Det var en dag med fult väder, hela morgonen hade det regnat och de sjuka gick med paraplyer i hand hopträngda i galleriet.
Kitty promenerade i sällskap med sin mor och översten från Moskva, som belåtet ståtade i en i Frankfurt inköpt färdigsydd bonjour. De gick längs ena sidan av galleriet ansträngande sig att undvika Levin, som promenerade längs den andra. Varenjka klädd i mörk klänning och en svart hatt med nedåtsluttande brätten gick i sällskap med en blind fransyska fram och tillbaka längs hela galleriet, och var gång hon mötte Kitty; utbytte de vänliga blickar.
— Mamma, går det an att jag inlåter mig på ett samtal med henne? — sade Kitty, som iakttog sin okända vän och just lagt märke till, att denna gick fram till brunnen och att de kunde sammanträffa där.
— Ja, om du har lust för det, skall jag först höra mig för om henne och själv gå fram till henne, — svarade modern. — Vad har du funnit för särskilt hos henne? Hon tycks vara en sällskapsdam. Om du vill, så skall jag låta presentera mig för madame Stahl. Jag har varit bekant med hennes svägerska, — tillade hon med en stolt knyck på huvudet.
Kitty visste, att furstinnan var förargad över att fru Stahl liksom undvek att bli bekant med henne. Kitty visade sig därför ej enträgen.
— Det är underbart, vad hon är rar! — sade hon, betraktande Varenjka, som i detsamma räckte fransyskan ett glas. — Se, så enkelt och älskligt allt är hos henne.
— Dina engouements tycker jag är bra kostliga, — sade furstinnan, — nej, låt oss hellre vända om, — tillade hon, märkande Levin, som rörde sig fram rakt mot dem i sällskap med sin dam och en tysk doktor, till vilken han i högljudd och misslynt ton hade något att framföra.
De vände sig om för att gå tillbaka, då de fick höra inte högröstat tal, utan skrik. Levin hade stannat och stod och skrek och doktorn hade också blivit uppbragt. Det uppstod en folksamling kring dem. Furstinnan och Kitty avlägsnade sig skyndsamt, men översten gav sig bort till folkhopen för att ta reda på vad som var å färde.
Efter några minuter hann översten åter i fatt damerna.
— Vad var det för något? — frågade furstinnan.
— Skam och gemenhet! — svarade översten. — Det är en sak jag är rädd för, och det är att råka ihop med ryssar utomlands. Den där långe herrn har kommit i gräl med doktorn och sagt honom en hop oförskämdheter för att denne inte behandlat honom efter önskan och till på köpet slog han omkring sig med käppen. Det är för gement!
— Å, så obehagligt! — sade furstinnan. — Nå, hur slutade det?
— Gud ske lov, den där... hon, som har en hatt i svampfason, trädde emellan. Hon är visst ryska, — sade översten.
— Mademoiselle Varenjka? — frågade Kitty med glad röst.
— Ja, ja. Hon fattade situationen snabbast. Hon tog den där herrn under armen och ledde bort honom.
— Ser du, mamma, — sade Kitty — du, som förvånar dig över att jag är förtjust i henne.
Från och med nästa dag kunde Kitty, som fortfarande iakttog sin vän, märka, att mademoiselle Varenjka befann sig i samma förhållande till Levin och hans kvinnliga följe som till sina övriga skyddslingar. Hon gick fram till dem, samtalade med dem och gjorde tjänst som tolk åt kvinnan, som inte kunde tala något enda utländskt språk.
Kitty började nu att ännu ivrigare bedja sin mor om tillåtelse att få bli bekant med Varenjka. Och hur motbjudande det än var för furstinnan att synas göra första steget till en bekantskap med fru Stahl, som i hennes ögon tycktes yvas över något, gjorde hon dock förfrågningar om Varenjka, och då hon om denna fått närmare underrättelser, som gav vid handen, att det inte kunde finnas något ont, om också föga fägnesamt i en bekantskap, gick hon bort till Varenjka och presenterade sig för henne.
Furstinnan valde ett ögonblick, då hennes dotter hade gått bort till brunnen och Varenjka hade stannat framför en bagarbutik, och gick fram till henne. — Tillåt mig att göra er bekantskap, — sade hon med sitt vanliga värdiga leende. — Min dotter har funnit sådant behag i er, — fortsatte hon. — Ni vet kanske inte, vem jag är. Jag...
— Nöjet av en bekantskap är nog mest på min sida, — sade skyndsamt Varenjka.
— Vilken vacker tjänst ni i går gjorde vår stackars landsman! — sade furstinnan.
Varenjka rodnade.
— Det kan jag inte minnas, jag gjorde ju rakt ingenting, — sade hon.
— Jo då, ni räddade den stackars Levin från en obehaglig situation.
— Ja, det var hans följeslagerska, som kallade på mig, och jag bemödade mig att lugna honom. Han är mycket sjuk och var inte nöjd med doktorn. Jag har fått den vanan att se till de sjuka en smula.
— Jag har hört, att ni bor i Mentone med er tant, hon är ju det, madame Stahl. Jag har varit bekant med hennes svägerska.
— Nej, hon är inte min tant. Jag kallar henne mamma, men hon är inte släkt med mig. Hon har låtit uppfostra mig som sitt barn, — svarade Varenjka och rodnade åter.
Hon sade detta så enkelt och rättframt, och det troskyldiga och öppna uttrycket i hennes ansikte var så vinnande, att furstinnan förstod, varför Kitty fattat sådan sympati för Varenjka.
— Nå, vad tänker denne Levin? — frågade furstinnan.
— Han skall resa nu, — svarade Varenjka.
I detsamma kom Kitty åter från brunnen och gick fram mot dem strålande av glädje över att hennes mor inlett bekantskap med hennes okända vän.
— Ser du, Kitty, nu får du din ivriga önskan uppfylld att bli bekant med mademoiselle...
— Varenjka, — inföll Varenjka med ett leende, — alla kallar mig bara så.
Kitty rodnade av glädje och tryckte länge tigande sin nya väninnas hand, som ej gav henne någon tryckning tillbaka utan orörlig låg stilla i hennes. Handen gav intet svar, men mademoiselle Varenjkas ansikte lystes upp av ett stilla, glatt, men en smula vemodigt leende, som blottade hennes stora, men vackra tänder.
— Jag har själv också länge önskat detta, — sade hon. — Men ni är ju så upptagen...
— Å, visst inte, jag är alls inte så upptagen, — svarade Varenjka, men i samma stund måste hon lämna sina båda nya bekantskaper, ty två små ryska flickor, döttrar till en av de sjuka, kom springande till henne.
— Varenjka, det är bud från mamma! — ropade de.
Och Varenjka gick bort i sällskap med dem.