Furstens glada humör meddelade sig både till medlemmarna av hans familj och deras umgängesvänner, ja till och med till den tyske husägaren, hos vilken Stjerbatskijs bodde.
Då Kitty och hennes far kommit tillbaka från brunnen efter att ha bjudit både översten och Marja Jevgenjevna och Varenjka hem på kaffe, gav fursten tillsägelse om att man skulle bära stolar och ett bord ut i trädgården under ett kastanjeträd och där servera frukosten. Både värden och tjänsteflickan upplivades påverkade av furstens glättighet, de kände också hans frikostighet. En halvtimme därefter fick en sjuk doktor från Hamburg, som bodde i husets övre våning, från sitt fönster med avundsamma blickar beskåda ett kring kastanjeträdet samlat uppsluppet sällskap bestående av de levnadsfriska ryssarna. Bredvid det med vit duk belagda bordet, där kaffekannor, bröd, smör, ost och kall vildfågel var uppställda, satt furstinnan iförd hårklädsel med lilafärgade band i skuggan av de vaggande bladen och delade ut koppar och kuvertbröd. På motsatta sidan av bordet satt fursten, som åt av hjärtans lust och glatt och högljutt ledde samtalet. Han radade upp bredvid sig presenter, som han inköpt: snidade små dosor och andra småsaker, däribland en hop pappersknivar, som han köpt på olika badorter, och utdelade dem bland alla de närvarande. Han gav presenter även åt Lischen, tjänsteflickan, och åt bostadsvärden, som han på sin komiskt klingande dåliga tyska skämtade med, sökande intala honom, att det inte var vattendrickandet som kurerat Kitty utan hans ypperliga mat, särskilt havresoppa med katrinplommon. Furstinnan gycklade lätt med sin man för hans alltigenom ryska umgängesmanér, men hon var så upplivad och munter som hon aldrig förr varit under hela vistelsen på platsen. Översten log som vanligt åt alla furstens skämt, men i fråga om Europa, som han trodde sig ha sorgfälligt studerat, ställde han sig på furstinnans sida. Den godmodiga Marja Jevgenjevna skakade av skratt åt allt lustigt, som fursten sade, och även Varenjka, som Kitty aldrig sett i en sådan situation, hade blivit rent matt av det dämpade men allmänt smittande skratt, som furstens skämtsamheter framkallat.
Allt detta muntrade upp Kitty, men hon kunde dock inte helt känna sig bekymmerfri. Hon befann sig inför en olöst gåta, som hennes far ofrivilligt ställt upp för henne genom sin muntra blick på hennes nyförvärvade vänner och det liv, hon fått så kärt. Till detta bryderi kom ytterligare tanken på hennes ändrade förhållande till Petrovs, som hon i dag så oangenämt och tydligt blivit varse. Alla hade så roligt, men Kitty kunde inte vara riktigt glad, och detta plågade henne ytterligare. Hon kände en känsla likt den hon haft i sin barndom, då hon till straff blivit inlåst i sitt rum och utanför hörde systrarnas glada skratt.
— Nå, hur kom du att köpa all den här bråten? — sade furstinnan och räckte sin man leende en kopp kaffe.
— Ja, man går ut och promenerar, och så kommer man till ett salustånd, och de ber en att köpa: »Erlaucht, Exzellenz, Durchlaucht.» Nå, när de kom till »Durchlaucht», kunde jag inte längre stå emot, och så var jag redan av med tio taler.
— Ja, det gjorde du bara av långtråkighet, — sade furstinnan.
— Det förstås. Ibland hade man så tråkigt, att man inte visste, var man skulle göra av sig.
— Är det möjligt, furste? Det finns så mycket intressant nu för tiden i Tyskland, — sade Marja Jevgenjevna.
— Jo, jag känner allt intressant: havresoppa med katrinplommon känner jag och ärtkorv känner jag också. Jag känner till alltihop.
— Nej, men man måste dock finna, att deras sociala inrättningar är intressanta, — sade översten.
— Å, vad finns det för intressant. Alla skiner av belåtenhet som nyskurade kopparslantar. De har ju besegrat alla. Nå, men vad har jag att känna mig belåten över? Jag har inte besegrat någon och jag får dra av mig pjäxorna själv och själv ställa ut dem framför dörren. Tidigt på morgonen skall man stiga upp och strax klä sig och så gå ut i salongen och dricka uselt te. Tacka vet jag därhemma! Man vaknar utan brådska, blir man arg på något, kan man vända sig om på andra sidan, tänka lugnt och väl över saken, begrunda allt i god ro.
— Men tid är pengar, det glömmer ni, — sade översten.
— Men vilken tid! Det är skillnad på tid, som man skulle vilja skänka bort en hel månad av för en halv rubel, och en tid, varav man inte skulle vilja avstå en enda halvtimme för vilka pengar som helst. Är det inte så Katenjka? Varför ser du så förstämd ut?
— Å, det är ingenting med mig.
— Vart skall ni gå? Sitt en stund till, — vände han sig till Varenjka.
— Jag måste hem, — sade Varenjka, som rest sig upp och nu åter brast ut i ett gladlynt skratt. Då hon åter kommit i jämvikt, tog hon farväl av sällskapet och gick in i bostaden efter sin hatt.
Kitty skyndade efter henne. Till och med Varenjka tycktes henne nu vara en annan. Hon var inte sämre, men hon var dock en annan än den hon tidigare föreställt sig henne vara.
— Ack, jag har på länge inte skrattat så! — sade Varenjka och grep sin parasoll och sin arbetspåse. — Vad din pappa är rar!
Kitty teg.
— När träffas vi? — frågade Varenjka.
— Mamma vill gå till Petrovs. Kommer ni inte att vara där? — sade Kitty för att utforska Varenjka.
— Jo, det skall jag, — svarade Varenjka. — De ämnar resa sin väg, och jag har därför lovat dem att hjälpa till litet med packningen.
— Nå, och jag kommer också.
— Nej, varför gå dit?
— Hur? Hur då? — utbrast Kitty med vitt uppspärrade ögon och grep tag om Varenjkas parasoll för att hålla henne kvar. — Nej, vänta litet, säg mig, varför inte!
— Jo, er far har ju nyss kommit och så känner sig Petrovs besvärade i er närvaro.
— Nej, ni skall säga mig, varför ni inte vill, att jag skall komma till Petrovs. Ni vill ju inte det. Säg, varför!
— Det har jag inte sagt, — sade Varenjka lugnt.
— Nej, var nu snäll och säg det!
— Skall jag säga allt? — frågade Varenjka.
— Allt, allt! — inföll Kitty.
— Ja, det är ingenting särskilt, det är bara så, att Michail Alexejevitj (det var målaren Petrovs för- och farsnamn) förut hade velat resa mycket tidigare, men nu vill han inte fara sin väg, — sade Varenjka med ett leende.
— Nå, än sen! — påskyndade Kitty Varenjka med plötsligt mörknande blick.
— Nå, och så har Anna Pavlovna av någon anledning sagt, att han inte vill resa, därför att ni är här. Det förstås, att det var alldeles omotiverat, men av detta uppstod en tvist. Och ni vet, vad en stackars sjukling är lättretlig.
Kitty, som fått en allt mulnare uppsyn, teg, och det var bara Varenjka, som talade, bemödande sig att släta över det sagda och att lugna Kitty, märkande, att något inom henne hotade ta sig ett utbrott, hon visste ej, om i tårar eller ord. — Det är därför bättre, om ni inte går... Och ni förstår väl, var inte ond över detta...
— Ja, det är rätt åt mig, rätt åt mig! — inföll Kitty plötsligt och drog parasollen ur Varenjkas händer och riktade ögonen bort från sin väninnas blick.
Varenjka hade lust att le, då hon såg Kittys barnsliga upprördhet, men hon var rädd att därmed såra henne.
— Hur så? Jag förstår inte, — sade hon.
— Det är rätt åt mig därför, att allt detta varit tillgjordhet, därför att allt det här berott på överläggning och inte kommit omedelbart från hjärtat. Vad hade jag med en viltfrämmande människa att göra? Och så har slutet på det hela blivit, att jag orsakat osämja och att jag företagit mig vad ingen bett mig om. Det är därför att allt varit tillgjordhet, tillgjordhet! Bara tillgjordhet!
— Ja, men vad har det då varit för syfte med den tillgjordheten? — sade Varenjka stilla.
— Ack, hur dumt, hur vidrigt! Jag hade inget som helst behov av det... Bara tillgjordhet! — sade hon och slog upp och slog igen parasollen.
— Ja, men vilket syfte har det då varit?
— För att synas bättre inför människor, inför sig själv, inför Gud, för att bedra alla. Nej, hädanefter skall jag inte mer inlåta mig på detta! Jag skall vara dålig, men åtminstone inte en hycklerska, en bedragerska!
— Vem är då en bedragerska? — sade Varenjka i förebrående ton. — Ni talar som om...
Men Kitty var nu kommen mitt i ett av sina häftiga lynnesutbrott och lät den andra inte tala ut.
— Jag talar inte om er, alls inte om er. Ni är något fulländat. Ja, ja, jag vet, att ni alla är fulländade. Men vad skall jag göra, för att jag är dålig? Det här skulle aldrig ha skett, om jag inte vore dålig. Nå, må jag då förbli sådan jag är, men låta bli att göra mig till. Vad har jag med Anna Pavlovna att göra! Må de leva som de vill, och jag som jag vill. Jag kan inte vara en annan... Allt detta är inte det, inte det, som det skulle!...
— Vad är det, som inte är som det skulle? — frågade Varenjka oförstående.
— Allt är inte det, det skulle. Jag kan inte leva på annat sätt än att följa mitt hjärtas röst, men ni lever efter regler. Jag fann helt enkelt behag i er, men ni brydde er väl bara om mig för att rädda mig, att upplysa mig.
— Nu är ni orättvis, — sade Varenjka.
— Jag säger ingenting om andra, jag talar bara om mig själv.
— Kitty! — hördes i detsamma moderns röst, — kom hit och visa pappa dina korallsmycken.
Med en stolt min utan att ha sökt försoning med sin vän tog Kitty från ett bord en liten ask med koraller och gick bort till sin mor.
— Vad är det med dig? Varför är du så röd? — mötte henne på en gång faderns och moderns röst.
— Det är ingenting, — svarade hon, — jag kommer strax, — och så sprang hon tillbaka.
»Hon är där än! — tänkte hon. — Vad skall jag säga henne, min Gud, vad har jag ställt till, vad har jag sagt? Varför har jag sårat henne? Vad skall jag göra? Vad skall jag säga henne?» tänkte Kitty, då hon kommit åter, och blev stående vid dörren.
Varenjka i hatt och med parasoll i handen satt kvar vid bordet och undersökte en stålfjäder, som Kitty brutit av. Hon lyfte på huvudet.
— Varenjka, förlåt mig, förlåt! — viskade Kitty och gick fram mot henne. — Jag vet inte vad jag sade. Jag...
— Jag ville visst inte göra er ond, — sade Varenjka med ett leende.
Freden var sluten. Men i och med faderns ankomst hade för Kitty inträtt en förändring av hela den värld hon levat i. Hon visade inte från sig allt som hon lärt känna, men hon förstod, att hon bedragit sig, då hon trott, att hon kunde vara den hon ville. Hon hade liksom plötsligt kommit till besinning. Hon kände nu allt det svåra i att utan tillgjordhet och skrytsamhet hålla sig uppe på den höjd, dit hon velat stiga, dessutom förnam hon allt det beklämmande i den värld av bekymmer, sjukdom och dödsväntan, i vilken hon här levde. De ansträngningar hon gjorde för att finna behag i detta liv föreföll henne plågsamma och hon fick längtan efter att så snart som möjligt komma till frisk luft, hem till Ryssland, till Jergusjovo, dit efter vad hon känt genom brev hennes syster Dolly hade flyttat ut med sina barn.
Men hennes kärlek till Varenjka hade inte försvagats. Då de tog avsked, bad Kitty henne komma på besök till dem i Ryssland.
— Jag kommer, då ni gifter er, — sade Varenjka.
— Jag gifter mig aldrig.
— Nå, då kommer jag aldrig.
— Nå, då får jag gifta mig bara därför. Kom nu bara ihåg ert löfte! — sade Kitty.
Doktorns förutsägelser hade besannats. Kitty hade frisk återvänt till Ryssland. Hon var inte så sorglös och glad som förut, men hon var lugn. Hennes Moskva-sorger hade blivit ett minne.