Det högre sällskapslivet i Petersburg är egentligen ett och samma, alla känna varandra, alla umgås till och med inbördes. Men inom denna stora grupp finns det vissa underavdelningar. Anna Arkadjevna Karenina hade vänner och intima förbindelser i tre olika sådana. Den ena av dessa tre var den officiella, ämbetsmannamässiga umgängeskretsen, hennes mans sällskapssfär, bestående av hans ämbetskamrater och underordnade, som alla på det mest olikartade och nyckfulla sätt var förbundna sinsemellan genom sin ställning i det sociala livet. Anna hade nu svårt att erinra sig den känsla av nästan gudomlig vördnad, hon första tiden hyst för dessa personer. Nu kände hon dem alla så väl som man i en småstad är bekant med alla. Hon visste, vad för slags vanor och svagheter var och en hade, var skon klämde hos var och en, kände det förhållande, vari de stod inbördes och till sitt huvudcentrum. Hon visste vem som höll med den och den, vem som kunde fördra eller inte fördra en annan. Men hela denna sfär av politiska, rent manliga intressen hade aldrig, trots grevinnan Lidija Ivanovnas inverkan, kunnat intressera henne, och hon undvek den så vitt möjligt.
Den andra sällskapskretsen, som Anna på nära håll tillhörde, var den, inom vilken Alexej Alexandrovitj gjort sin karriär. Centrum för denna krets var grevinnan Lidija Ivanovna. Det var ett sällskap bestående av gamla välgörande och gudfruktiga fruntimmer och förståndiga, insiktsfulla, ärelystna män. En spirituell man, som tillhörde denna krets, hade döpt den till »Petersburgssocietetens samvete». Alexej Alexandrovitj skattade denna krets mycket högt och Anna, som förstod att göra sig förtrogen med alla hade under sin första tid i Petersburg funnit vänner inom detta lag. Nu, efter återkomsten från Moskva, hade denna krets av människor blivit henne outhärdlig. Det tycktes henne, att både hon och alla i sällskapet gjorde sig till, och hon fann sig ha så tråkigt där, att hon så litet som möjligt uppsökte grevinnan Lidija Ivanovna.
Den tredje kretsen, där Anna umgicks, var den egentliga stora sällskapsvärlden — balernas, middagarnas, de glänsande toaletternas värld, en sällskapssfär, som med ena handen höll sig fast vid hovet för att inte hopblandas med halvvärlden, som medlemmarna i detta fina sällskap trodde sig förakta, men med vilken de hade inte bara liknande utan fullt identiska tycken. Förbindelse med denna del av stora världen ägde Anna genom förmedling av furstinnan Betsy Tverskaja, hustru till en hennes kusin. Hon hade hundratjugo tusen rubel i årsinkomst och hade redan vid Annas första ankomst till Petersburg fattat särskild tillgivenhet för henne, lagt sig ut för henne och på allt sätt dragit henne till sin sällskapskrets och förhånat grevinnan Lidija Ivanovnas omgivning.
— Då jag blir gammal och ful, skall jag bli likadan, — sade Betsy, — men för er, för en ung, vacker kvinna är det ännu för tidigt att ge sig in i denna gudsnådlighet.
Till en början hade Anna så vitt möjligt sökt undvika grevinnan Tverskajas umgängessfär, emedan den fordrade penningutgifter, som översteg hennes medel, och i sitt stilla sinne hade hon då föredragit den förstnämnda sällskapskretsen. Men efter återkomsten från Moskva hade det blivit tvärtom. Hon började undvika sina sedesamma vänner och begav sig ut i stora världen. Där mötte hon Vronskij och kände en uppbrusande glädje vid dessa möten. Särskilt ofta träffade hon Vronskij hos Betsy, som var född Vronskaja och hans kusin. Vronskij var alltid tillstädes, där han bara kunde råka Anna, och talade med henne, när han så kunde, om sin kärlek. Hon sökte ingalunda att ge honom anledningar, men varje gång, då hon träffade honom, flammade inom henne upp samma livfullhet, som kom över henne, då hon första gången såg honom på tåget. Hon kände själv, att glädjen lyste ur hennes ögon då hon fick se honom, och att hennes läppar drogs hop i ett leende, och hon förmådde inte hålla tillbaka detta uttryck av glädje.
Till en början trodde Anna fullt och fast, att hon var uppbragt på honom, därför att han förföljde henne. Men inte långt efter sin återkomst från Moskva, då hon kom till en bjudning, där hon väntat att träffa honom och han inte fanns, förstod hon av det svårmod, som kylande lade sig över henne, att hon sökte bedra sig själv, att detta förföljande inte bara var henne behagligt utan utgjorde hela intresset i hennes liv.
* * *
En berömd sångerska sjöng för andra gången, och hela stora världen var på teatern. Från sin fåtölj på första parkettraden blev Vronskij varse sin kusin Betsy och begav sig redan före mellanakten in i hennes loge.
— Varför infann ni er inte till middagen? — sade hon till honom. — Jag förundrar mig över förälskades klärvoajans, — fortsatte hon och tillade leende, så att bara han kunde höra det: — hon var inte där. Men nu efter operan kan ni komma.
Vronskij såg frågande på henne. Hon böjde på huvudet. Han tackade henne med ett leende och satte sig ned bredvid henne.
— Å, vad jag väl minns, hur ni brukade raljera! — fortsatte furstinnan Betsy, som fann ett särskilt nöje i att följa med utvecklingen hos denna passion. — Vart har allt det tagit vägen! Ni är ju fångad, min käre.
— Jag önskar ingenting högre än att vara fångad, — svarade Vronskij med sitt lugna, godmodiga leende. — Om jag beklagar något, så är det bara det, att jag är alltför litet fångad, om jag får säga sanningen. Jag börjar förlora hoppet.
— Vad för hopp skulle ni kunna ha? — sade Betsy, liksom sårad å sin väninnas vägnar: — entendons nous... — Men i hennes ögon skymtade en glimt, som sade, att hon nog lika bra som han begrep vad slags hopp, han kunde ha.
— Inget — sade Vronskij med ett leende, som blottade två täta tandrader. — Förlåt, — tillade han och tog teaterkikaren från henne och började över hennes nakna skuldra betrakta logen mitt emot. — Jag är rädd, att jag gör mig löjlig.
Han visste mycket väl, att han i Betsys ögon liksom i hela stora världens tycke inte tedde sig löjlig. Han visste mycket väl, att i dessa människors uppfattning visserligen rollen av olycklig älskare till en ung flicka eller annan fri kvinna kunde te sig löjlig, men att däremot rollen av en man, som uppvaktade en gift kvinna och som till varje pris satte in sitt liv på att driva henne till äktenskapsbrott, för dem ägde något vackert och storslaget och alls inte kunde vara löjlig, och därför sänkte han kikaren med ett stolt, under mustaschen gladlynt lekande skratt och såg på sin kusin.
— Och varför kom ni inte på middagen? — sade hon med en beundrande blick på honom.
— Ja, det måste jag berätta för er. Jag var upptagen, och vet ni med vad? Jag kan slå vad om, att ni inte kan gissa det. Jag hade att söka försona en äkta man med en herre, som förolämpat hans fru. Ja, det är sant!
— Nå, och lyckades försoningen.
— Nästan.
— Det måste ni berätta för mig, — sade hon och reste sig. — Kom hit nästa mellanakt.
— Omöjligt: jag skall fara till franska teatern.
— Fara från Nilsson? — frågade Betsy förfasad, fast hon inte kunde skilja Nilsson från vilken körsångerska som helst.
— Ja, vad är att göra? Jag har ett möte där, allt med anledning av min fredsmäkling.
— Saliga är de fridstiftande, de kommer att frälsas, — sade Betsy, erinrande sig något dylikt som hon någon gång hört. — Nå, låt oss sitta ner, berätta, vad det var för något.
Och hon satte sig åter ned.