Alexej Alexandrovitj hade först inte funnit något särskilt stötande i att hans hustru suttit tillsamman med Vronskij i avskildhet vid ett bord och ivrigt samtalat om något. Men han lade märke till, att detta syntes de övriga i salongen vara något ovanligt och stötande, och därför tycktes det också honom vara det. Han kom till det beslutet, att han måste tala med hustrun om detta.
Då Alexej Alexandrovitj återvänt hem, gick han in i sitt arbetsrum som han vanligen brukade och slog sig ned i en länstol och öppnade en bok om papismen, i vilken han lagt en papperskniv som märke, och läste så till klockan ett, som han alltid brukade. bara ibland strök han sig över den höga pannan och skakade på huvudet, som om han ville jaga något ifrån sig. På sedvanligt klockslag steg han upp och klädde sig i nattdräkt. Anna Arkadjevna var ännu ej kommen. Med boken under armen gick han upp i övre våningen, men denna kväll upptogs hans medvetande inte av de vanliga tankarna på ämbetsgöromålen utan helt av hustruns bild och känslan av något obehagligt, som hänt med henne. Tvärt emot sin vana gick han inte till sängs utan började gå fram och tillbaka i rummet med händerna sammanflätade bakom ryggen. Han kunde inte lägga sig med ens, ty han kände, att han först ovillkorligen måste tänka över den uppkomna situationen.
Då Alexej Alexandrovitj hade fattat sitt beslut att tala med hustrun, tycktes detta honom helt lätt och enkelt, men nu då han börjat tänka över situationen, fann han den ytterst svår och invecklad.
Alexej Alexandrovitj var inte svartsjuk. Hans åsikt var, att svartsjuka var något, som måste kränka en hustru, och att han måste ha förtroende för henne. Varför han måste hysa detta förtroende, d. v. s. en full förvissning om, att hans unga hustru alltid skulle komma att älska honom, om det frågade han sig icke. Men han kände ingen misstro, emedan han var en tillitsfull natur, som intalade sig själv, att förtroende måste ges. Nu kände han emellertid, trots att hans övertygelse om att svartsjuka var en fördömlig affekt ingalunda var rubbad, att han blivit ställd inför någonting ologiskt och obegripligt, och visste inte vad han hade att göra. Alexej Alexandrovitj stod ansikte mot ansikte med livets verklighet, inför möjligheten att hustrun kunde fatta kärlek till någon annan än honom själv, och detta tycktes honom meningslöst och ofattligt, därför att detta var livet självt. Alexej Alexandrovitj hade tillbragt all sin tid i ämbetsmannasfärer, som bara ha att göra med livets reflexer. Och varje gång han råkat samman med livet självt, hade han stötts tillbaka av det. Nu kände han en känsla lik den en människa skulle erfara, som på en bro lugnt gått över en avgrund, och plötsligt får se att bryggan bakom rasat och bara ett bråddjup ligger där. Bråddjupet var livet självt, bron var det konstlade liv Alexej Alexandrovitj genomlevat. För första gången uppsteg hos honom en tanke på, att hans hustru kunde fatta kärlek till någon annan, och han greps inför denna av fasa.
Utan att bry sig om att klä av sig gick han fram och tillbaka med sina jämnt avmätta steg över det knarrande hårda parkettgolvet i matsalen, där en lampa brann, över den mörka mattan i salongen, där ljuset bara samlade sig på ett stort över soffan hängande porträtt av honom själv, som nyligen blivit fullbordat, och så in i hennes budoar, där två ljus kastade sitt sken över porträtt av hennes föräldrar och väninnor och över alla de vackra småsakerna på hennes skrivbord, som sedan länge var så välkända för honom. Från hennes rum kom han åter in i sängkammaren och började vandringen på nytt.
Då och då under sin promenad, särskilt på parkettgolvet i den upplysta matsalen, stannade han och sade till sig själv: »Ja, jag måste bringa detta till ett avgörande och få ett slut, meddela min syn på saken och vad jag beslutat.» Och så vände han åter om. »Men vad skall jag säga? Vad har jag att besluta?» frågade han till sig själv i salongen och fann inte något svar. »Och när allt kommer omkring», sade han till sig själv på väg till hennes rum, »vad har egentligen hänt? Ingenting alls. Hon satt länge och pratade med honom. Nå, än sen. Skulle inte en societetsdam få tala med någon. Och att visa sig svartsjuk — vore det inte att förnedra både sig själv och henne», sade han inträdande i hennes rum. Men detta resonemang, som förut ägt en sådan vikt för honom, var nu maktlöst och utan betydelse. Och från sovrummet vände han åter ut i matsalen. Men då han åter kom in i den mörka salongen, sade en röst honom, att det inte förhöll sig så, att om andra lagt märke till det, så var det tydligt, att det ändå var något å färde. Och åter sade han till sig själv inkommen i matsalen: »Ja, jag måste bringa detta till ett avgörande och få ett slut, meddela min syn på saken...» Och då han skulle vända om i salongen frågade han åter sig själv: »vad bör jag besluta?» Och så frågade han sig själv: »vad har hänt?» Och svarade: »ingenting» — och tänkte på att svartsjuka var en känsla, som inebar något förnedrande för en hustru. Men då han åter kom in i salongen, kände han sig nästan övertygad om att något hänt. Hans tankar gick liksom hans kropp i en ständig cirkel utan att stöta på något nytt. Han blev medveten härom, torkade sin panna och satte sig ned i hennes rum.
Här tog hans tankar plötsligt en ny vändning, då han stod framför hennes skrivbord, där en skrivportfölj med malakitskiva och ett påbörjat brev låg. Han började tänka på henne, på vad hon kunde tänka och känna. För första gången gjorde han sig en tydlig föreställning om hennes personliga liv, hennes tankar, hennes önskningar, och tanken, att hon kunde och måste ha sitt säregna liv, förekom honom så förfärlig, att han skyndade att jaga bort den. Det var det bråddjup, dit han bara med fasa kunde se ned. Att med tanke och känsla överflytta sig till en annan varelses liv var en psykisk verksamhet, främmande för Alexej Alexandrovitj. Han ansåg denna andliga akt vara ett skadligt och farligt fantasteri.
»Och det förfärligaste är» — tänkte han — »att just nu, då mitt verk står inför sin avslutning (han tänkte på det politiska företag han hade för händer), då jag har behov av all tänkbar ro och själskraft, — skall plötsligt denna meningslösa oro komma över mig. Men vad kan jag göra? Jag hör inte till det slags människor, som genomgår oro och bekymmer utan att ha kraft att se dem i ögonen.»
— Jag måste tänka över det, komma till ett beslut, bli det kvitt, — sade han högt.
»Frågor om hennes känslor, om vad som skett eller kan ske i hennes själ, det är inte min sak, det är något som rör hennes samvete och religionen», sade han till sig själv, kännande en lättnad i medvetandet, att han stött på den kategori inom pliktsystemet, dit den uppkomna situationen borde hänföras.
»Ja, — sade Alexej Alexandrovitj för sig själv, — frågor rörande hennes känslor och vad därtill hör är något, som rör hennes samvete, med vilket jag inte har att befatta mig. Min plikt är klar. Som min familjs överhuvud är jag skyldig att leda henne och är därför delvis medansvarig. Jag är skyldig att visa på den fara, som jag ser, att varna, till och med att tillgripa maktspråk. Jag måste säga henne detta.»
Och i Alexej Alexandrovitjs huvud framstod nu klart allt, som han hade att säga sin hustru. Under det han övertänkte vad han hade att säga, beklagade han livligt, att han här så i skymundan bara för husligt bruk måste öda sin tid och sin förståndskraft, men trots detta bildades i hans huvud klart och redigt som konceptet till ett föredrag följdriktigt och formellt oklanderligt stommen av det tal, han skulle hålla. »Jag måste framhålla följande: för det första ge en förklaring rörande betydelsen av den allmänna meningen och anständighetskänslan, för det andra lämna en religiös förklaring rörande äktenskapets betydelse, för det tredje, om så skulle visa sig nödigt, hänvisa på den olycka, som kan träffa vår son, för det fjärde varna henne för egen olycka.» Och Alexej Alexandrovitj flätade fingrarna in i varandra och bräckte därpå hastigt till med de hopfogade händerna, så ätt det knakade i fingerlederna.
Denna gest, en gammal ingrodd vana, utövade alltid en lugnande inverkan på honom och bragte honom åter i den jämvikt, han nu så väl behövde. Utanför porten hördes ljudet av en framkörande vagn. Alexej Alexandrovitj blev stående mitt i salen.
I trappan nalkades kvinnosteg. Alexej Alexandrovitj stod redo för sitt tal och tryckte hårt i sina åter hopflätade fingrar, undrande, om det åter skulle knaka i dem. Det knakade till i en fingerlänk.
På ljudet av stegen i trappan förstod han, att det var hon som kom, och fast han var nöjd med sitt tal, kände han det ändå kusligt inför den förestående uppgörelsen.