden, vilket framträdde särskilt tydligt nu, då djuret var avmagrat och under träning. Sedda framifrån syntes dess smalben knappt tjockare än ett finger, men sedda från sidan var de ovanligt tjocka. Frånsett bröstkorgen, tycktes hästen liksom vara hoptryckt från sidorna och utdragen på längden. Men djuret hade i allra högsta grad en egenskap, som uppvägde alla brister, det äkta rasblodet, den »visade blod» som engelsmännen säga. Musklerna, som skarpt framträdde mellan ådrornas fina nät på den tunna, smidiga, atlaslena huden, tycktes lika fasta som skelettdelar. Det smäckra huvudet med de stora, glänsande, livfulla ögonen vidgade ut sig i en mule med vidöppna näsborrar, röda av sina tunna hinnors blodfullhet. I hela djurets gestalt, särskilt i dess huvud låg det ett bestämt, energiskt och samtidigt milt uttryck. Frou-Frou tycktes vara ett bland de djur, som inte tala, bara av den orsak, att munnens anatomiska byggnad inte tillåter det.
Åtminstone hade Vronskij ett intryck av att hon begrep allt vad han kände, då han betraktade henne.
Så fort Vronskij kom in till henne, drog hon ett djupt andetag, och det utstående ögat skelade till, så att vitan blev blodsprängd, och hästen betraktade de inträdande under det att den oroligt skakade på grimman och elastiskt bytte fotställning.
— Nå, nu ser ni, hur starkt irriterad hon är, — sade engelsmannen.
— Å, å, du kära! — sade Vronskij och gick fram till hästen för att intala den lugn.
Men ju närmare han kom inpå henne, desto oroligare blev Frou-Frou. Först då han kom alldeles intill hennes huvud, lugnade hon sig plötsligt och musklerna darrade häftigt till under det fina, mjuka skinnet. Vronskij strök hennes kraftiga hals, lade tillrätta en tofs av manen, som glidit över på andra sidan av den spetsiga manken, och närmade sitt ansikte mot hennes uppspärrade näsborrar, som var lena som vingen på en flädermus. Hennes spända näsborrar frustade ljudligt, hon darrade till och klippte med det spetsiga örat och sträckte så sin kraftiga svarta läpp ut mot Vronskij, som om hon ville hugga honom i ärmen. Men kännande grimman, som hon glömt bort, skakade hon häftigt på denna och började åter oroligt lyfta på sina finsvarvade ben.
— Lugna sig, flickan lilla, lugna sig! — sade han och strök henne med handen över bakdelen och med en glad förvissning, att hästen var i bästa kondition, gick han ut ur spiltan.
Hästens oro hade meddelat sig åt Vronskij. Han kände, att blodet strömmade honom till hjärtat och att han liksom hästen fick ett begär att röra på sig, bitas. Det var en känsla av på en gång skräck och glädje.
— Nå, jag litar sålunda på er, — sade han till engelsmannen — vi träffas på platsen klockan halv sju.
— All right, — sade engelsmannen. — Men vart far ni, my Lord? — frågade han helt oväntat, begagnande en tilltalsform, som han annars aldrig brukade använda.
Vronskij lyfte förvånad på huvudet och gav honom ett av de ögonkast, han så väl förstod att ge, och riktade därvid blicken inte mot engelsmannens ögon utan mot hans panna, förbluffad över påflugenheten i hans fråga. Men besinnande, att engelsmannen, då han gjorde denna fråga hade vänt sig till honom inte såsom till sin husbonde utan såsom till den, som skulle rida kapplöpningshästen, svarade han:
— Jag måste till Brjanskij, om en timme är jag hemma.
»För vilken gång är det man gjort mig denna fråga i dag!» sade han till sig själv och rodnade, något som ytterst sällan hände honom. Engelsmannen såg uppmärksamt på honom och som om han visste, vart Vronskij skulle fara, tillade han:
— Främst av allt gäller det att bevara sitt lugn före en kappritt, — sade han, — kom inte i misshumör och låt inte något oroa er.
— All right, — svarade Vronskij leende, sprang upp i kaleschen och gav befallning om att köra till Peterhof.
Han hade emellertid bara farit ett litet stycke därifrån, då ett regnmoln, som ända sedan tidigt på morgonen stått hotande på himlen, urladdade sig och ett störtregn började falla.
»Förargligt, — tänkte Vronskij och slog upp suffletten.
— Det var smörjigt redan förut, och nu blir det som ett kärr.» I den tillslutna kaleschens ensamhet började han så läsa moderns brev och broderns korta skrivelse.
Ja, det var alltjämt samma historia. Alla, hans moder, hans bror, alla fann de det nödigt att blanda sig i hans hjärteangelägenhet. Denna inblandning uppväckte hos honom förbittring, en känsla, som han annars sällan upplevde. »Vad har de med det att göra? Varför anser var och en det vara hans plikt att bekymra sig om mig? Och varför ger de mig ingen ro? Är det månne därför, att de ser, att detta är något, som de inte kan begripa. Om det vore en vanlig futtig erotisk historia inom societeten, skulle de nog lämna mig i fred. Men de känner, att det här är något annat, att det här inte är fråga om en lekdocka, utan att denna kvinna är mig kärare än livet. Och det är obegripligt för dem, och därför harmar det dem. Hur vårt öde än må vara och vad än det kan bli av det, vi har skapat det själva och vi klagar inte över det, — sade han, i ordet »vi» förbindande sig med Anna. — Nej, men de skall kantänka lära oss att leva. De har inte ett begrepp om vad lycka är för något, de vet inte, att utan denna kärlek finns för oss varken lycka eller olycka — finns det rent av intet liv», tänkte han.
Han vredgades emellertid på alla just av den orsak, att han innerst inne kände, att de hade rätt. Han kände, att den kärlek, som förband honom med Anna, inte var en ögonblickets hänryckning, som snart skulle förgå likt andra kärleksförbindelser utan att lämna andra spår efter sig i bådas liv än angenäma eller oangenäma minnen. Han kände allt det plågsamma i sitt eget och hennes läge, allt det svåra, som låg i att utsatta för allas ögon inom den sfär där de levde, söka fördölja denna kärlek, ljuga och bedraga, — att ljuga, förställa sig, ständigt tänka på andra, då lidelsen, som band dem samman var så stark, att de båda ville glömma allt annat utom sin kärlek.
Han erinrade sig alla dessa ofta upprepade fall av nödtvungen lögn och förställning, handlingar, som så starkt bar hans natur emot, och han mindes särskilt livligt den hos henne ofta iakttagna skamkänslan över denna nödtvungna lögn och förställning. Och han kände en underlig känsla, som ibland brukade komma över honom, sedan förbindelsen med Anna börjat. Det var en känsla av vämjelse inför något, en vämjelse kanske för Alexej Alexandrovitj, kanske för honom själv, kanske för hela tillvaron, — han visste inte riktigt vilket. Men han sökte alltid jaga denna underliga känsla ifrån sig. Och även nu skakade han den av sig och gled vidare i sina tankar.
»Ja, förr var hon olycklig, fast stolt och lugn. Men nu kan hon inte längre känna sig stolt och värdig, fast hon inte vill låtsa om det. Ja, härpå måste det bli ett slut», fullföljde han sin tankegång.
Och för första gången stod det klart för honom, att det var nödvändigt att göra ett slut på detta lögntillstånd, ju förr, desto hellre. »Vi får överge allt, hon och jag, fly någonstans ensamma med vår kärlek», sade han till sig själv.