I alla rummen i villan rörde sig gårdskarlar, trädgårdsdrängar och betjänter, som bar ut saker. Skåp och byråar stod öppna. Två gånger hade man sprungit till handelsboden för att köpa rep. Över golvet låg tidningspapper utstrött. Två koffertar, några säckar och ett par inrullade filtar hade burits ut i tamburen. Framför trappan stod landån med två körsvenner på kuskbocken. Anna, som under sysslandet med packningen glömt sin inre oro, höll just på att lägga in effekter i sin respåse, stående framför skrivbordet i sitt rum, då Annusjka fäste hennes uppmärksamhet på bullret av ett fordon, som kom framkörande. Anna såg ut genom fönstret och igenkände Alexej Alexandrovitjs kurir, som just stod och tryckte på ringklockan vid huvudingången.
— Gå och tag reda på, vad som står på, — sade hon och satte sig med ett lugn, som var berett på allt, med korsade armar i en länstol. En betjänt kom in med något tjockt i ett konvolut med Alexej Alexandrovitjs handstil.
— Kuriren är tillsagd att ta med sig svar, — yttrade betjänten.
— Det är bra, — sade hon, och så snart han gått, ryckte hon med darrande fingrar upp brevet. En packe ovikta sedlar med banderoll föll ut ur det. Hon fick ut brevet och började läsa det från slutet. »Alla för Er flyttning hit nödiga förberedelser kommer att bli ombesörja... jag fäster särskild vikt vid uppfyllandet av denna min anhållan» läste hon. Hon lät ögonen glida vidare mot början av brevet, läste allt och läste så om brevet från början till slut. Då hon slutat, kände hon, att en kyla drog igenom henne och att en förfärlig olycka, som hon inte väntat, störtat samman över henne.
På morgonen hade hon ångrat vad hon sagt mannen och bara haft en önskan, att dessa ord kunde bli som aldrig sagda. Och se, detta brev gjorde orden som inte sagda och skänkte henne vad hon önskat. Men nu syntes henne detta brev förfärligare än allt hon kunnat tänka sig.
»Det är han som har rätt, han!» utbrast hon. — »Det är klart, att han alltid har rätt, han är kristen, han är storsint! En futtig, avskyvärd människa! Och ingen mer än jag inser och kommer att inse det, och jag kan inte klargöra det för andra. Man säger: han är en religiös, sedlig, hederlig, förståndig man. Men de ser inte, vad jag har sett. Man vet inte, hur han i åtta års tid har förkvävt min själ, förkvävt allt av liv hos mig, — att han aldrig en enda gång tänkt på, att jag är en levande kvinna med behov av kärlek. Man vet inte, hur han vid varje tillfälle sårat mig och känt sig belåten med sig själv. Har jag inte ansträngt, av all kraft ansträngt mig att finna ett berättigande för mitt liv? Har jag inte försökt att älska honom, att älska min son, då det var omöjligt att älska min man? Men det kom en tid, då jag förstod, att jag inte längre kunde bedra mig själv, att jag var en levande varelse, att jag inte rådde för att Gud gjort mig sådan, att jag hade behov av kärlek och liv. Och nu? Hade han dödat mig, dödat den andre, — allt skulle jag kunna tåla, allt skulle jag kunna förlåta, men nej, han...»
»Att jag inte anade, vad han skulle göra? Han gör det som stämmer överens med hans gemena karaktär. Han kommer att stå rättfärdig, och mig, den förtappade, skall han allt värre, allt djupare fördärva...» »Ni kan själv förutse, vad som väntar Er och vår son», erinrade hon sig ur brevet. »Det är en hotelse, att han kommer att ta ifrån mig min son, och att det är troligt, att den dumma lagen tillåter det. Och skulle jag inte veta, varför han säger detta? Han tror inte ens på min kärlek till min son, eller föraktar (som han alltid i hemlighet dristat sig till), föraktar denna min känsla, men han vet, att jag inte kan överge min son, inte kan överge honom, att utan min son det inte kan finnas något liv för mig ens med den, som jag älskar, och att om jag överger min son och flyr ifrån honom, handlar jag som den mest föraktliga, mest usla kvinna. Det vet han och vet, att jag inte är i stånd att göra detta.»
»Vårt liv måste förflyta som det hittills gjort» var en annan fras i brevet, hon kom att tänka på. »Detta liv har varit plågsamt förut, det har varit förfärligt på sista tiden. Vad skall det nu bli? Och han vet allt detta, vet, att jag inte kan känna ånger över, att jag andas, att jag älskar. Han vet, att ingenting annat än lögn och bedrägeri kan bli följden av detta. Men han måste fortsätta med att plåga mig. Jag känner honom, jag vet, vad han är, att han som fisken i vattnet plaskar omkring och njuter i lögnen. Men nej, jag skall inte skänka honom denna njutning, jag skall rycka sönder det lögnens nät, han vill snärja mig i, må det bli vad det vill. Vad som helst är bättre än lögn och bedrägeri.»
»Men hur? Min Gud! Min Gud! Har någonsin en kvinna varit så olycklig som jag!...»
— Nej, jag skall rycka sönder det, jag skall! — skrek hon till och reste sig häftigt, sökande hålla tillbaka tårarna. Och hon gick bort till skrivbordet för att skriva ett annat, brev till honom. Men i djupet av sitt inre kände hon redan att hon var ur stånd att kunna rycka sönder något, att hon saknade kraft att komma ut ur den belägenhet, vari hon kommit, hur falsk och kränkande den än var.
Hon satte sig ned vid skrivbordet, men i stället för att skriva lade hon armarna över bordet, lät huvudet sjunka i händerna och brast i gråt, häftigt snyftande, så att hela bröstet skakade, så som barn bruka gråta. Hon grät över att hennes dröm om att vinna klarhet och bestämdhet i sin ställning för alltid blivit krossad. Hon visste redan på förhand, att allt nu skulle bli vid det gamla och mycket värre än det varit förr. Hennes känsla sade henne, att den ställning, hon intog i samhället och som denna morgon synts henne så intig, i alla fall var henne kär, och att hon inte skulle bli i stånd att utbyta den mot den föraktade belägenhet, vari en kvinna, som övergett sin man och sin son och förenat sig med en älskare, måste råka, att hur hon än kom att anstränga sig, hon ändå aldrig kunde bli starkare än sig själv. Hon skulle aldrig komma att få erfara frihet i sin kärlek, utan alltid förbli en brottslig hustru, ständigt stående under hotet att bli avslöjad, bedragande sin man, stående i en skamlig förbindelse med en främmande, oavhängig man, med vilken hon aldrig skulle kunna leva ett och samma liv. Hon visste, att det skulle bli så, och tillika var det henne så förfärligt, att hon inte ens kunde föreställa sig, hur det till sist skulle sluta. Och hon skakades av ohejdad gråt, grät som ett straffat barn.
Vid ljud av steg — det var betjänten, som kom in — spratt hon till, och dolde sitt ansikte, så att han ej såg det, låtsades hon skriva.
— Kuriren ber att få svaret, — anmälde betjänten.
— Svaret? Jaså, — sade Anna, — bed honom vänta. Jag skall ringa.
»Vad kan jag skriva? — tänkte hon. — Vad kan jag ensam komma till för beslut. Vad vet jag? Vad vill jag? Vad håller jag av?» Åter fick hon en förnimmelse av, att en klyvning försiggick i hennes själ. Hon blev åter förfärad över denna känsla och grep efter första förevändning till någon slags handling, som kunde dra hennes tankar bort från henne själv. »Jag måste träffa Alexej (med det namnet förstod hon i tankarna Vronskij), endast han kan säga mig, vad jag bör göra. Jag far till Betsy, kanske råkar jag honom där», sade hon till sig själv, fullständigt glömsk av, att då hon i går hade sagt, att hon inte skulle fara till furstinnan Tverskaja, hade han sagt, att i så fall inte heller han skulle göra det. Hon gick bort till skrivbordet och kastade ned följande ord till sin man: »Jag har erhållit Ert brev. A.», ringde och räckte brevet till betjänten.
— Vi reser inte till Moskva, — sade hon till Annusjka, som kommit in i rummet.
— Varför skall vi inte resa?
— Nej, det blir inte av nu. Låt sakerna ligga tills i morgon och låt vagnen bli kvar här. Jag skall besöka furstinnan.
— Vilken klänning behagas?