Först strax före slutet av kurortssäsongen kom furst Stjerbatskij, som från Karlsbad rest till Baden och Kissingen på besök till vänner från hemlandet för att få en fläkt av ryskt liv, åter till de sina.
Furstens och furstinnans uppfattning av livet i utlandet stämde inte alls överens. Furstinnan fann allt förträffligt och trots sin starka fastvuxenhet i det ryska samhällsskicket ansträngde hon sig att utomlands gälla för en västeuropeisk dam, något som hon alls inte var — ty hon var en typisk rysk adelsdam —, och denna hennes strävan gjorde att hon fick förställa sig, vilket delvis föll sig svårt för henne. Fursten däremot fann allting uselt utomlands, var besvärad av det västeuropeiska livet, höll fast vid sina ryska vanor och bemödade sig att utomlands verka mindre europé, än han i själva verket var.
Fursten vände tillbaka betydligt avmagrad med påsiga kinder, men i det mest glada lynne. Hans goda humör blev ännu bättre, då han fick se Kitty, som helt återvunnit krafter och hälsa. Underrättelsen om Kittys vänskap med fru Stahl och Varenjka och de iakttagelser furstinnan meddelade att hon gjort i fråga om något slags förändring, som skett hos Kitty, oroade fursten och uppväckte hos honom på nytt den känsla av svartsjuka för allt, som kunde dra hans dotter bort från honom, och en fruktan för, att dottern glidit bort från hans inflytande till någon för honom otillgänglig sfär. Men dessa obehagliga nyheter försvann dock för den stora grundstämning av godmodighet och glättighet, som alltid utmärkt honom, och som nu ytterligare befordrats av vattenkuren i Karlsbad.
Dagen efter sin ankomst gick fursten iförd lång promenadrock och med en hög stärkkrage, som petade upp mot hans påsiga kinder, i gladaste humör, trots ansiktets många bekymrade rynkor, med sin dotter till brunnen.
Det var en härlig morgon. Åsynen av snygga hemtrevliga hus omgivna av små trädgårdar och mötena med rödkindade, med röda händer, muntert uppassande tyskor gladde hjärtat lika mycket som det kraftiga, klara solskenet. Men ju närmare brunnen de kom, desto oftare träffade de på sjuka, och dessas uppsyn tedde sig särskilt dyster mitt bland det sunda, välordnade tyska vardagslivet. Kitty märkte inte längre denna motsättning. Det klara solljuset, gräset och bladens glada grönska och tonerna från musiken hade för henne blivit en naturlig ram till alla dessa för henne välkända personer, vilkas kroppsliga tillstånds förbättring eller försämring hon intresserat iakttog. Men för fursten tycktes junimorgonens glans och glitter och tonerna från orkestern, som spelade en ny modern glättig vals, och särskilt anblicken av de kärnsunda tjänsteflickorna vara något opassande och störande i denna miljö av dystert framåt stultande dödssjuka människor, samlade hit från alla hörn av Europa.
Trots att han där han gick fram med sin älsklingsdotter under armen kände en känsla av faderlig stolthet och samtidigt hos sig själv liksom kände ungdomen vända tillbaka, var det honom dock alldeles som om han borde känna dåligt samvete för sin spänstiga gång och sina muskulösa, kraftiga lemmar.
— Du får äntligen föreställa mig för dina nya vänner, — sade han till dottern tryckande armbågen mot hennes arm. — Jag har funnit behag i ditt rysliga Soden i alla fall, för det att vistelsen här bekommit dig så väl. Men det är ändå bra dystert här. Vem är det där?
Kitty nämnde namnen på de med henne bekanta eller obekanta personer, som de passerade. Vid ingången till trädgården mötte de den blinda madame Berthe, som leddes av en sjuksköterska, och fursten gladdes åt att iaktta det förtjusta uttrycket i den gamla fransyskans ansikte, då hon fick höra Kittys röst. Hon började genast att med äkta fransk översvallande älskvärdhet samtala med honom och prisade honom för att han ägde en sådan dotter och höjde Kitty i hennes egen närvaro till skyarna kallande henne en skatt, en pärla och en tröstande ängel.
— Nå, då är hon ängeln nummer två, — sade fursten leende. — Nummer ett bland änglar anser hon mademoiselle Varenjka vara.
— Å! mademoiselle Varenjka — det är en verklig ängel, allez — inföll madame Berthe.
I galleriet mötte de Varenjka själv. Hon gick dem skyndsamt till mötes bärande en elegant röd väska i handen.
— Nu har pappa kommit! — sade Kitty till henne.
Enkelt och naturligt som alltid gjorde Varenjka en rörelse med kroppen, något mitt emellan en bugning och en nigning, och började så strax att obesvärat och enkelt samtala med fursten så som hon hade för vana att tala med alla.
— Jag är naturligtvis redan på förhand bekant med er, jag känner er mycket väl, — sade fursten till henne med ett leende, på vilket Kitty till sin glädje märkte, att hennes väninna behagat fadern. — Vart har ni nu så brått?
— Maman är här ute, — sade hon vänd till Kitty. — Hon har inte fått sova på hela natten, och doktorn har rått henne att fara ut. Jag är på väg till henne med hennes handarbete.
— Jaså, det var ängeln nummer ett, — sade fursten, då Varenjka gått.
Kitty märkte, att han egentligen hade tänkt göra sig lustig över Varenjka, men att han inte kunde göra det, då Varenjka hade vunnit hans gillande.
— Nå, jag får väl träffa alla dina vänner, — tillade han, — madame Stahl också, om hon nu anser mig värdig förnyad bekantskap.
— Har du då varit bekant med henne, pappa? — frågade Kitty förskräckt, märkande en plötslig glimt av ironi i hans blick, då han kom att tala om madame Stahl.
— Jag var bekant med hennes man och jag kände henne själv också på den tiden, då hon ännu inte var pietist.
— Vad är pietist, pappa? — frågade Kitty oroad redan av detta att det som hon så högt vördade hos fru Stahl hade ett namn.
— Jag vet inte riktigt själv. Jag vet bara, att hon tackar Gud för allt, för var olycka som kommer... hon lär tacka Gud också för att hennes man dog. Nå, det är ju en sak för sig, därför att de levde mycket illa tillsammans... Vem är det där? Vad han ser eländig ut! — frågade fursten, som på en bänk blivit varse en småväxt sjukling i brun ytterrock och vita byxor, som bildade egendomliga veck kring magra, alldeles muskulaturlösa ben. Denne herre lyfte sin halmhatt från ett vågigt glest hår och blottade en hög panna, som på ett onaturligt sätt blivit röd av hattens tryck.
— Det är Petrov, målaren, — svarade Kitty rodnande. — Och detta är hans hustru, — tillade hon visande på Anna Pavlovna, som i detsamma alldeles som med avsikt, då de nalkades, gick bort efter ett av sina barn, som sprungit ett stycke ifrån henne på vägen.
— Så eländig han ser ut och vilket tilltalande ansikte han har! — sade fursten. — Varför gick du inte bort till honom? Det var som om han velat säga dig något.
— Nå, så låt oss gå dit! — sade Kitty och vände sig beslutsamt om. — Hur står det till i dag? — frågade hon Petrov.
Petrov reste sig stödjande sig på en käpp och gav fursten en skygg blick.
— Det är min dotter, — sade fursten. — Får jag äran göra er bekantskap?
Målaren bugade sig med ett leende som blottade en rad av underligt skimrande vita tänder.
— Vi väntade er i går, — sade han till Kitty.
Han vacklade till en smula, då han sade detta, och upprepade samma rörelse liksom för att låta det synas, som om han gjorde så med flit.
— Jag ville komma, men Varenjka sade, att Anna Pavlovna bett henne hälsa, att ni inte skulle fara.
— Hur, skulle vi inte fara! — utbrast Petrov rodnande med ögonen sökande sin hustru och kom i detsamma i hostning. — Aneta, Aneta! — ropade han högt och på hans tunna vita hals framträdde de tjocka ådrornas grenverk.
Anna Pavlovna kom fram.
— Vad, har du då skickat bud till furstinnan att vi inte skulle fara? — viskade han upprörd till henne med förlorad stämklang.
— God dag, fröken furstinna, — sade Anna Pavlovna med ett tvunget leende, som inte alls passade hop med hennes beteende för en stund sedan. — Angenämt att få göra bekantskap, — vände hon sig till fursten. — Man har väntat er länge här, furste.
— Vad, har du då skickat och sagt furstinnan, att vi inte skulle fara? — viskade målaren i hes, ännu mera uppbragt ton, synbarligen ytterligare retad genom att rösten svek honom, så att han inte kunde ge sin stämma det uttryck han önskade.
— Ack, herre Gud, jag trodde, att vi inte skulle resa, — svarade hans fru i förtretad ton.
— Hur då, när... han föll i hosta och svängde med armen.
Fursten lyfte på hatten och gick därifrån i sällskap med sin dotter.
— Ack, ja! — sade han med en tung suck, — stackars olyckliga!
— Ja, pappa, — svarade Kitty. — Men man måste veta, att de har tre barn, inga som helst tjänare och nästan inga tillgångar. Han får något litet från akademien, — fortsatte hon hastigt bemödande sig att döva den oro som uppväckts av den underliga förändringen i Anna Pavlovnas sätt mot henne. — Och se där är också madame Stahl, — sade hon visande bort mot en rullstol, i vilken under en parasoll något, som var omstoppat av kuddar och insvept i grått och ljusblått, sågs ligga. Det var fru Stahl. Bakom henne stod med dyster uppsyn den kraftfulle tyske arbetskarl, som var anställd för att skjuta hennes rullstol. Bredvid stod en blond svensk greve, som Kitty kände till namnet. Några andra sjuklingar hade stannat ett ögonblick framför rullstolen seende på den däri sittande damen som på något ovanligt.
Fursten gick bort mot denna, och Kitty lade i detsamma märke till den ironiska glimt i blicken, som tidigare oroat henne. Han gick bort till madame Stahl och började belevat och älskvärt tala till henne på den förträffliga franska, som hos oss numer så få förstå att använda:
— Jag vet inte, om ni erinrar er mig, men jag måste göra mig påmint för att tacka för er godhet mot min dotter, — sade han till henne och lyfte på hatten, som han behöll kvar i handen.
— Furst Alexander Stjerbatskij, — sade madame Stahl och lyfte mot honom sina ljusblå ögon, i vilka Kitty märkte ett uttryck av misshag. — Det gläder mig. Jag har fäst mig så vid er dotter.
— Är er hälsa alltjämt lika dålig?
— Ja, nu har jag blivit van vid det, — sade madame Stahl och presenterade fursten för den svenske greven.
— Men ni har inte ändrat er mycket, — sade fursten till henne. — Det är nu en tio eller elva år sedan jag hade äran träffa er.
— Ja, Herren ger korset och han ger krafter att bära det. Ofta undrar jag, varför fortsätter då detta liv?... Inte på den sidan! — vände hon sig misslynt till Varenjka, som inte hade stoppat filten om hennes ben så som den skulle ligga.
— Sannolikt för att få göra det goda, — sade fursten med en glimt i ögat.
— om det tillkommer det inte oss att döma, — sade fru Stahl uppfattande uttrycksnyansen i furstens ansikte. — Nå, kära greve, ni skickar mig då boken? Jag vore mycket tacksam, — vände hon sig till den unge svensken.
— Å! — utropade fursten, som fått syn på översten från Moskva, som stod ett stycke därifrån. Han tog avsked av madame Stahl och begav sig åtföljd av sin dotter bort till denne.
— Ja, så ter sig vår aristokrati, furste! — utbrast spetsigt översten från Moskva, som var en smula gramse på fru Stahl, därför att han inte blivit bekant med henne.
— Alltjämt densamma, — svarade fursten.
— Har ni varit bekanta redan före hennes sjukdom, furste, jag menar, innan hon blev så sjuk, att hon måste ligga.
— Ja. Jag var med på den tiden, då hon intog bädden, — sade fursten.
— Man säger, att hon under tio års tid aldrig stigit upp.
— Hon stiger inte upp av den orsak, att hon har för korta ben. Hon har en mycket dålig figur...
— Pappa, det kan inte vara rätt! — utropade Kitty.
— Onda tungor säger så, min vän. Och din Varenjka får också känna på, — tillade han. — Ja, så kan det vara med sjuka damer!
— O, nej, pappa! — protesterade Kitty häftigt. — Varenjka avgudar henne. Och tänk, vad hon gör mycket gott! Hon och Aline Stahl är allmänt kända för det.
— Mycket möjligt, — sade fursten och tryckte armbågen mot sin dotters arm. — Men det är bättre, då man gör det så, att ingen alls har reda på det.
Kitty teg, inte på grund av, att hon inte hade något att säga, utan därför att hon inte ville meddela sin far sina hemliga tankar. Det var emellertid egendomligt, att fast hon strävade emot att foga sig efter faderns uppfattning och inte ville ge honom tillträde till sin helgedom, hade hon dock en känsla av att den högt beundrade bild av fru Stahl, som hon en hel månad burit i sin själ, nu ohjälpligt föll samman liksom en figur, som bildats av undankastade kläder, försvinner för ögat, då man förstår hur tygvecken lagt sig. Det blev bara kvar en kortbent kvinna, som höll sig liggande bara av den orsak, att hon hade en bristfällig figur, och som var elak mot den värnlösa Varenjka för att hon inte lade filten precis som den skulle vara. Och alla ansträngningar var förgäves att få den förra madame Stahl tillbaka.