Liksom alltid på ställen, dit folk kommer samman från olika trakter, hade vid den lilla tyska badort, dit Stjerbatskijs begivit sig, som vanligt en utkristallisering av sällskapet ägt rum, i kraft av vilken var och en fått sin bestämda och beständiga plats. Liksom en viss kvantitet vatten bestämt och lagbundet vid köld antar snökristallens slutna gestalt kom varje person vid sin ankomst till badorten att stanna på en viss honom tillkommande plats.
»Fürst Stjerbatskij samt Gemahlin und Tochter» genomgick med hänsyn till den våning, de hyrt, sitt namn och de bekantskaper, de skaffade sig, denna kristalliseringsprocess och erhöll den bestämda plats, som tillkom dem.
Vid badorten vistades detta år en verklig tysk furstinna, till följd varav sällskapets kristalliseringsprocess försiggick mer energiskt än vanligt. Furstinnan Stjerbatskaja ville ovillkorligen få presentera sin dotter för den tyska prinsessan och andra dagen efter sin ankomst lät hon denna ceremoni gå av stapeln. Kitty neg djupt och graciöst i sin från Paris rekvirerade »mycket enkla», det vill säga mycket eleganta, sommarklänning. Prinsessan sade, »jag hoppas, att rosorna snart skall vända åter till detta förtjusande lilla ansikte», och för Stjerbatskijs låg med ens bestämda vägar för deras badortsliv utstakade, som det sedan ej gick an att lämna. Stjerbatskijs stiftade bekantskap med en engelsk lady och hennes familj, med en tysk grevinna och hennes son, som blivit sårad i sista kriget, med en svensk vetenskapsman och med monsieur Canut och hans syster. Men Stjerbatskij-familjens huvudsakliga umgänge kom ofrivilligt att bestå av en dam från Moskva Marja Jevgenjevna Rtistjeva och dennas dotter — som var en mindre glädjande bekantskap för Kitty, emedan den unga damen liksom hon blivit sjuk på grund av en kärlekshistoria — samt av en överste, ävenledes från Moskva, som Kitty ända sedan sin barndom kände till och ofta skådat i uniform med stora epåletter och som här med sina små plirande ögon och sin nedvikta krage med brokig halsduk såg oerhört löjlig ut och åsamkade obehag genom att man aldrig kunde bli kvitt honom. Då allt detta hade antagit en beständig karaktär, började Kitty att ha tråkigt, desto mer som hennes far rest till Karlsbad och hon blivit lämnad ensam med modern. Hon kunde inte intressera sig för dem, hon blivit bekant med, ty hon hade en känsla av att det inte var något nytt att vänta av dem. Hennes huvudsakliga andliga förströelse vid badorten bestod nu i att göra iakttagelser och gissningar om dem, hon ännu inte var bekant med. På grund av sin karaktärsläggning antog Kitty alltid det vackraste om människor, särskilt om dem, som hon inte kände. Och nu när hon gick och funderade på vad folk var och i vilket förhållande man stod till varandra och hurudana människor det var, fantiserade Kitty ut åt sig de allra mest egenartade och vackra karaktärer och tyckte sig spåra bekräftelser på sina iakttagelser.
Av sådana personer var det särskilt en, som upptog hennes intresse, en rysk flicka, som anlänt till badorten i sällskap med en sjuk rysk dam, som allmänt kallade madame Stahl. Denna tillhörde den högre societeten, men var så sjuk att hon inte kunde gå och bara då och då enstaka vackra dagar visade sig ute i en rullstol. Men inte så mycket till följd av sjukdom som på grund av högmod var det enligt furstinnan Stjerbatskajas mening som madame Stahl underlåtit att bli bekant med någon enda av de andra ryssarna. Den ryska flickan vårdade sig ömt om madame Stahl och sysselsatte sig dessutom efter vad Kitty lade märke till med alla andra svårt sjuka, av vilka det fanns en stor mängd vid badorten, och ägnade dem på det mest naturliga sätt sin omvårdnad. Denna ryska flicka var enligt vad Kitty kände inte någon släkting till madame Stahl men hon var inte heller en hyrd sköterska. Madame Stahl kallade henne för Varenjka och andra kallade henne »mademoiselle Varenjka». Men Kitty fann inte bara ett intresse i att göra iakttagelser över denna flickas förhållande till madame Stahl och andra för Kitty okända personer, utan hon kände såsom ofta händer i dylika fall en oförklarlig sympati för denna Varenjka och märkte på dennas blickar att, även hon själv behagade henne.
Mademoiselle Varenjka befann sig knappt i sin allra första ungdom, det var en varelse, som saknade ungdomlighetens märke, man kunde lika väl gissa på att hon var nitton som att hon var trettio år. Om man skulle kritiskt pröva hennes ansiktsdrag, så var hon trots sin sjukliga hy snarare vacker än ful. Hon skulle också kunnat anses för välväxt, om inte hennes kropp varit alltför mager och hennes huvud en smula oproportionerligt i förhållande till hennes längd, och hon kunde inte verka tilldragande på män. Hon var lik en vacker blomma, som ännu har sina kronblad i behåll, men som redan en smula börjat vissna och förlorat sin doft. Dessutom kunde hon av ytterligare en anledning inte vara erotiskt tilldragande, hon saknade vad Kitty hade i alltför hög grad — tillbakahållen livseld och medvetande om att vara tilldragande.
Hon tycktes ständigt vara upptagen med någon sysselsättning, om vars betydelse det inte kunde vara något tvivel och därför tycktes det som om hon inte kunde intressera sig för något vid sidan av denna. Genom sin olikhet med Kitty drog hon särskilt dennas intresse till sig. Kitty kände, att hon hos denna flicka, i hennes livs gestaltning kunde finna en bild av vad hon plågsamt sökt: livsintressen och livsvärden höjda över det för Kitty så avskyvärda förhållande, vari en ung flicka av bättre familj var ställd till männen, vilket nu syntes henne som ett skamligt utställande av en vara i hopp om köpare. Ju mer Kitty iakttog sin obekanta vän, desto mer kom hon till den övertygelsen, att denna måtte vara den fulländade varelse, hon föreställde sig att hon var, och desto större lust fick hon att bli bekant med henne.
De båda flickorna brukade råka gå förbi varandra ett par gånger dagligen, och vid varje möte sade Kittys ögon: »Vem är ni? vad är ni? Är det sant, att ni är den hänförande skapelse, som jag tänker mig er? Men för Guds skull», — tillade hennes blick, — »tro inte, att jag skulle tillåta mig att tränga mig på. Jag finner bara behag i att se er och tycker om er.» — »Jag tycker också bra om er, och ni är mycket, mycket älsklig. Och jag skulle tycka ännu mer om er, om jag bara hade tid», svarade den okända flickans blick. Och Kitty kunde också ständigt iaktta, att hon var upptagen av något: än ledsagade hon några ryska barn från brunnen, än kom hon bärande med en filt till en sjuk dam och svepte den om henne, än mödade hon sig med att med sitt tal förströ någon sjuk, som gripits av missmod, än gick hon ut för att köpa kakor till kaffet åt någon.
Icke långt efter familjen Stjerbatskijs ankomst uppträdde en morgon vid första brunnsdrickningen två personer, som drog en ogillande uppmärksamhet till sig. Det var en högväxt, kutryggig herre med ofantligt långa armar, iförd en kort, till hans längd ej alls passande gammal ytterrock, en man med svarta, naiva och samtidigt skrämmande ögon och en rätt vacker, men koppärrig kvinna, som var mycket illa och smaklöst klädd. Då Kitty erfor, att dessa båda personer var ryssar, började hon att i sin inbillning utspinna en vacker och rörande roman om dem. Men hennes mor furstinnan, som i badgästlistan tagit reda på, att det var Nikolaj Levin och Marja Nikolajevna, talade om för dottern, vilken dålig man denne Levin var, och så upphörde med ens alla drömmerier om dessa två personer. inte så mycket på grund av vad modern sagt som emedan det var en bror till Konstantin, blev dessa båda människor i hög grad obehagliga för Kitty. Denne Levin uppväckte hos henne med sina ständiga spasmodiska ryckningar i huvudet en oövervinnerlig känsla av avsky.
Det tycktes henne, att i hans stora, skrämmande ögon, som envist hängde sig fast vid henne, lurade ett uttryck av hat och hån, och hon sökte på allt sätt undvika att möta honom.