Utanför entrédörren hördes steg, och furstinnan Betsy, som visste att det var Karenina, kastade en blick på Vronskij. Han såg mot dörren, och hans ansikte hade ett egendomligt nytt uttryck. Han såg oavvänt på en gång glad och skygg mot den inträdande och reste sig långsamt. Anna kom in i salongen. Hon höll sig som alltid ovanligt rak och utan att låta blicken ila åt sidorna tog hon med sin snabba, säkra och lätta gång, som skilde sig från alla andra kvinnors, ett par steg fram mot värdinnan, tryckte hennes hand och log ett leende, och vid detta leende kom hon att se på Vronskij. Han bugade sig djupt och sköt fram en stol till henne.
Hon svarade bara med en böjning på huvudet, rodnade därpå och fick ett moln över pannan. Men strax därefter vände hon sig till värdinnan, sedan hon hastigt nickat åt bekanta och tryckt framsträckta händer:
— Jag har varit hos grevinnan Lidija och ville ha kommit förr, men jag blev fastsittande. Sir John var hos henne. Han är mycket intressant.
— Ack, den där missionären?
— Ja, han berättade mycket intressant om livet i Indien.
Konversationen, som blivit avbruten vid hennes ankomst, tog åter fart som lågan i en lampa efter en vindpust.
— Sir John! Ja, sir John. Jag har sett honom. Han talar bra. Vlas’jeva är alldeles förälskad i honom.
— Och är det sant, att Vlas’jevs yngsta dotter skall gifta sig med Topov?
— Ja, man säger, att det är alldeles bestämt.
— Jag förundrar mig över föräldrarna. Man säger, att det skall vara ett inklinationsparti.
— Ett inklinationsparti? Vilka antediluvianska tankar ni har! Vem talar nu för tiden om dylikt? — sade ambassadörfrun.
— Ja, vad kan göras däremot. Detta dumma gamla mod går det inte än att utrota, — sade Vronskij.
— Desto värre för dem, som håller sig till detta mod. Jag känner endast lyckliga äktenskap genom resonemangspartier.
— Ja, men hur ofta händer det ändå inte, att lyckan i ett resonemangsparti flyger bort som stoft för vinden just av den orsak, att förälskelsen, som ni inte vill erkänna, till sist behagar infinna sig, — sade Vronskij.
— Ja, men resonemangspartier kallar man bara sådana, där båda parterna lugnat sig från förälskelse. Den är som scharlakansfebern, alla måste gå igenom den.
— Då måste man lära sig att få kärleken överförd på konstlad väg, något i stil med koppning.
— I min ungdom var jag förälskad i en kantor, — sade furstinnan Mjachkaja. — Jag vet inte, om det kurerade mig.
— Nej, jag tror, allvarligt talat, att för att lära känna kärleken, måste man ha begått ett felsteg och så bättrat sig, — sade furstinnan Betsy.
— Till och med efter äktenskapet? — sade ambassadörfrun skämtande.
— Det är aldrig för sent att ångra sig, — sade diplomaten inpassande ett engelskt ordspråk.
— Just så, — inföll Betsy, — man måste fela och så bättra sig. Vad tänker ni därom? — vände hon sig till Anna, som med ett stelt, knappt märkbart leende på läpparna lyssnat till samtalet.
— Jag tänker, — sade Anna, lekande med en avdragen handske... att om det finns lika många förstånd som det finns huvuden, så finns det lika många olika slags kärlek, som det finns hjärtan.
Vronskij hade sett på Anna och i andlös spänning väntat på vad hon skulle säga. Han suckade som efter en överstånden fara, då hon uttalat dessa ord.
Plötsligt vände sig Anna till honom:
— Jag har fått ett brev från Moskva. Man skriver, att Kitty Stjerbatskaja är mycket sjuk.
— Å, är det möjligt? — sade Vronskij och mulnade.
Anna såg strängt på honom.
— Intresserar er inte det?
— Tvärtom, i högsta grad. Vad har man skrivit till er, om det går an att få veta det? — frågade han.
Anna steg upp och gick bort till Betsy.
— Får jag be om en kopp te, — sade hon, stannande bakom hennes stol.
Medan Betsy slog i te åt Anna, gick Vronskij fram till henne.
— Vad har man skrivit till er? — upprepade han.
— Jag har ofta tänkt, att männen inte alls förstår vad som är oädelt, fast de alltid talar om det — sade Anna utan att ge honom svar på hans fråga. — Jag har länge tänkt säga er något, — tillade hon och gick bort några steg ifrån honom och satte sig vid ett sidobord med några album på.
— Jag förstår inte riktigt innebörden i edra ord, — sade han räckande henne tekoppen.
Hon kastade en blick på en soffa bredvid sig och han satte sig genast ned där.
— Ja, jag har velat säga er, — sade hon utan att se på honom: — ni har handlat illa, mycket illa.
— Skulle jag inte själv veta, att jag handlat illa? Men vem är orsak till att jag handlat så.
— Varför säger ni mig detta? — sade hon och såg strängt på honom.
— Ni vet varför, — svarade han, i en dristig och glad ton mötande hennes blick utan att slå ned ögonen.
Det var inte han, utan hon, som blev förvirrad.
— Det visar blott, att ni inte har något hjärta, — sade hon. Men hennes blick sade i alla fall, att hon visste, att han hade ett hjärta, och att hon fruktade honom därför.
— Det, som ni nyss antytt, var ett misstag och inte kärlek.
— Ni bör komma ihåg, att jag förbjudit er att uttala detta ord, detta avskyvärda ord, — sade Anna med en darrning i rösten, men i detsamma kände hon, att hon redan genom ordet »förbjudit» visat, att hon tillerkände sig vissa rättigheter över honom och därmed bara uppmuntrat honom att tala vidare om kärlek. — Jag har länge tänkt säga er det, — fortsatte hon och såg honom stadigt i ögonen, het i ansiktet av en brännande rodnad, — och i dag har jag med flit kommit hit, då jag visste, att jag skulle träffa er. Jag har kommit för att säga er, att detta måste få ett slut. Jag har aldrig haft skäl att rodna inför någon, men ni får mig att känna mig brottslig i något.
Han såg på henne och fascinerades av en helt ny själisk skönhet i hennes ansikte.
— Vad begär ni av mig? — sade han rättframt och allvarligt.
— Jag vill, att ni reser till Moskva och ber Kitty om förlåtelse, — sade hon.
— Det önskar ni inte, — sade han.
Han märkte, att hon sade det, som hon tvang sig till att säga, och inte det, som hon önskade.
— Om ni älskar mig, som ni säger, — viskade hon, — så gör så, att jag får ro.
Hans ansikte strålade upp.
— Vet ni då inte, att ni för mig är hela livet, men ro känner jag inte och kan inte ge er. Men väl hela mitt jag, min kärlek... Jag kan inte tänka mig er och mig själv skilda. Ni och jag är ett för mig. Och jag ser inte för mig någon möjlighet till lugn, varken för mig själv eller för er. Jag ser bara möjlighet till förtvivlan, till olycka... eller jag ser möjlighet till lycka, vilken lycka!... Skulle den då inte vara möjlig? — tillade han bara med en rörelse av läpparna, men hon uppfattade det.
Hon spände all sin andliga kraft; för att kunna säga det, som hon borde säga. Men i stället fäste hon sin blick full av kärlek på honom och svarade ingenting.
»Det är så!» — tänkte han hänryckt. — »Då jag redan förtvivlade och allt redan syntes hopplöst — blev det klart! Hon älskar mig. Hon har erkänt det för mig.»
— Gör så för min skull, säg aldrig dessa ord till mig, och låt oss vara goda vänner, — sade hennes läppar, men hennes blick sade något helt annat.
— bara och bart vänner kommer vi inte att bli, det vet ni själv. Men om vi får bli de lyckligaste eller de olyckligaste bland människor, det ligger i er makt.
Hon ville säga något, men han avbröt henne:
— Jag ber ju bara om ett, jag ber att få hoppas, få plågas som nu. Men om det är omöjligt, så befall mig att försvinna, och jag skall försvinna. Ni skall inte vidare se mig, om min närvaro är svår för er.
— Jag vill inte jaga bort er.
— Ändra bara ingenting. Låt allt vara som det är, — sade han med darrande röst. — Där kommer er man.
I samma minut inträdde verkligen Alexej Alexandrovitj med sin stillfärdiga, något tafatta gång i salongen.
Kastande en blick på sin hustru och Vronskij, gick han fram till värdinnan, och sedan han satt sig ned vid en kopp te, började han med sin avmätta, alltid fullt hörbara stämma på sitt vanliga småironiska sätt göra sina anmärkningar.
— Ert Rambouillet är ju fulltaligt i afton, — sade han seende sig om på sällskapet: — idel gratier och muser.
Men furstinnan Betsy kunde inte tåla denna hans ton, som hon kallade »sneering», och som erfaren och förslagen värdinna ledde hon honom strax in på ett allvarligt samtal i värnpliktsfrågan. Alexej Alexandrovitj lockades genast in i diskussion och började med djupaste allvar försvara en nyutkommen ukas, som furstinnan Betsy kritiserade.
Vronskij och Anna fortsatte att sitta vid det lilla sidobordet.
— Det börjar bli oanständigt, — viskade en dam med ögonen menande riktade på Vronskij, Karenina och hennes man.
— Ja, vad var det jag sade er, — svarade Annas väninna.
Men inte bara dessa damer, nästan alla som var i salongen, till och med furstinnan Mjachkaja och värdinnan, såg liksom besvärade bort mot de två, som avlägsnat sig från det övriga sällskapet. Endast Alexej Alexandrovitj såg inte en enda gång åt det hållet och lät ingenting störa sig i det påbörjade intressanta samtalet.
Då furstinnan Betsy märkte det obehagliga intryck, som uppstått hos alla, sköt hon fram en annan person till sin plats för att lyssna på Alexej Alexandrovitj och gick bort till Anna.
— Jag måste beundra klarheten och precisionen i er mans sätt att uttrycka sig — sade hon. — De mest transcendentala begrepp blir tillgängliga för mig, då han talar.
— Å, ja! — sade Anna, strålande i ett lyckligt leende utan att ha fattat ett enda ord av vad Betsy sade till henne. Hon gick över till stora bordet och tog del i det allmänna samtalet.
Då Alexej Alexandrovitj suttit en halvtimme, gick han bort till sin hustru och föreslog henne att åka hem i hans sällskap, men utan att se på honom svarade hon, att hon stannade för att delta i supén. Alexej Alexandrovitj tog avsked av sällskapet och gick.
Fru Kareninas kusk, en gammal tjock tatar, satt insvept i glänsande läderrock i hennes ekipage vid inkörsporten och hade all möda att hålla tillbaka den vänstra av de grå parhästarna, som kölden hade gjort otålig. Vid den öppnade vagnsdörren stod en lakej. Portvakten stod och höll uppe vestibuldörren. Anna Arkadjevna lösgjorde med sin lilla snabba hand klänningsärmens spetsar från hakarna i pälsen och med en böjning på huvudet och ett uttryck av hänryckning i ansiktet lyssnade hon till Vronskij, som ledsagade henne ut.
— Låt oss anta, att ni ingenting alls sagt. Jag begär ingenting, — sade han, — men ni vet, att det är inte vänskap, jag behöver, bara en lycka är mig möjlig i livet, detta ord, som ni tycker så illa om... ja, kärlek...
— Kärlek... — upprepade långsamt hennes inres röst, och just som hon fått loss armgarneringen, tillade hon högt: — jag tycker inte om detta ord, därför att det för mig har en alltför stor innebörd, betydligt större, än ni kan förstå, — och hon såg honom i ansiktet. — Farväl!
Hon räckte honom handen och med snabb och spänstig gång gick hon förbi portvakten och försvann i vagnen.
En brännande känsla stannade kvar hos honom efter hennes blick och beröringen av hennes hand. Han tryckte en kyss på sin hand på det ställe där hon berört den och for så hem lycklig i medvetandet, att han denna afton kommit sitt syftes mål närmare än han gjort på de två sista månaderna.