Inalles deltog sjutton officerare i denna hinderritt. Löpningen skulle försiggå på en stor, fyra verst lång, elliptiskt formad bana framför läktarna. I de ridandes väg var anordnade nio hinder: ett vattendrag (den uppdämda ån), en stor, två arsjin hög, kompakt barriär alldeles framför läktarna, en grav utan vatten, en grav med vatten, en brant sluttning, en s. k. irländsk bankett (ett av de allra svåraste hindren), bestående av en vall tätt besatt med risruskor, som strax nedom sig, osynlig för den framstörtande hästen, hade en grop, så att hästen måste hoppa över båda hindren på en gång eller slå sig fördärvad, därefter två gravar med vatten och så en grav utan vatten, varefter man kunde på jämn mark galoppera fram till målet, som låg framför läktarna. Men löpningen började inte på själva den runda banan utan hundra sazjen utanför denna och det första hindret var den uppdämda ån, vars bredd var tre arsjin och som ryttarna efter behag kunde låta hästen hoppa eller vada över.
Tre gånger ordnade sig ryttarna bakom startlinjen, men varje gång kom någon häst för långt fram och man måste göra en volt tillbaka. Den erfarne startern, överste Sestrin, höll redan på att tappa humöret, men så vid fjärde försöket skrek han: »gå!», och ryttarna satte av.
Allas ögon och kikare var riktade på den brokiga ryttarskaran, då den skulle sätta sig i rörelse.
»De ger sig i väg! Det går undan!» hördes från olika håll efter en väntansfylld tystnad.
Enstaka personer och grupper av åskådare började springa från plats till plats för att se bättre. Under loppet av den första minuten spredos ryttarna från varandra och man kunde se, hur de två eller tre i jämnbredd eller en efter en nalkades ån. För åskådarna kunde det tyckas, som om alla galopperade ungefär lika fort, men för ryttarna själva ägde en tidsskillnad på några sekunder ofantlig betydelse.
Den oroliga och alltför nervösa Frou-Frou försummade själva startmomentet, och åtskilliga hästar kom framför henne, men innan man kommit fram till ån, jagade Vronskij, arbetande med tyglarna, sin sträckande springare med lätthet förbi tre av dem och det återstod nu bara Machotins röde Gladiator, vars bakdel i lätt och jämn takt skumpade rakt framför ansiktet på Vronskij, och ett stycke längre fram i spetsen för alla den härliga Diana, riden av den mera döde än levande Kuzovlev.
Under de första minuterna hade Vronskij inte haft fullt herravälde vare sig över sig själv eller hästen. Innan man kom till ån, första hindret, kunde han inte helt behärska hästens rörelser.
Gladiator och Diana kom jämsides fram till ån och nästan i samma ögonblick — ett, tu! — reste de sig på bakbenen och flögo över och strax efter dem, lätt som en vind, flög Frou-Frou i väg. Men i samma ögonblick Vronskij kände sig sväva genom luften fick han nästan under sin hästs fötter syn på Kuzovlev, som nedkommen på andra stranden tumlade om med Diana. Kuzovlev hade i språnget släppt tyglarna och flugit över huvudet på hästen. Detta fick Vronskij reda på först efteråt. Nu såg han blott, att rakt nedanför honom, där Frou-Frou måste ta fotfäste kunde Dianas huvud eller ett av hennes ben komma att befinna sig. Men likt en fallande katt gjorde Frou-Frou mitt i språnget en knyck med ben och rygg och ilade vidare utan att kollidera med den andra hästen.
»Präktig flicka!» tänkte Vronskij.
På andra sidan ån fick Vronskij hästen helt i sin hand och höll nu in den något för att strax efter Machotin kunna sätta över stora barriären och sedan söka komma förbi honom på den därpå följande hinderfria delen av banan, en sträcka av inemot tvåhundra sazjen.
Den stora barriären var uppförd rakt framför den läktare, där kejserliga familjen hade sin loge. Tsaren och hela hovet och den övriga publiken hade sina ögon fästade på Vronskij och på Machotin, som låg en hästlängd före, då dessa båda nalkades »djävulen» (så benämndes skämtsamt den stora barriären). Vronskij hade en känsla av alla dessa ögon, som var riktade på honom, men han såg ingenting annat än öron och hals på sin häst, marken som ilade honom till mötes, och Gladiators skumpande bakdel och vita fötter, som i hastig takt rörde sig framför honom, alltjämt på samma avstånd. Då reste sig Gladiator plötsligt, hoppade över barriären utan ett buller, hans korta svans viftade till och den röda kroppen försvann ur Vronskijs åsyn.
— Bravo! — hördes en röst ropa.
I samma nu dök barriärens brädvägg upp under Vronskijs ögon rakt framför honom. Utan minsta ändring i rörelseriktningen höjde sig hästen under honom, barriären försvann och bakom hördes en kort smäll. Irriterad av Gladiators hopp hade Frou-Frou tagit sitt språng en sekund för tidigt och med ena bakhoven kommit att sparka till brädväggen. Men hon ändrade ej sitt lopp, och Vronskij, som fått en jordkluns i ansiktet, märkte, att han åter befann sig på samma avstånd från Gladiator. Framför sig såg han åter dennes skumpande bakdel och korta svans, och samma snabbt trampande vita fötter rörde sig oföränderligt lika långt ifrån honom.
Just som Vronskij tänkte på, att nu gällde det att komma förbi Machotin, sköt Frou-Frou, som insett detsamma, utan att på minsta sätt ha blivit pådriven självmant betydligt starkare fart och började närma sig Gladiator på lämpligaste håll, från innerrepets sida. Men Machotin höll sig tätt intill detta och lämnade ingen plats. Vronskij tänkte då, att man också kunde rida om honom från yttersidan, och i detsamma ändrade Frou-Frou sin kurs och försökte komma förbi den vägen. Hennes av svett redan mörknade bog kom i jämnbredd med Gladiators länd. En stund galopperade de bredvid varandra. Men framför nästa hinder började Vronskij för att slippa göra den stora yttersvängen att arbeta med tyglarna och mitt i sluttningen red han förbi Machotin. Han uppfångade en skymt av dennes smutsstänkta ansikte och han tyckte, att Machotin log. Vronskij var förbi medtävlaren, men han förnam, att han hade honom strax bakom sig. Gladiators jämna galopp och häftiga flåsande andedräkt hördes ständigt bakom hans rygg.
De därpå följande hindren, en grav och en barriär, hade med lätthet passerats, men Vronskij började nu på närmare håll höra Gladiators frustande och tramp. Han drev på hästen och märkte till sin glädje, att Frou-Frou med lätthet ökade farten, och klangen från Gladiators hovar började åter höras på det förra avståndet.
Vronskij ledde nu löpningen, han hade nått vad han i första hand eftersträvat och vad Cord rått honom till och kände sig nu säker om framgång. För varje ögonblick stegrades samtidigt med nervspänningen hans känsla av stolt glädje och öm tillgivenhet för Frou-Frou. Han hade lust att se sig om, men vågade inte göra detta, han försökte i stället att lugna sin upprördhet och bemödade sig att inte för hårt driva hästen för att åt den spara samma kraftförråd som han antog Gladiator förfogade över. Ett sista hinder återstod, det svåraste. Kunde han passera det före de andra, skulle han först nå målet. Han galopperade nu fram mot den irländska banketten. Redan på långt håll fick han och Frou-Frou samtidigt syn på vallen, och ett ögonblick av tvekan kom över båda, häst och ryttare. I en rörelse av hästens öron spårade Vronskij ett uttryck av obeslutsamhet och han höjde sitt ridspö, men märkte i det samma att han ej hade skäl till tvivel, hästen visste vad den skulle företa sig. Den tog sats och lämnade jämnt och säkert, precis efter hans beräkning, marken och flög buren av farten långt på andra sidan om graven. I samma takt som förut fortsatte Frou-Frou galoppen utan den ringaste ansträngning.
— Bravo, Vronskij! — ljöd i hans öron ropet från en klunga av åskådare. Han visste, att det var hans regementskamrater, som stod vid detta hinder. Han lade särskilt märke till Jasjvins röst, men såg honom icke.
»O, min präktiga häst!» tänkte han om Frou-Frou och lystrade för att iaktta vad som skedde bakom honom. »Nu är han över!» tänkte han åter hörande bakom sig Gladiators galopp. Nu återstod bara det sista hindret, en vattengrav på två arsjin. Vronskij bekymrade sig inte om den och i sitt begär att komma så mycket före de andra som möjligt började han att i kretsande rörelse arbeta med tyglarna, höjande och sänkande hästens huvud i takt med galoppen. Han märkte, att hästen nu uppbjöd sina sista krafter. inte bara hals och bog var våta, även på manke och huvud och på de spetsiga öronen hade svettdroppar stigit upp och andedräkten var häftig och kort. Men han visste, att det återstående kraftförrådet dock skulle räcka för de 200 sazjen, han ännu hade kvar. Endast på det närmare avstånd, på vilket han kommit till marken, och på en säregen mjukhet i rörelsen förstod Vronskij hur starkt hästen ökat farten. Vattengraven satte Frou-Frou över som om hon inte märkt hindret. Som en fågel flög hon genom luften. Men i samma stund kände Vronskij till sin fasa, att han inte hann att rätt anpassa sig efter hästens rörelse och utan att själv veta hur, gjorde en fatal, oförlåtlig felrörelse och föll hårt ned i sadeln. I hans läge inträdde en plötslig förändring, han förstod, att något förfärligt hade hänt. Han hade än ej hunnit förstå vad det var, då en röd häst med vita fötter rusade förbi. I rasande galopp red Machotin om honom. Vronskij rörde vid marken med ena benet och Frou-Frou tryckte tungt mot detta. Han hann nätt och jämnt få undan benet, då djuret tungt rosslande föll på ena sidan och med fåfänga rörelser av sin fina, skumöverhöljda hals sökte resa på sig. Som en skadskjuten fågel skälvde det vid hans fötter. Den fatala felrörelsen, som Vronskij gjort, hade knäckt dess ryggrad. Men han förstod det först senare. Nu såg han blott, att Machotin snabbt avlägsnade sig, att han själv vacklande stod i smutsen på den orörliga marken och att Frou-Frou tungt rosslande låg framför honom och med huvudet böjt uppåt såg på honom med sina härliga ögon. Utan att ännu förstå vad som hänt, ryckte Vronskij sin häst i tygeln. Den sprattlade hjälplöst till som en fångad fisk och det knastrade i sadeln, då den sträckte ut frambenen, men djuret var ur stånd att resa på bakdelen och sjönk åter ihop och föll på sidan. Med av sinnesrörelse förvridet ansikte, blek och med darrande underkäke sparkade Vronskij till hästen i magen med stövelklacken och började åter dra i tyglarna. Men Frou-Frou rörde sig inte, utan låg med nosen borrad ned i marken och såg bara på sin herre med sin talande blick.
— A-a! — stönade Vronskij och grep sig om huvudet. — A-a! vad har jag gjort! — skrek han. — Jag är ur spelet! Och det är min egen skuld, mitt skamliga, oförlåtliga fel! Och men stackars kära, fördärvade häst! A-a! vad har jag gjort!
En hop folk, en doktor och en fältskär åtföljda av hans regementskamrater kom springande fram till honom. Han kände det som en olycka, att man kunde konstatera, att han själv var hel och oskadad. Hästen befanns ha brutit ryggraden och man beslöt att skjuta den. Vronskij var ur stånd att svara på de frågor, som ställdes till honom, han kunde inte tala med någon. Han vände sig bort och utan att själv veta vart gick han sin väg från kapplöpningsfältet utan att ta upp mössan, som fallit av huvudet. Han kände sig djupt olycklig. För första gången i sitt liv hade han fått erfara en tung motgång, en ohjälplig olycka, som han själv var skuld till.
Jasjvin skyndade efter honom med mössan och följde honom hem, och efter en halvtimme kom Vronskij till sig själv igen. Men minnet av denna kapplöpning stannade länge kvar hos honom som det svåraste och plågsammaste, han upplevat.