Det krocketparti, till vilket furstinnan Tverskaja inbjudit Anna, skulle bestå av två damer och deras tillbedjare. Dessa två damer var huvudrepresentanter för en utsökt ny sällskapskrets i Petersburg, som man efterliknande något, som själv i sin tur efterliknat något annat, kallade för »les sept merveilles du monde». Dessa damer tillhörde ett kotteri i den högre sällskapsvärlden, men en krets, som avgjort stod på spänd fot med den, vari Anna vanligen rörde sig. Dessutom var den gamle Strjomov, en av Petersburgs mera inflytelserika personer, Liza Merkalovas beundrare, till följd av sin ämbetsmannaverksamhet en fiende till Alexej Alexandrovitj. Med hänsyn till alla dessa omständigheter hade Anna inte haft lust att infinna sig, och på detta hennes avslag anspelade antydningarna i furstinnan Tverskajas biljett. Nu ville emellertid Anna i hopp om att där möjligen träffa Vronskij bege sig dit.
Hon anlände till furstinnan Tverskaja före de andra gästerna.
Då hon skulle stiga in, fann hon bredvid sig Vronskijs betjänt, som med sina sorgfälligt utkammade polisonger liknade en kammarjunkare. Han tog av sig mössan och blev stående vid dörren släppande henne före sig. Anna kände igen honom och erinrade sig först nu, att Vronskij i går hade sagt, att han inte skulle komma. Sannolikt hade han nu sänt en biljett med underrättelse härom.
Medan hon i tamburen tog av sig kappan, hörde hon, hur betjänten, som till och med uttalade sina r som en kammarjunkare, sade: »från herr greven till furstinnan», då han lämnade fram biljetten.
Hon ville fråga honom om var hans herre var. Hon ville vända tillbaka och skicka ett brev till Vronskij för att få honom att komma eller också själv fara till honom. Men ingendera av dessa tre impulser fick hon möjlighet att följa. Framför sig hörde hon redan de ringningar, som bebådade hennes ankomst, och såg furstinnan Tverskajas betjänt stående redan till hälften vänd mot henne vid den öppnade dörren, avvaktande hennes inträde.
— Furstinnan är i trädgården, hon skall strax få bud. Var så god och stig ut i trädgården, om så behagas, — mottog henne en annan betjänt, då hon kommit in i rummet.
Hennes känsla av osäkerhet och oklarhet var densamma som där hemma. Det var till och med mycket värre, ty här kunde hon ingenting företa sig, hon kunde inte träffa Vronskij, men måste stanna här i ett sällskap, som för henne i denna dags sinnesstämning var så vilt främmande. Men hon var iförd en toalett, som — hon visste det — passade henne väl och hon var inte ensam: hon var omgiven av den vanliga högtidsstämningen vid ett festligt tillfälle och hon kände sig lättare om hjärtat än hemma, hon hade inte att tänka på vad hon skulle företa sig. Här gick allt av sig själv. Hälsande på Betsy, som kom henne till mötes i en vit dräkt av förvånande elegans, log Anna mot henne som vanligt. Furstinnan Tverskaja kom i sällskap med Tusjkevitj och en ung kvinnlig släkting, som till sina i landsorten boende föräldrars stora glädje fick tillbringa sommaren hos den berömda furstinnan.
Sannolikt var det något särskilt i Annas uppsyn, ty Betsy lade genast märke till, att hon inte var sig riktigt lik.
— Jag har sovit illa, — svarade Anna med en blick bort mot betjänten, som kom fram mot dem med en biljett, som Anna hade anledning förmoda vara från Vronskij.
— Vad det gläder mig, att du kommit, — sade Betsy. — Jag är trött och hade just velat dricka en kopp te, innan de andra kommer. Och ni, — vände hon sig till Tusjkevitj, — kunde gärna gå med Masja och undersöka, hur krocketplanen är, sedan man slagit gräset. Och vi båda hinner nog att vid tet prata ut vad vi har på hjärtat, we’ll have a cosy chat, eller hur? — vände hon sig till Anna och grep henne leende om den hand, där hon höll parasollen.
— Så mycket hellre som jag inte kan stanna länge, jag måste till gamla fröken Wrede. Jag har lovat henne det för oerhört länge sedan, — sade Anna, för vilken lögnen, ursprungligen främmande för hennes väsen, inom sällskapslivet inte bara hade blivit något enkelt och naturligt, utan rent av något, som beredde ett nöje. Varför hon sade detta, som hon en sekund tidigare ännu ej haft en tanke på, skulle hon aldrig ha kunnat förklara. Hon sade detta uteslutande med hänsyn till att hon, då Vronskij inte skulle komma dit, var tvungen att säkerställa sin fria rörelseförmåga och på något sätt söka träffa honom. Men varför hon just kom att nämna gamla fröken Wrede, som ingalunda var den enda, hon hade anledning att besöka, det kunde hon inte förklara, och dock visade det sig senare, att hon vid uttänkandet av de mest listigt förslagna sätt att få till stånd ett möte med Vronskij inte kunnat hitta på något bättre.
— Nej, inte för aldrig det släpper jag er, — svarade Betsy och såg forskande in i Annas ansikte. Jag skulle bli riktigt ond, om jag inte tyckte så mycket om er. Det är ju alldeles som om ni vore rädd för att sällskapet hos mig skulle kompromettera er. Var snäll bär in vårt te i lilla förmaket, — sade hon till betjänten och plirade mot honom såsom hon alltid brukade vid sina tillsägelser.
Hon mottog biljetten, som han kom med, och läste den.
— Alexej har spelat oss ett spratt, — sade hon på franska: — han skriver, att han inte kan infinna sig, — tillade hon i en så enkel och naturlig ton, som det aldrig hade kunnat falla henne in, att Vronskij kunde ha någon annan betydelse för Anna än som krocketspelare. Anna visste, att Betsy hade reda på allt, men då hon hörde, hur Betsy i hennes närvaro talade om Vronskij, sökte hon för en minut intala sig, att hon ingenting visste.
— Jaså — sade Anna i likgiltig ton, som om detta föga intresserade henne och fortsatte med ett leende: — Hur skulle sällskapet här kunna kompromettera någon?
Denna lek med ord, detta döljande av en hemlighet hade för Anna liksom för alla kvinnor sin stora tjusning. Och det var inte behovet att dölja, inte syftet med detta döljande, utan detta döljande i och för sig, som förnöjde henne.
— Jag kan inte vara mer katolsk än påven själv, — sade Betsy. — Strjomov och Diza Merkalova det är societetens crème de la crème. Dessutom umgås de ju i alla högre kretsar, och jag — hon lade särskild tonvikt på ordet jag — har aldrig varit sträng eller intolerant. Jag har bara ont om tid. Men ni önskar kanske inte träffa samman med Strjomov? Må han och Alexej Alexandrovitj bryta en lans med varandra i kommittén — det är en sak, som inte angår oss. I sällskapslivet är han dock den allra älskvärdaste människa, som jag känner, och han är en lidelsefull krocketspelare. Ni skall få se. Och frånsett det löjliga i hans situation som ålderstigen beundrare till Liza, är det värt att se hur han klarar sig ur den löjliga situationen! Han är för kostlig. Sappho Stolz känner ni väl? Hon har infört ett alldeles nytt sätt i sällskapslivet.
Betsy talade livligt i ett sträck, men samtidigt sade hennes muntra kloka blick Anna, att hon halvvägs förstod hennes situation och nu hade något i tankarna. De satt i lilla förmaket.
— Men jag får lov att skriva till Alexej, — och Betsy satte sig ned vid bordet och skrev några rader och lade in brevet i ett kuvert. — Jag skriver till honom, att han kommer hit till middagen. Annars blir en av damerna bland mina gäster utan kavaljer. Se till, om jag skrivit övertalande nog! Förlåt, jag måste lämna er ett ögonblick. Var snäll och försegla brevet och låt sedan skicka av det, — sade hon gående ut genom dörren, — jag har litet att ordna med.
Utan ett ögonblicks tvekan satte Anna sig ned vid bordet med Betsys brev och utan att läsa det skrivna tillfogade hon nedanför: »Jag måste ovillkorligen träffa er. Kom till Wredes trädgård. Jag skall vara där kl. 6.» Hon förseglade brevet, och då Betsy strax därpå kom tillbaka, lämnade hon det i Annas närvaro till en betjänt.
Och vid teet, som bars in till dem i det svala lilla förmaket på ett litet nätt serveringsbord, utspann sig verkligen mellan de båda damerna före de andra gästernas ankomst en angenäm pratstund, a cosy chat som furstinnan Tverskaja utlovat. De gjorde en liten granskning i tur och ordning av dem, de väntade på, och samtalet stannade vid Liza Merkalova.
— Hon är mycket rar och har alltid varit mig sympatisk, — sade Anna.
— Ja, ni måste hålla av henne. Hon är så intagen i er. I går kom hon efter kapplöpningen fram till mig och var rent förtvivlad över, att hon inte träffat er. Hon säger, att ni är en riktig romanhjältinna och att, om hon vore karl, skulle han för er skull ha begått tusen obetänksamheter. Strjomov säger till henne, att sådana gör hon i alla fall.
— Men var snäll och säg mig, jag har aldrig kunnat bli klok på det, — sade Anna efter en stunds tystnad i en ton, som tydligt lät förstå, att hon inte kastade fram en tom fråga, utan att det, som hon ville ha reda på, för henne hade en större vikt än vad som borde tillkomma det, — var snäll och säg mig, i vilket förhållande står hon till furst Kaluzjskij, Misjka, ni vet? Jag har så föga varit tillsammans med dem. Hur är det med det?
Det kom en skämtsam glimt i Betsys ögon och hon såg iakttagande på Anna.
— Det är ett nytt maner, — sade hon. — Alla har de valt detta maner. De sätter sig över gamla fördomar. Men det finns olika maner att göra det.
— Ja, men i vilket förhållande står hon till Kaluzjskij?
Betsy brast plötsligt ut i ett muntert och ohejdat skratt, något som sällan hände henne.
— Nej, nu kommer ni in på furstinnan Mjachkajas gebit. Bara ett enfant terrible kan fråga så, — och Betsy, som tydligen ville bemöda sig att bevara sitt lugn, brast åter ut i ett av dessa smittande skratt, som ibland personer, som sällan skratta, brista ut i. — Det måste man fråga dem själva om, — tillade hon med tårar i ögonen av sitt skratt.
— Nej, ni fattar det som skämt, — sade Anna, som ofrivilligt smittats av den andras skratt, — men jag har aldrig kunnat förstå det. Jag begriper inte den roll hennes man spelar.
— Hennes man? Liza Merkalovas man kommer bärande med filtar efter henne och är alltid redo till tjänst. Men ingen begär att få veta mer i saken. Ni vet, att i bättre sällskap talar man inte och tänker inte på vissa toaletthemligheter. Så är det också med den här saken.
— Kommer ni på Rolandakis fest? — frågade Anna för att byta om samtalsämne.
— Nej, det har jag inte tänkt, — svarade Betsy och utan att se på sin väninna började hon försiktigt att hälla upp det doftande teet i små koppar av genomskinligt porslin. Hon sköt en kopp bort till Anna, tog upp en liten pajitocigarrett, stack in den i ett silvermunstycke och började röka. — Som ni ser, är jag vid bästa lynne, — fortsatte hon nu med allvarlig min och lyfte sin tekopp. — Jag förstår er och jag förstår Liza. Liza — det är en av dessa naiva naturer, som likt barn inte förstår sig på vad som är ont och gott. I varje fall förstod hon det inte, då hon var ung. Och nu vet hon, att denna ovetenhet passar henne. Det är möjligt, att hon nu med flit inte vill begripa, — tillade Betsy med ett lätt leende. — Men hur det är, så passar det henne. Ser ni, på en och samma sak kan man se tragiskt och göra sig ett lidande av detta eller också se enkelt och rent av muntert på den. Ni, så tycks det mig, är böjd för att se alltför tragiskt på tingen.
— Vad jag gärna skulle vilja känna andra så som jag känner mig själv, — sade Anna allvarligt och eftertänksamt. — Är jag sämre eller bättre än andra? Jag tror, jag är sämre.
— Enfant terrible! Enfant terrible! — upprepade Betsy. — Men nu kommer de.