Då Vronskij på Karenins’ balkong tittade på klockan, var han så upprörd och upptagen av sina tankar, att han såg urvisarn utan att rätt fatta, hur lång tid som gått. Han gick ut på chausséen och styrde försiktigt trampande i smutsen sina steg till den väntande kaleschen. Han var till den grad uppfylld av sin känsla för Anna, att han inte ens tänkte på vad klockan var och om han ännu hade tid att fara till Brjanskij. Han hade såsom det rätt ofta händer bara kvar den rent yttre, mekaniska minnesförmågan, som hjälper oss från en handling till närmast liggande. Han gick bort till körsvennen, som somnat in på kuskbocken i den redan snett fallande skuggan från en tät lind, betraktade ett ögonblick de långa stråk av flugor som svärmade kring de svettiga hästarna och väckte så kusken och gav befallning om att köra till Brjanskij. Då han hade farit en sju verst, kom han först så pass till sans, att han åter såg på klockan och uppfattade, att den var halv sex och att han försinkat sig.
Denna dag skulle åtskilliga olika kapplöpningar äga rum: en eskortridning, därefter en löpning för officerare på två verst, sedan en på fyra och så slutligen hinderritten, i vilken han skulle deltaga. Till sin egen löpning kunde han ännu hinna i god tid, men om han for till Brjanskij, så gick det bara med knapp nöd och han skulle hinna fram till banan först då redan hela hovet var församlat där. Och det var inte bra. Men han hade givit Brjanskij sitt ord, att han skulle infinna sig hos honom och beslöt sig därför att fara vidare och tillsade kusken att inte skona hästarna.
Han anlände till Brjanskij, stannade fem minuter och körde i skarpt trav tillbaka. Den snabba körturen verkade lugnande på honom. Allt det nedtyngande i hans förhållande till Anna, allt det ovissa, som deras sista samtal lämnat efter sig, gled ur hans medvetande. Han tänkte nu bara med häftig sinnesrörelse blandad med välbehag på den förestående kapplöpningen, gladde sig åt att han i alla fall skulle hinna fram i tid och ibland lyste hans inre upp som av en ljusglimt, då han kom att tänka på det avtalade nattliga mötets lyckorus.
Känslan för den förestående kappritten fick allt mer och mer makt med honom ju närmare, han kom in i dess miljö, jagande förbi ekipage på ekipage, som från Petersburg eller de kringliggande sommarvillorna var på väg till kapplöpningsplatsen.
I Vronskijs kvarter fanns ingen mer hemma, — alla kamraterna hade begivit sig ut till kapplöpningen, endast hans betjänt väntade honom vid porten. Då han klädde om sig, meddelade honom betjänten, att andra löpningen redan börjat, att flera herrar hade varit och frågat efter honom och att en pojke från stallarna hade kommit springande två gånger.
Då han klätt om sig, vilket skedde utan all brådska (Vronskij jäktade aldrig och tappade aldrig sin självbehärskning), gav han order om att köra till barackerna. Härifrån kunde han redan likt ett böljande hav urskilja ekipage, fotgängare, soldater på vakt kring hippodromen och myllrande folkmassor på läktarna. Andra löpningen pågick tydligen som bäst, ty då han kom in i stallbaracken hörde han en signalklocka ringa. Vid inträdet i stallet mötte han Machotins vitfotade fux Gladiator, som höljd i ett väldigt orangegult täcke med mörkblå bård leddes till hippodromen.
— Var är Cord? — frågade han en stalldräng.
— Inne i stallet, han håller på med att sadla hästen.
I den öppna spiltan stod redan Frou-Frou färdigsadlad. Man skulle just till att leda ut henne.
— Jag kommer väl inte för sent?
— All right! All right! — ropade engelsmannen, var bara inte orolig.
Vronskij kastade ännu en gång en mönstrande blick på sin kära, smäckert byggda häst, vars hela kropp skälvde, och med svårighet slitande sig från denna syn gick han ut ur baracken. Han kom fram till åskådarläktarna i den mest lämpliga tid för att slippa att ådra sig uppmärksamhet. Tvåverstlöpningen nalkades just sitt slut, och allas ögon var riktade på en hästgardist åtföljd av en livhusar, vilka med uppbjudande av sina hästars sista krafter nalkades målstolpen. Alla trängde sig hän mot stolpen och den grupp av åskådare, som utgjordes av hästgardets officerare och menige, gav genom högljudda rop uttryck åt glädjen över sin kamrats väntade triumf. Vronskij trädde oförmärkt mitt in i folkhopen nästan i samma stund, som signalklockan, som kungjorde löpningens slut, hördes ljuda, och den högväxte, av smuts överstänkte hästgardesofficeren, som kommit först till målet, släppte det strama taget om tyglarna på sin flåsande, av svett starkt mörknade, gråa hingst.
Hingsten tog våldsamt spjärn med benen och saktade den rasande farten hos sin bastanta kropp, och hästgardesofficeren såg sig omkring likt en person, som vaknat upp ur en tung sömn, och log ansträngt. En svärm av kamrater och andra omslöt honom.
Vronskij höll sig med avsikt borta från den högre societetens representanter, som i en livligt samtalande grupp fritt, men diskret rörde sig framför läktarna. Han visste, att där befann sig både Karenina och Betsy och hans brors hustru, men han begav sig med flit inte bort till dem för att ej bli distraherad. Han blev dock ideligen hejdad av mötande bekanta, som kom och berättade för honom om enskildheter i de föregående löpningarna och frågade honom, varför han kommit så sent.
Just som vinnarna i de avslutade tävlingarna kallades fram till tribunen för att motta sina pris och alla vände sig åt detta håll, trädde den äldre Vronskij, en liten satt man i översteuniform med axelsnören, fram till sin bror. Han var lika kraftigt bygd som Alexej och hade nästan mer regelbundna drag än denne, men var rödnäst och hade ett rödkindat, försupet ansikte.
— Fick du min biljett? — frågade han. — Det är ju omöjligt att någonsin få tag i dig.
Trots sitt utsvävande, huvudsakligen åt dryckenskap ägnade liv, som ingalunda var någon hemlighet, visade sig Alexander Vronskij i allt som en oklanderlig hovman.
Då han nu skulle tala med sin bror i en för denne högst obehaglig sak, antog han en leende uppsyn, som gällde det bara en skämtsam bagatell, ty han var medveten om att mångas blickar kunde vara riktade på dem.
— Ja, den har jag fått, och jag får säga dig, att jag inte begriper, varför just du skall göra dig sådana bekymmer, — sade Alexej.
— Jo, det bekymrar mig, att jag nyss hörde en anmärkning om att du inte syntes till här och att du i måndags varit sedd i Peterhof.
— Det finns saker, som bara böra bedömas av dem, som har med dem att göra, och den sak, som du nu bekymrar dig om, är en sådan...
— Ja, om man inte vore i gardestjänst, om...
— Jag anhåller, att du inte lägger dig i mina förehavanden, nog om detta.
Alexej Vronskijs förgrymmade ansikte hade blivit blekt och den framskjutande underkäken darrade, något som ytterst sällan hände. Såsom det brukar vara vanligt med godhjärtade personer blev han endast sällan vred, men blev han det och darrade hans haka, var han inte att leka med, det visste Alexander Vronskij och sade leende:
— Jag har bara velat överräcka mors brev. Svara henne därpå, men irritera inte upp dig så här före löpningen. Bonne chance! — tillade han med ett nytt leende och lämnade sin bror.
Men så fort han gått, hejdades Vronskij av ett vänskapligt tillrop:
— Känner du inte igen gamla bekanta! God dag, mon cher! — anropade honom Stepan Arkadjevitj, som med sitt friska rödkindade ansikte och sina välkammade pomadaglänsande polisonger ingalunda tog sig mindre ståtlig ut bland Petersburgs förnämiteter än hemma hos sig i Moskva. — Jag kom hit i går och jag gläder mig åt att få bevista din triumf. När kan vi råkas?
— Kom till officersmässen i morgon, — sade Vronskij och tryckte, lätt urskuldande sig, hans rockärm och gick strax ifrån honom bort mot mitten av kapplöpningsbanan, där just nu hästarna, som skulle delta i den stora hinderritten, fördes in.
Svettiga och trötta hästar, som redan deltagit i tävlingen, leddes bort av sina skötare och en efter en fördes nya pigga hästar in, till större delen djur av engelskt fullblod, som insvepta i kapuschongtäcken med sina tygomhöljda slanka kroppar nästan liknade stora underliga fåglar. På högra sidan leddes just nu in den vackra, smäckra Frou-Frou, som fjäderspänstigt och elastiskt lyfte sina en smula väl höga fotknölar. En bit därifrån höll man som bäst på att dra skyddstäcket av den bredörade Gladiator. På de kraftiga, präktiga, alltigenom regelbundna formerna hos denne hingst, som hade en ovanligt vacker bakdel och påfallande korta, strax ovanför hoven sittande fotknölar, riktades ofrivilligt Vronskijs uppmärksamhet. Han ville just gå fram till sin egen häst, men hejdades i detsamma av en bekant.
— Se där går Karenin, — sade denne bäst de samtalade. — Han söker efter sin fru, men hon sitter mitt på läktaren. Har ni inte lagt märke till henne?
— Nej, jag har inte sett till henne, — svarade Vronskij och gick vidare bort mot sin häst utan att ens kasta en blick på läktaren, där Karenina skulle sitta.
Vronskij hann knappt se efter hur sadelgjorden satt, då ryttarna blev kallade bort till tribunen för att dra sina tävlingsnummer. Sjutton officerare, alla med allvarlig uppsyn, åtskilliga med bleka ansikten, begav sig till tribunen och drog sina nummer. Vronskij fick nummer sju. Så ljöd ropet: »sitt upp!»
Besvärad av förnimmelsen att nu tillsammans med de övriga tävlingsryttarna vara i mittpunkten för allas blickar, steg Vronskij fram till sin häst. Spänningen, som nu grep honom, gjorde honom som vanligt långsam och lugn i rörelserna. Cord hade kapplöpningsdagen till ära klätt sig i sin paradkostym: svart, hårt tillknäppt långrock, styv stärkkrage med snibbar, som spretade mot kinderna, svart, rundkullig hatt och blanka kragstövlar. Han var som alltid lugn och högtidlig och höll hästen i båda tyglarna stående rakt framför dess huvud. Frou-Frou genomlöptes ideligen av darrningar, som hade hon feber. Med sin eldgnistrande blick sneglade hon oroligt mot Vronskij, då han gick intill henne. Han stack sitt pekfinger under sadelgjorden. Djuret blinkade till med ögat, öppnade häftigt munnen och klippte med ena örat. Engelsmannen drog läpparna till en missbelåten min, sökande åstadkomma ett leende åt att man ville kontrollera hans sadling.
— Sitt bara upp, blir det mindre anledning till oro.
Vronskij kastade en sista blick på sina medtävlare. Han visste, att han under ritten inte skulle komma åt att se dem. Två stycken hade redan ridit bort till startstället. Galtsin, en av Vronskijs personliga vänner och en bland de farligare konkurrenterna, svängde runt med en rödbrun hingst, som inte ville låta honom sitta upp. En småväxt livhusar i åtsittande ridbyxor galopperade fram sittande hopkurad som en katt långt bak i sadeln bemödande sig att verka engelsman. Furst Kuzovlev satt blek på sitt fullblodssto från Grabov-stuteriet och en engelsk tränare gick och ledde det vid tygeln. Vronskij och de övriga kamraterna kände väl till Kuzovlev med de svaga nerverna och den starka ambitionen. Han var rädd för allt, ängslig till och med att rida på en vanlig kronans häst. Men han hade nu beslutit sig för att delta i en kappritt. Just därför att det var ett farligt företag, där man kunde bryta nacken av sig, och en doktor, en sjuksköterska och en lasarettvagn placerats vid varje hinder, hade han fattat detta beslut. Hans och Vronskijs ögon möttes och Vronskij gav honom vänligt en uppmuntrande blinkning. Men en av sina medtävlare fick Vronskij inte syn på, den viktigaste av dem alla, Machotin på Gladiator.
— Förivra er inte, — sade Cord till Vronskij, — och lägg en sak på minnet: vid hindren bör ni varken hålla henne tillbaka eller driva henne, utan låt henne fritt bestämma över sig.
— Ja visst, ja visst, — sade Vronskij och grep om tyglarna.
— Om det går, så tag ledningen, men förtvivla inte förr än i sista minuten, om ni skulle bli efter.
Innan hästen hann göra en rörelse, hade Vronskij med ett kraftigt och smidigt språng svingat sig upp i ena stigbygeln och lätt och säkert placerat sin muskulösa kropp i sadelns knarrande läder. Då han fått även högra foten i sin stigbygel, ordnade han med en automatiskt invand rörelse tyglarna mellan sina fingrar, och Cord släppte sitt tag. Som om hon inte visste, med vilken fot hon skulle börja, stampade Frou-Frou en kort stund på stället och drog med sin långa hals tyglarna strama, satte så av i kort fjäderspänstigt trav, gungande ryttaren på sin smidiga rygg. Påskyndande sina steg följde Cord efter. Den oroliga hästen ryckte än på den ena, än på den andra sidan i tyglarna, som ville den förvirra sin ryttare, och Vronskij hade all möda att med tillrop och smek av handen lugna den.
Då de hunnit ett gott stycke i riktning mot startplatsen och just befann sig i närheten av en uppdämd å med en del ryttare före och en del efter sig, hörde Vronskij plötsligt bakom sig ljudet av en framgalopperande häst och i detsamma jagade Machotin förbi honom på sin vitfotade, bredörade Gladiator. Machotin log, så att hans långa tänder blottades, men Vronskij gav honom en förtretad blick. Han tyckte överhuvud taget illa om Marchotin och för tillfället var denne dessutom hans farligaste medtävlare, därtill förargade det Vronskij, att kamraten genom att galoppera så häftigt förbi irriterade hans häst. Frou-Frou föll in i vänstergalopp, tog två språng framåt och övergick så, ilsk på de strama tyglarna, till ett kort trav, som kom ryttaren att hoppa upp och ned. Cord fick ett bekymrat uttryck i ansiktet och sprang ett stycke nästan i trav efter Vronskij.