Sergej Ivanovitj Koznysjev ville vila sig från sitt intellektuella arbete, och i stället för att, som annars var hans vana, bege sig utomlands for han i slutet av maj ut på landet till sin bror. Enligt hans mening skulle lantlivet vara det förträffligaste av alla levnadssätt, och han kom nu ut till sin bror för att njuta av detta liv. Konstantin Levin blev mycket glad, desto mer som han inte längre väntade, att hans bror Nikolaj skulle komma denna sommar. Men trots sin uppriktiga tillgivenhet och aktning för Sergej Ivanovitj fann han sig på landet inte riktigt väl tillsammans med denne. För Konstantin Levin var landet platsen för hans livsuppgift, det vill säga för fröjder, bekymmer och möda, för Sergej Ivanovitj var landet ur en synpunkt sett liktydigt med vila från arbete, ur en annan — ett hälsosamt motgift mot försumpning, vilket han med välbehag och med fullt medvetande om dess nytta ville begagna sig av. För Konstantin Levin var landet något härligt, därför att där utfördes ett arbete, som otvivelaktigt var nyttigt, för Sergej Ivanovitj var landet något särskilt förträffligt, därför att han där både kunde och var nödsakad att göra ingenting. Dessutom stöttes Konstantin en smula tillbaka av Sergej Ivanovitjs sätt att förhålla sig till folket. Sergej Ivanovitj sade, att han tyckte om och förstod sig på folket, och han samtalade ofta med bönderna och kunde göra det på ett trevligt sätt utan att göra sig till eller överdrivet anstränga sig, och vid varje dylikt samtal förstod han att dra fram allmänna faktiska insikter, som kunde vara till nytta för folket och tillika tjäna som bevis på, att han begrep sig på bönderna. Men ett sådant sätt att förhålla sig till folket behagade inte Konstantin Levin. För honom var folket bara grundfaktorn i arbetet överhuvud, och trots all aktning och ett slags medfödd tillgivenhet för bonden, insugen efter vad han själv sade sannolikt samtidigt med mjölken från den bondkvinna, som ammat honom, kunde han, som i sin egenskap av arbetskamrat med män av folket ibland förtjust fått beundra kraften, fogligheten och rättskänslan hos dessa människor, ofta nog, då det gemensamma arbetet fordrade vissa andra egenskaper, bli bragt i raseri över detta folk för dess lojhet, osnygghet, dryckenskap och lögnaktighet. Om man till Konstantin Levin hade riktat frågan, om han höll av folket, så skulle han verkligen inte kunnat veta, vad han skulle svara. Han både höll av och inte höll av folket liksom människorna överhuvud taget. Såsom en god människa höll han naturligtvis mer av sina medmänniskor än han missaktade dem och på samma sätt ställde han sig till det enkla folket. Men att tycka om eller inte tycka om folket såsom något särskilt för sig kunde han inte, därför att han inte bara tillbringade sitt liv tillsammans med folket, inte bara hade alla sina intressen förbundna med det, utan även räknade sig själv som en del av folket, inte mellan sig själv och folket såg några åtskiljande särskilda företräden och brister och därför ej kunde ställa sig i motsättning till folket. Därtill kom, att fast han länge levat i nära beröring med bönderna både som husbonde och förlikningsman och framför allt som rådgivare — bönderna hyste tillit till honom och kom ibland gående sina fyrtio verst för att fråga honom till råds —, hade han inte något bestämt omdöme att ge om folket, och tillfrågad om han kände folket, skulle han ha lika brydsamt att svara, som om man frågade honom, om han höll av folket. Att säga, att han kände folket, var för honom detsamma som att säga, att han kände, hurudana människor överhuvudtaget är. Han gjorde ständigt sina iakttagelser och sökte lära känna alla slags människor, däribland även de människor, som kallas bönder, vilka han tyckte var goda och intresseväckande människor och hos vilka han oupphörligt lade märke till nya karaktärsdrag, och han fick gång på gång anledning att ändra äldre omdömen och bilda nya. Med Sergej Ivanovitj var det tvärtom. Alldeles på samma sätt, som han höll av och berömde lantlivet i motsättning till det liv han ogillade, höll han av folket i motsättning till den klass av människor, som han ogillade, och likaledes trodde han sig känna folket som något olika människor överhuvud. I hans metodiska förstånd fixerades bestämda former för folkligt liv, till en del härrörande från iakttagelser av det faktiska folklivet, men företrädesvis uppkomna genom en antites. Han ändrade aldrig sin åsikt om folket eller sitt känsloförhållande till det.
I de dispyter, som uppstod mellan bröderna vid deras bedömande av folket, brukade Sergej Ivanovitj ligga över sin bror just tack vare det, att Sergej Ivanovitj hade redan klart fastställda åsikter om folket, dess karaktär, dess egenheter och tycken. Konstantin Levin däremot hade ingen fastställd och orubblig uppfattning och blev därför vid dispyterna ertappad med att råka i motsägelse med sig själv.
För Sergej Ivanovitj var hans yngste bror en präktig gosse med hjärtat på rätta stället — han brukade om detta ett franskt uttryck —, men med ett förstånd, som fast det var rätt så piggt dock var underkastat stundens inflytelser och därför överfyllt av motsägelser. Med den äldre broderns nedlåtenhet brukade han allt emellanåt för Konstantin klarlägga tingens sammanhang, men kunde inte erfara någon tillfredsställelse av att disputera med honom, därför att han hade alltför lätt att avväpna sin motståndare.
Konstantin Levin såg i sin bror en man av betydande förståndsbegåvning och bildning, nobel i detta ords högsta bemärkelse och därtill ägande förmåga att verka för det allmänna bästa. Men i djupet av sin själ — och detta kände han ju oftare, ju äldre han blev och ju närmare han lärde känna sin bror — sade honom en ingivelse, att denna förmåga att verka för det allmänna bästa, som han själv kände sig helt blottad på, måhända ej i allo var ett positivt gott, utan tvärtom en brist på något visst, inte en brist på goda, hederliga, ädla tycken och syften, men en brist på livskraft, på vad man kallar hjärta, på den impuls, som får människan att bland otaliga livsvägar, som erbjuda sig, utvälja en enda och önska bara ett. Ju närmare han lärde känna sin bror, desto tydligare märkte han, att Sergej Ivanovitj och många andra för det allmänna bästa verksamma män inte av sitt hjärta hade förts fram till sin kärlek till detta, utan genom sitt förstånd kommit till den slutsatsen, att det var något gott att sysselsätta sig med detta och bara av denna orsak slagit sig på det. I denna förmodan stärktes Levin ytterligare därigenom att han märkte, att hans bror ingalunda med större hängivenhet omfattade frågorna om det allmänna bästa och själens odödlighet än intressena för ett parti schack eller den sinnrika konstruktionen hos en ny maskin.
Dessutom fann sig Konstantin Levin inte riktigt väl tillsammans med sin bror ute på landet även av den orsak, att Levin på landet, särskilt under sommaren, ständigt var upptagen av lantbruket, så att den långa sommardagen knappt ville räcka till för att utföra allt, som var av behovet påkallat, — Sergej Ivanovitj däremot hade bara att vila sig. Men fast han nu hade en viloperiod, det vill säga inte arbetade på författandet av något verk, var han dock så van vid intellektuell verksamhet, att han ständigt fann ett nöje i att i vacker och koncis form uttrycka de tankar, som föll honom in, och tyckte om att ha någon som hörde på. Den åhörare, som naturligast erbjöd sig och som han vant sig vid, var brodern. Och på grund av detta hade Konstantin svårt att lämna sin bror ensam, trots det rättframma vänskapsförhållande, som rådde dem emellan. Sergej Ivanovitj tyckte om att lägga sig ned i gräset i solskenet och sedan ligga och lättjefullt prata medan värmen stekte.
— Du kan inte tro, — brukade han säga till sin bror, — vad jag njuter av denna lillryska lättja. Ingen tanke stiger opp i huvudet, om man också rullade det som ett klot.
Men Konstantin Levin tyckte, att det var tråkigt att sitta och höra på, huvudsakligen därför att han visste, att man i hans frånvaro kunde ge sig till att köra ut gödsel dit den inte skulle eller breda ut den på Gud vet hur olämpligt sätt, om han inte såg till arbetet. Man kunde glömma att skruva fast ståleggen vid plogarna och i stället ta av den och så komma och säga, att metallplogar var ett dumt påhitt, tacka visste man då den gamla hederliga träplogen och annat i den stilen.
— Du har gått omkring nog i solhettan, — sade Sergej Ivanovitj till brodern.
— Nej, jag skall bara en minut titta in på kontoret, — sade Levin och skyndade ut till sin åker.