I mitten av juli fick Levin besök av arbetsförmannen på sin systers egendom, ett gods, som låg tjugo verst från Pokrovskoje. Denne kom med rapport om höskörden och meddelanden om arbetet i övrigt. Den huvudsakliga inkomsten av systerns egendom lämnades av gräsrika, vattensanka ängsmarker. För några år sedan hade bönderna fått skörda höet för ett arrende av tjugo rubel per des’jatin. Då Levin åtagit sig godsets skötsel och besiktigade ängsmarkerna, fann han, att de var värda mera, och satte priset per des’jatin till tjugofem rubel. Bönderna ville inte ge detta pris och höll undan andra köpare efter vad Levin hade anledning att misstänka. Då for Levin själv dit och lät slå ängarna dels med hyrd arbetskraft, dels med bönder, som fick en viss andel av höet. Ortens bönder sökte med alla medel hindra detta nya påhitt, men saken genomfördes, och första året fick man nästan det dubbla i utbyte av ängarna. De båda följande åren förfors på samma sätt, likaså året därpå, och hela tiden gjorde bönderna på stället sitt till för att motarbeta företaget. Men så detta år hade de åtagit sig all slåttern mot att få en tredjedel av höet, och nu kom arbetsförmannen och meddelade, att slåttern ägt rum och att han av fruktan för regn kallat till sig en bokhållare, i vars närvaro man avdelat det hö, som tillkom herrskapet, och redan lagt upp detta i elva stackar. På de obestämda svar han fick på sin fråga om hur mycket hö det blivit på den största ängsmarken, på arbetsförmannens brådska med att dela höet utan att först fråga och på hela mannens sätt och ton begrep Levin, att det varit något fuffens med höbärgningen denna gång och beslöt sig för att fara och kontrollera saken.
Då Levin vid middagstiden kommit fram till byn, satte han in sin häst i stallet hos en gubbe, med vilken han stod på vänskaplig fot, det var mannen till hans brors amma, och gick så och sökte upp den gamle bland hans bikupor för att av honom få närmare reda på hur man bärgat höet. Den pratsamme gubben Parmenytj, en man med trevligt utseende, tog gladlynt emot Levin, visade honom allt hos sig och berättade utförligt om bisamhällena och deras svärmningar detta år. Men på Levins frågor om höbärgningen svarade han motvilligt och gav obestämda uppgifter. Detta befäste Levin ytterligare i hans förmodan. Han gick ut på slåtterstället och besåg stackarna. I var och en av stackarna kunde det omöjligen vara femtio vagnslaster, och för att beslå bönderna med lögn gav Levin befallning om att man genast skulle köra fram med de kärror, som forslat höet, lasta upp en stack och köra in i ladan med den. Av en stack blev det bara trettiotvå vagnslaster. Oaktat arbetsförmannens försäkringar om att höet varit uppsvällt och sedan blivit tilltryckt i stackarna och trots hans bedyranden, att allt gått riktigt till stod Levin fast vid sitt, att de tagit sig för att dela höet utan tillsägelse från honom och att han därför inte kunde ta för gott, att det var femtio vagnslaster i varje stack. Efter långvarigt tvistande avgjordes saken så, att bönderna skulle ta dessa elva stackar, beräknade till femtio vagnslaster var, som sin andel och göra en ny fördelning av hö för godsherrens räkning. Denna överläggning och därpå följande delning av hövolmar varade till fram på middagen. Då det sista höet var fördelat, satte sig Levin, efter att ha anförtrott bokhållaren uppsynen över resten av arbetet, ned på en hövolm, där ett videspö stod nedstucket som märke, och betraktade med en känsla av välbehag ängen och de på denna ivrigt sysselsatta människorna.
Vid en flodkrök på andra sidan av ett litet kärr rörde sig framför honom en brokig rad av bondkvinnor, och på den ljusgröna avmejade marken upptornades snabbt gråa buktande vallar av hopräfsat hö. Strax efter kvinnorna kom männen med sina högafflar, och av vallarna växte det upp breda, höga, svällande volmar. På vänster hand, på den del av ängsmarken, där höet redan blivit undanröjt, skramlade kärror och undan för undan försvann dit den ena hövolmen efter den andra langad upp med väldiga tjugor och snart upptornade sig väldiga doftande lass av hö, som hängde ned mot länderna på hästarna.
— Måtte man bara hinna, medan det är så här präktigt bärgningsväder! Då blir det hö, som heter duga! — sade en gubbe och satte sig ned bredvid Levin. — Det är hö så fint som te! De tar ju opp det så flinkt som vore det korn utströdda för en hop ankungar! — tillade han och pekade bort mot volmarna, som lassades på. — sen i middags har de gott fört undan hälften.
— Är det den sista, du? — ropade han bort till en yngling, som svängande med hamptömmarnas ändar körde förbi stående längst framme i kärran.
— Den sista, far! — skrek ynglingen och höll in hästen, för ett ögonblick leende betraktande en rödkindad, ävenledes leende kvinna, som satt med i vagnen, och så bar det av vidare.
— Vem var det? En av sönerna, kan jag förstå — sade Levin.
— Min yngste, — svarade gubben med ett blitt leende.
— En präktig pojke!
— Ja, han är inte oäven.
— Är han redan gift?
— Ja, sedan två år, det blir tre till Filipsfastan.
— Nå, har han några barn?
— Asch, nej, inte har det blitt några barn. Ett helt år gick han och begrep sig på ingenting, vi har skojat med honom för det, — svarade gubben. — Ja, men höt! Präktigt som äkta te! — yttrade gubben, som ville byta om samtalsämne.
Levin tittade granskande på Vanjka Parmenov och hans hustru. De var inte långt från honom sysselsatta med att lassa upp en hövolm. Ivan Parmenov stod i vagnen och tog emot höet, bredde ut det i vagnen och stampade till det allt efter som det i väldiga bingar flinkt langades upp till honom av hans vackra hustru, först fångvis med armarna och sedan med användande av en hötjuga. Den unga bondkvinnan arbetade skickligt, lätt och muntert. Det grova, hoptovade höet lät sig inte med ens tas på gaffeln. Hon makade det därför först tillrätta, stack så in gaffeln och pressade sig därpå med en snabb och smidig rörelse mot denna med hela tyngden av sin kropp och rätade så med ens på sin av en röd gördel omslutna rygg, sköt ut det fylliga bröstet under det vita lintyget och slängde höbingen med ett säkert grepp av bägge händerna om tjugan högt upp på vagnen. Synbarligen i syfte att bespara henne allt onödigt besvär fångade Ivan skyndsamt med vitt utbredda armar den ankommande bingen och fördelade den så i vagnen. Då hon med en tjuga räckt upp det sista av höet, skakade hustrun av sig hösmolk, som fastnat på halsen, makade tillrätta den röda huvudduken, som glidit ned över den vita, än ej solbrynta pannan och kröp så under vagnen för att binda fast lasset. Ivan gav henne anvisning om hur hon skulle fästa trossen vid vagnsbommen och skrattade högljutt åt något, som hon sade. I bådas ansiktsuttryck stod att läsa en stark, ung och nyvaknad kärlek.