— Det är inte så värst anständigt, men det är så förtjusande, att jag har en faslig lust att berätta det, — sade Vronskij med en munter glimt i ögonen. — Jag skall inte nämna några namn.
— Men jag kommer att gissa dem, desto bättre.
— Hör nu: i en vagn far två glada unga män...
— Naturligtvis officerare vid ert regemente?
— Jag säger inte, att det är officerare, det är rätt och slätt två unga herrar, som ätit frukost.
— Det vill säga: något berusade.
— Det är möjligt. De är på väg till en middag hos en vän i den mest glada sinnesstämning. Och så ser de, en vacker dam far förbi dem i en hyrdroska, hon ser sig om, och som det tycks dem, vinkar hon åt dem och ler. Naturligtvis ger de sig i väg efter henne och det så fort de kan. Till deras förvåning stannar den sköna just vid det hus, dit de ämnade sig. Den sköna ilar uppför trapporna. De ser bara en skymt av en röd mun bakom en kort slöja och två vackra små fötter.
— Ni berättar detta med sådan känsla, att jag undrar, om inte ni själv är en av de två herrarna.
— Och vad var det ni nyss sade mig? Nå, de unga männen beger sig in till sin vän, som skall hålla en avskedsmiddag. Och här dricker de kanske litet väl mycket, som det ju alltid brukas på avskedsmiddagar. Och vid middagen frågar de, vem som bor i husets översta våning. Ingen vet det, men värdens betjänt meddelar som svar på deras förfrågan om det bor mamseller däruppe, att sådana finns det många. Efter middagen beger sig de två unga männen in i värdens arbetsrum och skriver där ett brev till den sköna obekanta. De skriver hop ett lidelsefullt brev, en kärleksförklaring och går så själva upp med brevet, för att personligen förklara det som möjligen kunde te sig mindre begripligt i deras skrivelse.
— Varför berättar ni mig sådana nedrigheter? Nå, och sen?
— De ringer. En tjänsteflicka kommer ut, de ger henne brevet och bedyrar för henne, att de båda är så förälskade, att de strax kommer att avlida invid dörren. Flickan parlamenterar oförstående med dem. Plötsligen uppenbarar sig en herre med korvlikt formade polisonger, röd som en kräfta i synen, och meddelar dem, att ingen annan dam än hans fru bor i huset, och kör så ut dem.
— Hur vet ni, att han hade sådana polisonger?
— Jo, hör vidare. Jag har nyligen varit där för att åstadkomma försoning.
— Nå, hur?
— Ja, det är det allra intressantaste. Det visar sig, att detta lyckliga par är ett titulärråd och en titulärrådinna. Titulärrådet kommer med klagomål och jag utses till försoningsman. Och vilken försoningsman! Jag försäkrar er, att Talleyrand var ingenting i jämförelse med mig.
— Vari låg då svårigheten?
— Jo, hör på... Vi frambär följande ursäkt: »vi är bragta till förtvivlan och får be om förlåtelse för det olyckliga missförståndet»... Titulärrådet med polisongerna börjar vekna, men önskar även ge ett uttryck åt sina känslor, och då han börjar uttrycka dem, hetsar han så upp sig och säger sådana grovheter, att jag åter måste sätta i gång mina diplomatiska talanger. »Jag är ense med er, att deras tilltag är fördömligt, men jag ber er betänka deras ungdom och ta i betraktande, att det föreligger ett missförstånd, dessutom hade dessa unga herrar nyss ätit frukost. De ångrar sig nu av allt hjärta och anhåller om förlåtelse för sin försyndelse.» Titulärrådet veknar åter: »Jag är ense med greven och jag är redo att förlåta, men tänk, min hustru, min hustru, en hederlig kvinna blir utsatt för närgångenhet, råhet och fräckhet av ett par spolingar, uslingar...» Och så får jag åter söka försona. Åter sätter jag min diplomati i funktion, och åter, då det just skall ta ett slut på saken, ilsknar titulärrådet till, ansiktet blir eldrött och polisongerna flaxar, och åter får jag utgjuta mig i diplomatiska finesser.
— Å, det här måste också ni få höra! — vände sig Betsy till en dam, som just kom in i logen. — Han har fått mig att skratta så... Nå, bonne chance, — tillade hon och räckte Vronskij ett finger, som hon gjort fritt från solfjädern, och fick samtidigt genom ett ryck på axlarna klänningslivet, som kommit litet för högt upp, att sänka sig, så att hennes byst skulle bli tillräckligt blottad, då hon böjde sig utåt salongen mot gaslågorna och allas ögon.
Vronskij for till franska teatern, där han verkligen hade ett ärende till sin överste, som inte brukade utebli från en enda föreställning på franska teatern. Han skulle tala med honom om sitt fredsmäklaruppdrag, som nu tredje dagen upptog hans tid och intresse. I affären var inblandade Petritskij, hans gode vän, och en nyss vid regementet inskriven ung furste Kedrov, en präktig pojke och god kamrat. Och framför allt — regementets anseende stod här på spel.
Bägge tillhörde Vronskijs skvadron. Hos översten hade en ämbetsman, titulärrådet Wenden, infunnit sig och klagat över officerare, som förolämpat hans hustru. Den unga frun, så berättade Wenden — han var gift med henne sedan ett halvår — hade varit med sin mor i kyrkan och där till följd av en viss naturlig orsak plötsligt känt ett häftigt illamående, hon hade inte längre kunnat hålla sig stående, och därför begivit sig hem med första hyrkusk, hon fick tag i. Då jagade två officerare ifatt henne, hon blev förskräckt och ännu sjukare och sprang uppför trappan. Wenden, som just kommit hem från sin ämbetslokal, hade hört en ringning och ljud av röster och gått ut i tamburen, där han fått se två berusade officerare med ett brev, och han hade kört ut dem. Han krävde nu sträng bestraffning.
— Nej, vet ni, — sade översten till Vronskij efter att ha kallat honom till sig, — Petritskij gör sig omöjlig. Det går inte en vecka utan någon skandalhistoria. Den här ämbetsmannen ger inte upp saken, han håller i.
Vronskij insåg hela futtigheten i denna sak och att det inte fick bli fråga om någon duell, utan att allt måste göras för att blidka titulärrådet och nedtysta affären. Översten hade i denna sak vänt sig till Vronskij, emedan han i honom såg en nobel och förståndig man, som framför allt satte regementets ära högt. De hade resonerat med varandra och kommit överens om, att Petritskij och Kedrov i Vronskijs sällskap måste bege sig till titulärrådet för att anhålla om ursäkt. Översten och Vronskij förstod båda, att namnet Vronskij och en flygeladjutants gradbeteckning måste i hög grad bidra till att stämma titulärrådet till försonlighet. Faktiskt visade sig dessa medel till en del verksamma, men resultatet av fredsmäklingen var dock, såsom Vronskij berättat för Betsy, fortfarande osäkert.
Då han kommit till franska teatern, hade Vronskij i överstens sällskap begivit sig ut i foajén och redogjort för honom om sina framsteg och sin motgång. Efter att ha övertänkt saken beslöt översten att lämna affären åt sitt öde, men för nöjes skull började han så utfråga Vronskij om de närmare detaljerna vid sammanträffandet och hade en långvarig kamp med sin skrattlust, då han hörde Vronskijs beskrivning på hur det redan lugnade titulärrådet plötsligt åter hade hetsat upp sig erinrande sig sakens detaljer och hur Vronskij, som nästan kryssat underhandlingen fram till det sista försoningsordet, fick ta till reträtten med Petritskij i släptåg.
— Det är en historia, som på en gång är förarglig och löjlig. Inte kan Kedrov slåss med en sådan herre! Jaså, han blev så het av sig! — sade översten leende. — Å, hur Claire spelar i dag! Rent underbart! — yttrade han om en ny fransk aktris. — Hur ofta man än ser henne, är hon ny för var dag. Det är bara fransmän, som kan det.