Då vagnen nalkades Petersburg, hade Alexej Alexandrovitj inte bara detta sitt beslut fullt avgjort utan hade till och med i huvudet satt ihop innehållet av ett brev, som han skulle skriva till henne. Inkommen i vestibulen kastade Alexej Alexandrovitj en blick på brev och handlingar, som anlänt från departementet, och sade till om att de skulle bäras upp efter honom på hans arbetsrum.
— Lägg papperen där, jag tar inte emot någon, — sade han till svar på en förfrågan från portvakten med en viss förnöjt dröjande betoning på de sista orden, ett tecken på att han var vid gott lynne.
Inne på sitt arbetsrum gick Alexej Alexandrovitj två slag fram och tillbaka över golvet och stannade så framför ett väldigt skrivbord, där sex ljus strax förut blivit tända av en betjänt, som i förväg gått upp dit. Efter att ha knäckt ett tag med fingerknogarna, satte han sig ned och ordnade sin skrivattiralj. Han stödde armbågarna mot bordskivan och lade huvudet på sned, funderade en minut och började så skriva utan en sekunds avbrott. Han skrev utan någon överskrift riktad till henne och avfattade brevet på franska begagnande pronomenet »ni», som på detta språk inte har samma kyliga karaktär som på ryska.
»Vid vårt sista samtal uttryckte jag för Er min avsikt att meddela Er mitt avgörande i fråga om det, som var ämnet för detta samtal. Efter att noggrannt hava övertänkt allt, skriver jag nu för att uppfylla detta löfte. Mitt beslut är detta: vilka än Edra felsteg varit, anser jag mig dock inte vara berättigad att bryta de band, med vilka vi är förenade av en högre makt. Familjen får inte ödeläggas på grund av en nyck, ett infall eller ens ett brott av den ena av makarna, och vårt liv måste förflyta som det hittills gjort. Det är nödvändigt för mig, för Er, för vår son. Jag är övertygad om att Ni ångrat och ångrar det, som är anledningen till detta brev, och att Ni kommer att bli mig behjälplig i att med roten upprycka det, som är orsaken till vår osämja, och att glömma det förgångna. I motsatt fall kan Ni själv förutse, vad som väntar Er och vår son. Om allt detta hoppas jag att mera ingående få tala med Er vid personligt sammanträffande. Då tiden för sommarsäsongen lider mot sitt slut, skulle jag vilja bedja Er flytta in till Petersburg så fort som möjligt, senast på tisdag. Alla för Er hitflyttning nödiga förberedelser kommer att bli träffade. Jag ber Er lägga märke till, att jag fäster särskild vikt vid uppfyllandet av denna min anhållan.
A. Karenin.
P. S. Närsluter i detta brev pengar, som kunna vara behövliga för Edra utgifter.»
Han läste igenom brevet och kände sig nöjd därmed, särskilt med det att han kommit ihåg att skicka med pengar; det fanns i brevet intet hårt ord, ingen förebråelse, men det fanns inte heller någon eftergivenhet. Det väsentliga däri var — att det fanns en gyllene brygga för ett återvändande. Sedan han vikit ihop brevet och slätat till kanten med en stor massiv papperskniv av elfenben och tillsammans med pengarna lagt in det i ett kuvert, ringde han, och kände nu inom sig den förnimmelse av välbehag, som städse hans välordnade skrivsaker brukade inge honom.
— Ge det här till kuriren, som i morgon skall överlämna det till Anna Arkadjevna i vår villa, — sade han och reste sig från bordet.
— Skall ske, Ers excellens. Skall teet serveras här?
Alexej Alexandrovitj begärde få in teet och fingrande på den massiva papperskniven gick han bort till länstolen, där bredvid en tänd lampa en påbörjad fransk bok om de eugubinska inskrifterna låg i beredskap. Över länstolen hängde i oval guldram ett porträtt av Anna, ett förträffligt verk av en berömd konstnär. Alexej Alexandrovitj betraktade det.
De ogenomträngliga ögonen blickade spotskt och hånfullt mot honom som de gjort den kväll, då det sista gången hade kommit till en uppgörelse mellan makarna. Outhärdligt fräckt och utmanande verkade på Alexej Alexandrovitj det med konstnärligt mästerskap utförda huvudet med det svarta håret prytt av en svart spetsmantilj och Annas vackra vita hand med ringfingret gnistrande av ringar. Efter att en stund ha stått och betraktat porträttet, skälvde Alexej Alexandrovitj till så häftigt, att läpparna kom i darrning och gav från sig ett »brr», och han vände sig häftigt helt om. Han satte sig brådskande ned och öppnade boken. Han försökte läsa, men han var ur stånd att åter framkalla hos sig sitt förr så livliga intresse för de eugubinska inskrifterna. Han såg i boken men tänkte på annat. Han tänkte inte på sin hustru utan på en invecklad uppgift, som nyligen framkommit inom hans politiska verksamhet och som på sista tiden tagit hans mesta intresse i anspråk. Han kände, att han just nu djupare än någonsin trängde in i denna invecklade fråga och att nu i hans hjärna framföddes tankar — verkligt grundläggande tankar, tyckte han att han utan självberöm kunde säga —, idéer, som skulle reda ut hela denna fråga, komma honom att ytterligare stiga på sin ämbetsmannabana, nedslå hans fienders inflytande och därför bringa den största nytta åt staten. Så fort tjänaren, som serverat teet, lämnat rummet, reste sig Alexej Alexandrovitj och gick bort till sitt skrivbord. Han makade portföljen med handlingarna rörande denna fråga mitt på bordet och tog med ett knappt märkbart självbelåtet leende upp en blyertspenna från ett ställ och fördjupade sig i läsningen av de akter han infordrat för sitt förestående invecklade reformförslag. Den invecklade fråga, som förelåg, var denna: Det utmärkande för Alexej Alexandrovitj som statsman — varje framstående tjänsteman äger sitt särdrag — och som i förening med hans ärelystnad, försiktighet, hederlighet och självtillit möjliggjort Alexej Alexandrovitjs karriär, var hans ringaktning för officiella skriverier, hans undvikande av tidsödande korrespondens och hans så vitt möjligt omedelbara befattningstagande med saken själv samt hans beaktande av sparsamhetens fordringar. Det hade nu inträffat, att inom den bekanta kommissionen av den 2 juni upptagits frågan om ordnandet av åkerbevattningen inom Zarajska guvernementet, vilken sak hörde hemma under Alexej Alexandrovitjs departement och erbjöd ett eklatant exempel på fruktlösheten i stora planlösa utgifter och ett rent skrivarmässigt skötande av ett ärende. Alexej Alexandrovitj visste, att detta var sant. Företaget med åkerbevattning i Zarajska guvernementet hade påbörjats inom departementet av Alexej Alexandrovitjs företrädares företrädare. Och det var ett faktum, att man på denna sak uppoffrat och fortfarande uppoffrade en mängd pengar på ett fullständigt gagnlöst sätt, och det var tydligt att denna sak inte kunde leda till något verkligt resultat. Då Alexej Alexandrovitj tillträtt sin befattning, hade han genast insett detta och hade velat gripa sig an med denna sak. Men under sin första ministertid, då han ännu kände sig osäker i sin ställning, insåg han, att ett dylikt ingripande skulle komma att störande inverka på alltför många andra intressen och därför vore mindre välbetänkt. Senare hade han upptagen av andra angelägenheter helt enkelt kommit att glömma bort denna sak. Den skötte sig själv som så många andra saker bara och bart i kraft av den mekaniska tröghetslagen. (Många personer hade sitt uppehälle av detta företag, särskilt en mycket aktningsvärd och musikalisk familj: alla döttrarna trakterade olika stränginstrument. Alexej Alexandrovitj var nära bekant med denna familj, på en av de äldre döttrarnas bröllop hade han vid vigselceremonin företrätt brudens fader.)
Upptagandet av denna fråga till behandling av ett annat fientligt sinnat departement var enligt Alexej Alexandrovitjs mening inte hedersamt, därför att det i alla departement funnits ännu angelägnare saker, som ingen utomstående brytt sig om att röra vid med hänsyn till välbekant ämbetsmannakutym. Om man nu hade kastat åt honom denna handske, så kunde han ta upp den och fordra tillsättandet av en särskild kommission för utredning och kontroll av den för åkerbevattningen inom Zarajska guvernementet tidigare tillsatta kommissionen, men han i sin tur behövde sedan inte ge efter i något för de herrarna. Han krävde även tillsättandet av en särskild kommission för ordnande av de inte ryska folkelementens ställning inom riket. Denna sista angelägenhet hade tillfälligtvis tagits upp inom kommissionen av den 2 juni och energiskt understötts av Alexej Alexandrovitj med hänsyn till att denna fråga inte tålde något uppskov på grund av dessa folkelements beklagansvärda belägenhet. Inom kommissionen gav denna sak anledning till strid mellan en del departement. Ett departement, som stod på fientlig fot med Alexej Alexandrovitj, sökte framhålla, att de inte ryska folkelementens läge vore det bästa och att den föreslagna reformen skulle kunna verka skadligt på detta, men att om det fanns något klandervärt, så berodde det på att Alexej Alexandrovitjs departement lämnat å sido av lagen stadgade åtgärder. Nu hade Alexej Alexandrovitj för avsikt att fordra: för det första, att en ny kommission skulle utses, som skulle få i uppdrag att på ort och ställe undersöka befolkningens ställning; för det andra, om det skulle visa sig, att de inte ryska folklagrens belägenhet verkligen var sådan, som den framstod i för kommissionen tillgängliga officiella fakta, skulle det utses ytterligare en ny sakkunnig kommission för att utforska orsakerna till detta sorgliga förhållande ur a) politisk, b) administrativ, c) ekonomisk, d) etnografisk, e) materiell och f) religiös synpunkt; för det tredje, att det från det fientliga departementet skulle infordras meddelanden om de mått och steg, som under det sistförflutna decenniet av detta departement företagits för att motverka de ofördelaktiga villkor, under vilka undersåtar av inte rysk börd för närvarande existerade, och slutligen för det fjärde, att man skulle avfordra departementet en förklaring över varför det enligt vad som framgick ur för kommissionen framlagda underrättelser N:o 17015 och N:o 18308 av den 5 december 1863 och den 7 juni 1864 handlat fullständigt i strid med innebörden i en fundamental, organiskt viktig lagbestämmelse, tom...§ 18 och anmärkningen till § 36. En upplivad sinnesstämnings högre färg täckte Alexej Alexandrovitjs ansikte, då han för sig snabbt nedskrev en översikt av dessa tankar. Då han klottrat fullt ett ark papper, reste han sig upp, ringde och avlämnade en skrivelse ställd till chefen för hans kansli med begäran om att införskaffa vissa nödiga detaljupplysningar. Efter att ha rest sig upp och gått ett par slag fram och tillbaka, tittade han än en gång på porträttet, fick åter en mulen uppsyn och log föraktfullt. Sedan han läst i boken om de eugubinska inskrifterna och återupplivat intresset för dem, gick Alexej Alexandrovitj precis kl. 11 till sängs, och då han i bädden erinrade sig vad som hänt med hustrun, tedde det sig för honom redan i en alls inte så mörk dager.