Även om Anna hårdnackat och förbittrat motsade Vronskij, då han framhöll för henne, att hon befann sig i en omöjlig belägenhet, ansåg hon dock i djupet av sitt medvetande detta läge vara falskt och ohederligt och traktade med hela sin själ efter att ändra det. Då hon i sin makes sällskap återvände från kapplöpningen, sade hon honom i ett ögonblick av uppbrusning allt, och trots den smärta hon därvid erfor, var hon glad däråt. Då mannen hade lämnat henne, intalade hon sig, att hon var glad, att nu allt skulle avgöras och att det i varje fall inte längre skulle vara någon lögn och förställning. Det syntes henne visst, att hennes öde nu skulle avgöras för alltid. Den kunde komma att föra med sig åtskilligt med obehag denna nya ställning, men det kom dock att bli något bestämt, det skulle däri inte komma att finnas lögn och oklarhet. Den smärta, hon tillfogat sig själv och sin man genom att utsäga dessa ord, skulle som belöning föra med sig, att allt nu skulle komma i ett bestämt läge, tänkte hon. Hon träffade denna afton samman med Vronskij, men sade honom ingenting om det som förefallit mellan henne och hennes man, fast detta ju var nödvändigt, om förhållandet skulle kunna komma ut ur sin obestämdhet.
Då hon följande morgon vaknade, var det första, som kom för henne i medvetandet, de ord hon yttrat till mannen, och dessa ord tycktes henne så förfärliga, att hon nu inte kunde förstå, hur hon kunnat besluta sig för att uttala dessa grova ord, som nu var henne så främmande, och hon kunde inte bilda sig någon föreställning om vad som skulle bli följden av detta. Men orden var uttalade, och Alexej Alexandrovitj hade farit sin väg utan att säga något. »Jag träffade Vronskij, men sade ingenting till honom. Ännu i det ögonblick, då han gick, ville jag kalla tillbaka honom och säga det till honom, men jag uppgav tanken, därför att han måste finna det besynnerligt, att jag inte sagt honom det med ens. Varför ville jag — och sade ingenting till honom?» Och som svar på denna fråga göt sig en het blygselrodnad över hennes ansikte. Hon begrep, vad det var, som hållit henne tillbaka, hon förstod, att det var blygsel. Hennes ställning, som i går afton tyckts henne uppklarad, syntes henne nu inte bara ouppklarad, utan hopplöst förvirrad. Hon förskräcktes över skammen, som hon förut inte tänkt på. Då hon nu bara tänkte på vad hennes man skulle kunna komma att företa sig, föll de mest förskräckliga tankar på henne. Det kom för henne, att kanske strax ett ombud för Alexej Alexandrovitj skulle komma och jaga henne ut ur huset, att hennes skam skulle komma att blottställas inför all världen. Hon frågade sig själv, vart hon skulle bege sig, när hon blivit körd från hemmet, och fann intet svar.
Då hon tänkte på Vronskij, föll det henne in, att han inte älskade henne, att han redan började besväras av henne, att hon inte kunde be att få flytta till honom, och hon kände en känsla av fiendskap mot honom för detta. Det tycktes henne, att de ord, som hon sagt till sin man och som hon nu ständigt upprepade i sin inbillning, uttalats av henne inför alla och att alla hört dem. Hon tyckte sig inte kunna se dem i ögonen, som hon levde samman med. Hon kunde inte besluta sig för att ringa på tjänsteflickan och ännu mindre att gå ned och sammanträffa med sin son och guvernanten.
Kammarjungfrun, som redan länge stått och lyssnat vid hennes dörr, kom av sig själv in i rummet. Anna såg henne frågande i ögonen och rodnade förskrämt. Flickan bad om förlåtelse för att hon kommit in och sade, att hon tyckt, att det ringt. Hon bar in en klänning samt ett brev. Det var en biljett från Betsy, som skrev för att påminna Anna om att denna dag på morgonen Liza Merkalova och baronessan Stolz skulle komma på besök till Betsy i sällskap med sina beundrare, Kaluzjskij och gubben Strjomov, för att spela ett parti krocket. »Kom hit åtminstone för att se på, det kan bli en sedelärande studie. Jag väntar alltså», slutade hon.
Anna ögnade genom biljetten och suckade tungt.
— Nej, nej, jag behöver ingen hjälp, — sade hon till Annusjka, som stod och ordnade med flaskorna och borstarna på toalettbordet. — Gå, jag skall strax klä mig och komma ner. Nej, nej, jag vill inte ha någon hjälp.
Annusjka gick, men Anna kom sig inte för med att klä sig, utan blev sittande i samma ställning med sänkt huvud och slappt hängande armar och skälvde då och då till med hela kroppen, som om hon velat göra någon rörelse eller säga något, och domnade så åter av. Gång på gång upprepade hon: »Min Gud! Min Gud!» Men varken »Gud» eller »min» hade någon mening för henne. Tanken att i religionen söka hjälp i sin belägenhet var för henne, trots att hon aldrig hyst tvivel på den religion, i vilken hon uppfostrats, lika främmande som att söka hjälp hos Alexej Alexandrovitj. Hon var på förhand medveten om, att hjälp hos religionen bara var möjlig under förutsättning att hon avstod från allt det, som för henne utgjorde livets hela mening. Hon kände det inte bara tungt och svårt, utan hon började också gripas av skräck inför ett nytt, aldrig förr erfaret själstillstånd. Hon kände, hur i hennes själ allt höll på att klyva sig, liksom föremålen ibland för trötta ögon synas dubbla. Ibland visste hon inte, vad det var, hon var rädd för, vad det var, hon önskade. Räddes hon för och begärde hon det som varit eller det som skulle komma? Och vad var det för något, hon åstundade? Det visste hon icke.
»Ack, vad gör jag!» utbrast hon med ens högt och kände plötsligt smärta på båda sidor av huvudet. Då hon kom till sig själv igen, märkte hon, att hon höll sig med båda händerna om håret och tryckte fingrarna mot tinningarna. Hon sprang upp och började gå av och an.
— Kaffet är färdigt, fröken och Serjozja väntar, — sade Annusjka, som kommit tillbaka och åter påträffade Anna i samma ställning.
— Serjozja? Vad sade du om Serjozja? — frågade Anna, plötsligt kvicknande till liv, då hon för första gången denna morgon kom att erinra sig sin sons tillvaro.
— Han har visst burit sig litet illa åt, — svarade Annusjka med ett leende.
— Hur då?
— Frun hade persikor liggande i hörnrummet, och han har visst i hemlighet tagit och ätit upp en av dem.
Tanken på sonen förde plötsligt Anna ut ur den tröstlöshet, vari hon försjunkit. Hon erinrade sig den till en del uppriktiga, men av hennes inbillning överdrivna rollen av en för sin son levande moder, vilken hon påtagit sig under de sista åren, och hon kände med glädje, att det dock i det tillstånd, hon befann sig i, hos henne fanns en makt, som var oavhängig av hur hon kom att stå till sin man och Vronskij. Denna makt var hennes son. I vilken belägenhet, hon än komme, kunde hon inte överge sin son. Om än hennes man kom att skymfa henne och jaga bort henne, om också Vronskij skulle svalna för henne och fortfara att föra sitt oavhängiga fria liv (hon tänkte åter med en känsla av bitter förebråelse på honom), kunde hon inte överge sin son. Hon hade ett mål i livet. Hon måste handla, handla för att säkerställa sitt förhållande till sonen, för att man inte skulle kunna ta honom från henne. Snabbt, så snabbt som möjligt gällde det att handla, innan man hunnit rycka honom från henne. Hon måste ta sin son med sig och resa bort. Det var det enda, som hon nu hade att göra. Hon måste lugna sig och komma ut ur detta plågsamma tillstånd. Tanken på en handling, som hade avseende på hennes son, planen att strax fara bort någonstans med honom, skänkte henne detta lugn.
Hon fullbordade skyndsamt sin klädsel, begav sig ned och trädde med bestämda steg in i förmaket, där efter gammal vana Serjozja och hans guvernant väntade på henne vid kaffet. Serjozja, helt och hållet klädd i vitt, stod bredvid bordet nedanför en spegel med lutat huvud och böjd rygg sysselsatt med några blommor, som han fört med sig, och hade en min av spänd uppmärksamhet, som hon väl kände till hos honom och genom vilken han påminde om sin far.
Guvernanten hade tagit på sig en särskilt allvarlig uppsyn. Serjozja gav som han ofta brukade till ett genomträngande rop: »Å, mamma!» och blev så stående i obeslutsamhet, om han skulle lämna blommorna och strax gå och hälsa på modern eller om han skulle fläta kransen färdig och sedan gå till henne med den.
Efter att ha hälsat god morgon började guvernanten med långrandig utförlighet berätta om det okynne, som Serjozja begått, men Anna hörde inte på henne, hon funderade på, om hon skulle ta guvernanten med sig eller icke. »Nej, jag tar henne inte med», — beslöt hon. — »Jag reser ensam med min son.»
— Ja, det är mycket illa, — sade Anna och med ett grepp om sonens skuldra riktade hon mot honom en inte sträng, utan skygg blick, som förbryllade och gladde gossen. Därpå gav hon honom en kyss. — Lämna honom ensam med mig, — sade hon till den förvånade guvernanten och utan att släppa sonens hand satte hon sig ned vid kaffebordet.
— Mamma, jag... jag... visste inte... — sade han och försökte av hennes ansiktsuttryck sluta sig till, vad han kunde ha att vänta sig för persikan.
— Serjozja, — sade hon, så fort guvernanten lämnat rummet, — det var inte snällt, men du skall väl inte göra så mer?... Håller du av mig?
Hon kände, att tårarna steg upp i hennes ögon. »Skulle jag kunna annat än älska honom?» — sade hon till sig själv, forskande seende in i hans på en gång förskräckta och glada blick. — »Skulle han då kunna komma att göra gemensam sak med sin far för att straffa mig? Skulle han inte känna medömkan med mig?» Tårar gled redan nedför hennes kinder och för att dölja dem, reste hon sig plötsligt och nästan störtade ut på terrassen.
Efter de sista dagarnas ovädersregn hade det kommit ett kyligt, klart väder. Trots det skarpa solljuset, som trängde fram genom det fuktiga lövverket, var det kallt i luften.
Hon skälvde till på en gång av köld och av en inre ängslan, som med förnyad kraft grep om henne ute i den friska luften.
— Gå, gå till Mariette, — sade hon till Serjozja, som kommit ut efter henne, och hon började gå fram och tillbaka på terrassens halmmatta. »Skulle de då inte förlåta mig, skulle de då inte kunna förstå, att allt detta inte kunde bli annorlunda?» sade hon till sig själv.
Hon blev stående och såg mot de i vinden vaggande asptopparna, vilkas fuktiga blad skarpt glittrade i det kalla solljuset, och förstod, att de inte skulle förlåta, att allt och alla nu kom att bli utan misskund med henne som denna himmel, denna grönska. Och åter kände hon förnimmelsen av att en klyvning försiggick i hennes själ. »Bara inte tänka, inte tänka», sade hon till sig själv. — »Det gäller att besluta sig. Vart? När? Vem skulle hon ta med sig? Ja, hon skulle resa till Moskva, resa redan med kvällståget. Annusjka och Serjozja skulle följa med och bara det allra nödvändigaste av hennes saker. Men först måste hon skriva till sin man och Vronskij.» Hon ilade tillbaka in i huset, upp på sitt rum, satte sig vid sitt skrivbord och började ett brev till sin man:
»Efter vad som hänt kan jag inte vidare stanna i Ert hus. Jag reser bort och tar min son med mig. Jag känner inte lagen och vet inte, hos vem av föräldrarna han skall stanna men jag tar honom med mig, därför att jag inte kan leva, utan honom. Var storsint och låt mig få behålla honom.»
Hittills hade hon skrivit snabbt och naturligt, men hennes vädjan till en storsinthet, som hon inte tillerkände honom, och nödvändigheten att sluta brevet med något uttryck av rörelse hejdade henne.
»För min skuld och min ånger saknar jag uttryck...»
Åter hejdade hon sig tappande sammanhanget mellan tankarna. »Nej», — sade hon till sig själv, — »ingenting sådant behövs», och hon rev sönder brevet och skrev ett nytt, där hon uteslöt omnämnandet av storsinthet, och förseglade skrivelsen.
Så hade hon att skriva till Vronskij. »Jag har låtit min man veta», började hon och satt så länge ur stånd att skriva vidare. Det var så grovt, så okvinnligt. »Och förövrigt, vad kan jag skriva till honom?» sade hon till sig själv. Pånytt steg en skammens rodnad över hennes ansikte, hon tänkte på hans kalla lugn, och en känsla av häftig harm mot honom fick henne att riva papperet med den nedskrivna frasen i små bitar. »Bäst med ingenting», sade hon till sig själv, slog hop sin skrivportfölj och gick en trappa upp, meddelade guvernanten och tjänstefolket, att hon samma dag skulle resa till Moskva, och grep sig genast an med packningen.