— Kitty skriver till mig, att det är ingenting som hon så längtar efter som enslighet och lugn, — sade Dolly sedan det för en stund inträtt ett avbrott i samtalet.
— Och hur står det till med hennes hälsa, är den bättre? — frågade Levin med oro.
— Gud ske lov, hon har blivit alldeles bra. Jag har nu aldrig trott, att hennes bröst var angripet.
— Ack, vad det gläder mig! — sade Levin och det föreföll Dolly, som om det kom något rörande hjälplöst i hans anletsdrag, då han sagt detta och tyst såg på henne.
— Hör nu, Konstantin Dmitritj, — sade Darja Alexandrovna med sitt godlynta, en smula raljanta leende, — varför är ni ond på Kitty?
— Jag? Jag är visst inte ond, — sade Levin.
— Jo, ni är ond. Varför kom ni varken till oss eller till mina föräldrar, då ni var i Moskva?
— Darja Alexandrovna, — sade han och blev röd ända upp i hårfästet, — jag är rent förvånad över, att ni med all er godhet alls inte har någon känsla för detta. Gör det er då inte ont om mig, när ni vet...
— Vad är det, jag vet?
— Ni vet, att jag friat och blivit avvisad — kom det från Levin, och all den ömhet, som han för en stund sedan känt inom sig för Kitty, var förbytt i förnimmelsen av den förolämpades bittra agg.
— Varför tror ni, att jag vet det?
— Därför att alla vet det.
— Nej, däri tar ni miste. Jag har inte haft reda på det, fast jag har haft mina gissningar.
— Ja, så vet ni det nu!
— Jag har bara vetat, att det förevarit något, som förfärligt plågade henne, och att hon bad mig att aldrig tala därom. Och har hon ingenting sagt till mig, så har hon inte talat om det för någon annan. Men vad har förefallit mellan er? Säg mig det.
— Jag har sagt er vad som skett.
— När skedde det?
— Då jag sista gången var hos er.
— Och vet ni, vad jag får säga er, — sade Darja Alexandrovna: — jag tycker så synd, så synd om henne. Ni lider bara av sårad stolthet.
— Kan vara, — sade Levin, — men...
Hon avbröt honom.
— Men om henne, den stackaren, gör det mig så ont, så ont. Nu förstår jag allt.
— Darja Alexandrovna, ni får förlåta mig, — sade Levin och reste sig. — Farväl, Darja Alexandrovna, vi träffas åter.
— Nej, stanna, — sade hon och grep honom i rockärmen. — Stanna, sitt ner.
— För all del låt oss inte tala om detta, — sade han och satte sig ned, men kände därvid, att det hopp, som han gravlagt, åter reste sig och rörde på sig i hans hjärta.
— Om jag inte höll av er, — sade Darja Alexandrovna, och tårarna kom henne i ögonen, — om jag inte kände er så väl som jag gör...
Den känsla, som förefallit att vara död, kom allt mer och mer till liv och fick makt över Levins hjärta.
— Ja, jag har nu förstått allt, — fortsatte Darja Alexandrovna. — Ni kan inte fatta allt det här. Ni män, som har er frihet och kan välja, har alltid klart för er vem ni älskar. Men det är en annan sak med en ung flicka, som går i väntan med denna kvinnliga blyghet, denna en ungmös skygga känsla, och som ser er män på avstånd och tar allt efter orden, — en ung flicka kan ha en sådan känsla, att hon inte vet, vad hon skall säga.
— Ja, om hennes hjärta inte talar.
— Nej, hennes hjärta talar, men tänk er. Ni män... har en av er avsikter med en flicka, besöker han familjen, mödar sig om att komma nära henne, ser hur hon är, ställer sig avvaktande på, om han skall finna det han håller av, och så, då han övertygat sig om att han fattat kärlek, framför han sitt frieri...
— Ja, men det är inte alldeles så.
— Må vara, men ni män kommer i alla fall med ert frieri, då er kärlek mognat eller då mellan två möjligheter, som ni har att välja på, vikten till förmån för det ena tydligt givit sitt utslag. Men en flicka frågar man inte efter. Man vill, att hon själv skall välja, men hon har inget val att göra, hon kan bara svara »ja» eller »nej».
»Ja, det var att välja mellan mig och Vronskij», tänkte Levin, och det döda, som kvicknat till i hans själ, låg åter livlöst och tryckte bara plågsamt tungt på hjärtat.
— Darja Alexandrovna, — sade han, — så väljer man ut en dräkt eller något annat föremål, som kan köpas, men inte kärleken. Valet i det här fallet är träffat, desto bättre... Och det kan inte upprepas.
— Stolthet, ack, stolthet! — sade Darja Alexandrovna liksom med förakt för hans känslas låghet i jämförelse med en annan känsla, som bara kvinnor ha medvetande om. — Då ni friade till Kitty, befann hon sig just i ett sådant läge, då hon inte kunde svara. Hon gick i tvekan. Hon tvekade inför tanken: ni eller Vronskij. Honom såg hon varje dag, er hade hon på länge inte sett. Låt oss anta, att hon varit äldre... Jag till exempel skulle försatt i samma ställning som hon inte ha kunnat känna någon tvekan. Han har alltid varit mig motbjudande, och det gick också som jag anade.
Levin kom att tänka på Kittys svar. Hon hade sagt: nej, det kan inte ske...
— Darja Alexandrovna, — sade han torrt, — jag uppskattar ert förtroende för mig. Jag tror dock, att ni tar fel. Men om jag har rätt eller inte, åstadkommer i alla fall denna stolthet, som ni så föraktar, att för mig varje tanke på Katerina Alexandrovna är en omöjlighet... ni förstår, det är omöjligt.
— Jag vill bara tillägga en sak till: ni förstår ju, att jag talar om en syster, som jag älskar som ett av mina egna barn. Jag säger inte, att hon älskar er, jag har bara velat säga, att det avslag, hon den gången gav, ingenting bevisar.
— Skulle jag inte veta! — sade Levin och reste sig häftigt. — Om ni visste, vad ni gör mig ont! Det är alldeles detsamma, som om ett barn dött för er, och man sade till er: det skulle kunna vara vid liv, och ni skulle kunnat glädja er åt det. Men det är dött, dött, dött...
— Vad ni är löjlig, — sade Darja Alexandrovna med ett sorgmodigt leende vid åsynen av Levins upprördhet. — Ja, det börjar nu bli allt mer och mer klart för mig, — fortsatte hon eftertänksamt. — Och ni kommer väl inte hit, när Kitty är här.
— Nej, jag kommer inte. Naturligtvis skall jag inte fly undan för Katerina Alexandrovna, men — då jag så kan — skall jag söka befria henne från obehaget av min närvaro.
— Ni är sådan, att det är omöjligt att inte le åt er, — gentog Darja Alexandrovna med en öm blick på hans ansikte. — Nå, gott, det får vara som om vi aldrig talat om detta. — Vad vill du, Tanja? — sade Darja Alexandrovna på franska till dottern, som kommit fram till dem.
— Var är min spade, mamma?
— Jag talar franska, tala du det med.
Flickan sökte säga på franska vad hon nyss sagt, men hade glömt, vad spade hette. Modern talade om det för henne och sade sedan till henne på franska, var hon skulle söka rätt på spaden. Och detta behagade inte Levin.
Han tyckte nu, att allt kring Darja Alexandrovna och hennes barn inte längre var så älskligt som det nyss tett sig.
»Och varför talar hon franska med barnen?» — tänkte han. — »Vad det är förvänt och onaturligt! Och barnen har en känsla av det. Franska drivs in och omedelbarheten ut», tänkte han för sig själv utan att veta, att Darja Alexandrovna väl tjugo gånger övertänkt allt detta och ändå funnit det nödvändigt att på detta sätt lära barnen franska, fast till förfång för naturligheten.
— Inte behöver ni resa. Stanna litet till.
Levin blev kvar till teet, men hans munterhet var borta och han kände sig bortkommen.
* * *
Sedan de druckit te, gick han ut i förstugan för att säga till om att hästarna skulle köra fram, och då han vände tillbaka, fann han Darja Alexandrovna upprörd med förstört ansikte och tårar i ögonen. Under den stund Levin varit borta hade det inträffat en händelse, som med ens förstörde denna dags lyckokänsla och modersstolthet för Darja Alexandrovna: Grisja och Tanja hade kommit i slagsmål för en bolls skull. Hörande skrik från barnkammaren hade Darja Alexandrovna rusat dit och mötts av en förfärlig syn. Tanja höll Grisja i håret och med ansiktet vanställt av ilska bearbetade han henne med knytnävarna var han kom åt. Det klack till i Darja Alexandrovnas hjärta, då hon såg detta. Det var som om en mörk skugga lade sig över hennes liv. Hon förstod, att dessa barn, som hon var så stolt över, inte bara var som alla andra, utan var stygga, illa uppfostrade barn, barn med råa, djuriska instinkter, elaka barn.
Hon kunde nu inte tänka och tala om annat och måste berätta Levin sin sorg.
Levin märkte, att hon var djupt bedrövad, och försökte att trösta henne och sade, att det inte bevisade någon uselhet och att alla barn slåss. Men då han sade detta tänkte han för sig själv: »nej, jag kommer inte att åbäka mig och prata franska med mina barn, och sådana barn kommer jag inte att ha; man bör bara inte skämma bort, fördärva barnen, och de blir förtjusande. Inte kommer jag att ha sådana barn.»
Han bjöd farväl och reste utan att bli uppmanad att ytterligare stanna.