Då Dolly trädde in i Kittys lilla trevliga skära rum, prytt med dockor av gammalsachsiskt porslin, skärt, leende och jungfruligt som Kitty själv för några månader sedan, mindes hon, hur de tillsammans hade ordnat detta rum, med vilken glädje och kärlek de hade pyntat det. Hjärtat frös till i bröstet på henne, då hon fick syn på Kitty, som satt på en liten låg stol nära intill dörren med orörlig blick stirrande på ett hörn av golvmattan. Kitty såg upp mot sin syster utan att det kyliga, nästan stränga uttrycket i hennes ansikte förändrades.
— Jag måste nu fara min väg och blir sedan fastsittande hemma, och du kan inte komma och besöka mig, — sade Darja Alexandrovna och satte sig ned bredvid henne.
— Jag skulle vilja tala litet med dig.
— Om vad? — frågade häftigt Kitty och lyfte förskräckt på huvudet.
— Om vad, om inte om din sorg?
— Jag har ingen sorg.
— Nej, Kitty, tror du då, att jag inte skulle ha reda på det. Jag vet allt. Och tro mig, det är inte så oerhört betydelsefullt... Alla har vi fått gå igenom detta.
Kitty teg och hennes ansikte behöll sitt stränga uttryck.
— Han är inte värd, att du lider så för hans skull, — fortsatte Darja Alexandrovna gående rakt på sak.
— Ja, eftersom han försmått mig, — sade Kitty med en skälvning i rösten. — Säg ingenting! Var snäll och tala inte om denna sak!
— Ja, men vem har sagt dig det? Det har ingen sagt. Jag är övertygad om att han varit förälskad i dig och skulle förblivit så, men...
— Ack, denna medömkan är för mig det värsta av allt! — utbrast Kitty i ett plötsligt utbrott av vrede. Hon vände sig om på stolen, rodnade häftigt och började nervöst röra på fingrarna, än med ena, än med andra handen kramande spännet på sitt klänningsskärp. Dolly kände till denna systerns vana att oroligt gripa med händerna, då hon var upprörd. Hon visste, att Kitty i ett uppbragt ögonblick hade lätt för att förlora fattningen och utslunga obetänksamma och hårda ord, och hon ville lugna henne, men det var redan för sent.
— Vad? Vad är det du vill låta mig känna? — utbrast häftigt Kitty. — Att jag varit förälskad i en man, som inte vill veta av mig, att jag skulle vara färdig att dö av kärlek till honom? Och detta säger mig min egen syster, som tror... som tror, att hon har medkänsla med mig. Jag tål inte allt detta deltagande, denna förställning.
— Kitty, nu blir du orättvis.
— Varför plågar du mig då?
— Nej, jag ville något helt annat... Jag förstår, du är uppbragt...
Men i sin upphetsning ville Kitty inte höra på henne.
— Jag har intet skäl att känna mig förkrossad och låta trösta mig. Jag är tillräckligt stolt för att förbjuda mig själv att hysa kärlek för en människa, som inte älskar mig.
— Ja, men jag säger ju inte... bara en sak — säg mig sanningen — sade Darja Alexandrovna och grep systern om handen: — säg mig, vad sade Levin dig?
Nämnandet av Levins namn berövade synbarligen Kitty den sista resten av självbehärskning, hon flög upp från stolen, slängde sitt skärpspänne i golvet och fäktande med armarna utbrast hon:
— Vad har Levin i detta sammanhang att göra? Jag förstår inte, varför du behöver plåga mig? Jag har sagt och jag upprepar det, att jag är stolt och aldrig, aldrig kommer att göra det, som du gör för att återknyta samlivet med en människa, som bedragit dig, som älskar en annan kvinna. Jag förstår inte detta! Jag kan inte, jag kan inte!
Och då hon sagt dessa ord, tittade hon på systern, och då hon märkte, att Dolly stod tyst med sänkt huvud, satte sig Kitty vid dörren i stället för att som hon ämnat gå ut ur rummet, dolde ansiktet i en näsduk och böjde ned huvudet.
Ett par minuter varade tystnaden. Dolly tänkte på sig själv. Den förödmjukelse, som hon alltid bar på, förnams nu mer än vanligt smärtsamt, då systern påmint om den. Hon hade inte väntat en sådan grymhet av sin syster och vredgades på henne. Men plötsligt hörde hon fraset av en klänning och samtidigt ljudet av en kvävd snyftning, och någons armar sträckte sig nedifrån upp mot henne och omfamnade hennes hals. Kitty låg på knä framför henne.
— Lilla Dolly, jag är så olycklig, så olycklig! — viskade hon med ångerfull röst.
Och det älskliga tårdränkta ansiktet dolde sig i Darja Alexandrovnas kjol.
Det var som om tårar var den oumbärliga olja, utan vilken maskinen för ömsesidigt förstående systrarna emellan inte kunde komma i gång, — sedan de gråtit ut, började de åter samtala, men vidrörde inte det, som upptog deras tankar, utan talande om likgiltiga ting kom de till förståelse av varandra. Kitty förstod, att de ord, hon i vredesmod fällt om systerns förödmjukelse och hennes makes otrohet, träffat den beklagansvärda i djupet av hjärtat, men att systern förlät henne. Dolly å sin sida förstod allt, som hon ville veta. Hon blev övertygad om att hennes gissningar var sanna, att sorgen, den ohjälpliga sorgen hos Kitty bestod just däri, att Levin gjort henne ett anbud och att hon avvisat honom och att Vronskij bedragit henne och att hon var redo att älska Levin och hata Vronskij. Kitty sade emellertid inte ett ord om detta, hon antydde bara sin sinnesstämning.
— Jag bär inte på någon sorg, — sade hon, då hon kommit till ro, — men kan du förstå, att allt har blivit mig vidrigt, motbjudande, rått, först och främst jag själv. Du kan inte tänka dig huru vidriga tankar jag har om allt.
— Vad skulle det kunna vara för vidriga tankar hos dig? — frågade Dolly med ett leende.
— De mest vidriga, råa. Jag kan inte säga dig. Det är inte svårmod, inte ledsnad, det är något mycket värre. Det är, som om allt som fanns av gott hos mig dolt sig och bara det usla blivit kvar. Ja, hur skall jag säga dig det? — fortsatte hon, seende en oförstående glimt i systerns ögon. — Pappa börjar tala med mig... och så tycks det mig, att han bara tänker på, att jag borde bli bortgift. Mamma tar mig med på en bal — och jag tycker, att hon drar mig dit för att fortast få en man åt mig och bli mig kvitt. Jag vet, att detta inte är sant, men jag kan inte jaga bort dessa tankar. Så kallade friare kan jag inte se åt. Det tycks mig, som om de kom för att ta mått av mig. Förut var det för mig ett oblandat nöje att fara bort klädd i baldräkt, jag njöt av mig själv. Nu känner jag mig skamsen, bortkommen. Ja, vad vill du! Och doktorn... Ja...
Kitty stakade sig och kom av sig. Hon hade velat ytterligare säga, att sedan denna förändring inträtt hos henne, hade Stepan Arkadjevitj blivit henne outhärdligt motbjudande och att hon inte kunde se honom utan att erfara de mest råa och obehagliga föreställningar.
— Ja, ser du, allt ter sig för mig i den mest råa, vidriga gestalt, — fortsatte hon. — Det är min sjukdom. Kanske det är något övergående...
— Du skall inte tänka på det...
— Jag kan inte låta bli. Bara i sällskap med barn känner jag mig väl till mods, bara hos dig.
— Det är synd, att du nu inte kan komma till mig.
— Jo, jag kommer. Jag har redan haft scharlakansfeber, och jag skall be mamma om lov.
Kitty framhärdade i sin önskan och flyttade till systern, och under hela sjukdomstiden (det blev verkligen scharlakansfeber) hjälpte hon till med att sköta barnen. De båda systrarnas vård räddade livet på alla sex barnen, men Kittys hälsa blev inte återställd och under stora fastan reste Stjerbatskijs utomlands.