Anna gick med sänkt huvud och lekte med tofsarna i sin bruna silkeshuva. På hennes ansikte brann en stark glöd, men denna glöd gav inte uttryck åt glädje, — den påminde om den hemska glansen från en eldsvåda mitt i en mörk natt. Då hon fick syn på sin man, lyfte hon på huvudet och log som vid ett uppvaknande.
— Har du inte lagt dig? Det var då ovanligt! — sade hon, drog huvan från huvudet och gick utan att hejda sig vidare in i toalettrummet. — Det är sent, Alexej Alexandrovitj, — yttrade hon från andra sidan dörren.
— Anna, jag måste tala med dig.
— Med mig? — frågade hon med låtsad förvåning, öppnade dörren och kom ut med blicken fäst på honom. — Om vad då? — frågade hon och satte sig ned. — Nå, så låt oss tala då, om det är nödvändigt. Jag skulle helst vilja gå och lägga mig nu.
Anna sade bara vad som föll henne in och förvånade sig själv över sin förmåga av förställning, lyssnande till sin egen röst, som vore den en främmandes. Hur enkla, naturliga var inte hennes ord och hur begripligt var det inte, att hon bara kände lust att gå till sängs! Och hon kände en känsla av att vara klädd i ett ogenomträngligt lögnharnesk. Hon kände, att någon osynlig makt hjälpte henne och höll henne uppe.
— Anna, jag måste varna dig, — sade han.
— Varna mig? — sade hon. — För vad?
Hon såg på honom så glatt och troskyldigt, att någon, som inte kände henne så väl som hennes man, inte skulle ha kunnat märka något onaturligt vare sig i klangen eller innebörden av hennes ord. Men för honom, som kände henne och som visste, att om han annars bara varit uppe fem minuter senare än vanligt, skulle hon ha frågat om orsaken därtill, för honom, som visste, att hon alltid brukade meddela honom sin glädje eller sitt bekymmer — för honom betydde det mycket att hon inte ville lägga märke till hans tillstånd och inte heller säga ett ord om sig själv. Han märkte, att djupet av hennes själ, som förut alltid varit öppet för honom, nu var slutet för honom. Och därtill märkte han på tonen av hennes röst, att hon inte bekymrade sig härom, utan liksom rakt på sak sade till honom: ja, det är slutet, och det måste vara så och kommer att förbli så. Han kände nu samma känsla, som en person, som vänder hem och finner sitt eget hus stängt för sig. »Men kanhända», tänkte Alexej Alexandrovitj, »går det att få tag i nyckeln».
— Jag vill varna dig, — sade han med låg röst, — därför att du genom oförsiktighet och tanklöshet kan ge folk anledning att tala om dig. Ditt alltför livliga samtal i dag med greve Vronskij (han uttalade med fast och lugn ton dennes namn) riktade uppmärksamheten på dig.
Han såg medan han talade på hennes leende, i denna stund för honom skrämmande ogenomträngliga ögon och under hela tiden kände han tydligt gagnlösheten och fåfängheten hos sina ord.
— Du är dig alltid lik, — svarade hon liksom inte alls förstående honom eller med avsikt bara viljande begripa det sista av vad han sagt. — Än tycker du, att det är obehagligt, att jag är dyster, än misshagar det dig, att jag är glad. Jag var inte vid dåligt humör. Känner du det förolämpande?
Alexej Alexandrovitj darrade till och bräckte med händerna för att få fingrarna att knaka.
— Ack, snälla du, gör inte så med händerna, jag tycker inte om det, — sade hon.
— Anna, är det verkligen du? — sade Alexej Alexandrovitj stilla och höll tillbaka sina handrörelser, görande våld på sig.
— Ja, vad är det då? — sade hon med ett fullt uppriktigt uttryck av komisk förvåning. — Vad vill du mig?
Alexej Alexandrovitj teg en stund och torkade med handen panna och ögon. Han märkte, att i stället för det, som han ämnat säga, d. v. s. varna henne att begå något som var ett fel i världens ögon, hade han ofrivilligt kommit att uppröra sig över det, som rörde hennes samvete, hade kommit att kämpa mot en vägg, som han byggt upp i sin inbillning.
— Jag har beslutat att säga dig något, — fortsatte han lugnt och kallt, — och jag ber dig att höra mig till slut. Jag anser, som du vet, svartsjukan vara en kränkande och förnedrande känsla, och jag skulle aldrig tillåta mig att följa denna känsla. Men det finns vissa anständighetens lagar, som det inte går att ostraffat överträda. I dag var det inte jag, som lade märke till det, men att döma av det intryck det gjorde på sällskapet, måtte alla ha märkt, att du inte uppförde dig fullt så som hade varit önskvärt.
— Jag förstår verkligen ingenting alls — sade Anna med en ryckning på axlarna. »Honom är det likgiltigt» — tänkte hon. — »Men sällskapet märkte det, och detta upprör honom.» — Du är inte frisk, Alexej Alexandrovitj, — tillade hon, reste sig och ville gå mot dörren, men han tog ett steg framåt, som om han ville hejda henne.
Hans ansikte var dystert och oskönt på ett sätt som Anna aldrig förr sett. Hon stannade och böjande huvudet snett tillbaka började hon med sin snabba hand lösgöra sina hårnålar.
— Nå, jag skall höra på vad du ämnar säga, — sade hon lugnt i skämtsam ton. — Jag skall med intresse till och med höra på, därför att jag skulle önska, jag kunde förstå vad saken rör sig om.
Hon förundrade sig själv över den naturligt lugna, trovärdiga ton, med vilken hon talade, och det ordval, hon använde.
— Jag har ingen rätt att ingå på några detaljer rörande dina känslor och jag anser det onödigt och skadligt, — började Alexej Alexandrovitj. — Gräver vi i vår själ, stöter vi ofta på sådant, som kunnat få ligga där obemärkt. Dina känslor — det är en sak, som angår ditt samvete. Men det är min skyldighet inför dig, inför mig själv och inför Gud att göra dig uppmärksam på dina förpliktelser. Vårt liv är sammanfogat av Gud och inte av människor. bara en förbrytelse kan sönderslita detta band, och detta slags förbrytelse drar sitt straff med sig.
— Jag förstår inte ett dugg. Ack, herre Gud, vad jag är förtvivlat sömnig! — sade hon snabbt och for med handen över sitt hår för att söka rätt på de ännu kvarblivna nålarna.
— Anna, för Guds skull, tala inte så, — sade han milt. — Kanske tar jag miste, men tro mig, vad jag säger, säger jag lika mycket för min egen som för din skull. Jag är din make och jag älskar dig.
För ett ögonblick sänkte hon ansiktet och den hånfulla gnistan i blicken slocknade. Men ordet »älskar» uppretade henne åter. Hon tänkte: »Älska? Som om han kunde älska. Om han inte hört talas om, att det finns något, som heter kärlek, skulle han aldrig ha brukat detta ord. Han vet inte vad kärlek är.»
— Alexej Alexandrovitj, jag begriper verkligen inte, — sade hon. — Säg bestämt ifrån vad du menar...
— Var god och hör mig till slut. Jag älskar dig. Men jag för inte talan för mig själv. Huvudparterna här — är vår son och du själv. Det är mycket möjligt, jag upprepar det, att mina ord tyckas dig vara onödiga och omotiverade. Det är möjligt, att de framkallats av ett misstag från min sida. I så fall ber jag dig förlåta mig. Men om du själv känner, att det finns låt vara den allra minsta grund, så ber jag dig tänka efter, och om ditt hjärta säger dig något, yppa det för mig...
Utan att märka det, sade Alexej Alexandrovitj något helt annat än han förberett.
— Jag har ingenting att säga. Jo — inföll hon hastigt med möda återhållande ett leende — det är verkligen på tiden att få sova.
Alexej Alexandrovitj suckade och gick utan att yttra något vidare in i sovrummet.
Då hon kom in i sängkammaren, låg han redan. Hans läppar var hårt sammanpressade och hans ögon såg inte på henne. Anna lade sig ned i sin säng och väntade varje minut, att han åter skulle börja tala med henne. Hon kände på en gång rädsla för att han skulle börja tala och samtidigt ett begär därefter. Men han teg. Hon låg länge och väntade orörlig och glömde slutligen bort honom. Hon tänkte på en annan man, hon såg honom för sig och hon förnam, hur hennes hjärta vid denna tanke fylldes av oro och brottslig glädje. Plötsligen hörde hon en jämn och lugn snarkning. Alexej Alexandrovitj hejdade sig så liksom skrämd av ljuden från sin egen näsa, men efter några andedrag började han åter snarka med jämn regelbundenhet.
— Det är sent, — viskade hon med ett leende. Hon låg länge orörlig med öppna ögon och det tycktes henne, som hon själv mitt i natten kunde förnimma deras glans.