Det hördes steg och ljudet av en manlig röst, därefter en kvinnoröst och skratt, och strax därpå inträdde de väntade gästerna: Sappho Stolz och en av överflödande hälsa skinande ung man, den så kallade Vas’jka. Man kunde märka, att hans kropp tillgodogjort sig rostbiff, tryffel och bourgogne. Vas’jka gjorde en bugning för damerna och betraktade dem, men bara för ett ögonblick. Han följde efter Sappho in i förmaket och följde även därinne efter henne, som om han genom något osynligt band varit fästad vid henne, och sina glänsande ögon släppte han inte från henne, det var som om han velat äta henne. Sappho Stolz var en blondin med svarta ögon. Hon trippade in på högklackade skor med små, snabba steg och tryckte kraftigt på ett karlaktigt sätt de båda damernas händer.
Anna hade ännu aldrig sammanträffat med denna nya berömdhet och frapperades av hennes skönhet såväl som av hennes till ytterlighet genomförda sätt att klä sig och djärvheten i hennes maner att föra sig. På hennes huvud var av mjukt guldglänsande slingor av eget och andras hår upptornad en sådan byggnadsstapel, att huvudet i fråga om storlek harmonierade med den på ett välbildat sätt kraftigt framskjutande bysten, som var starkt dekolleterad. Den framåtsträvande tendensen hos hennes kropp var så stark, att vid varje hennes rörelse framskymtade under klänningen knänas och lårbenens konturer, och man måste ofrivilligt komma att undra på varstädes baktill i detta framvaggande konstgjorda berg det i själva verket fanns ett slut på hennes verkliga, välväxta och ingalunda överdrivet stora kropp, som delvis blottad framtill kom så väl till synes, men baktill hölls så omsorgsfullt dold av dräkten.
Betsy skyndade sig att göra henne bekant med Anna.
— Kan ni tänka er, det var närapå, att vi kört över två soldater, — började hon med ens att berätta med blinkande ögonlock och ett leende dragande i munnen och sköt bakdelen något tillbaka efter att först ha låtit den svänga för mycket över åt ena sidan. — Jag kom farande i sällskap med Vas’jka... Å, det är sant, ni är inte bekanta än. — Och nämnande hans familjenamn presenterade hon den unge mannen och rodnade lätt, skrattande åt malören att för en med honom ännu obekant dam så förtroligt ha kallat honom Vas’jka. Vas’jka bugade sig än en gång för Anna men utan att säga något till henne. Han vände sig till Sappho: — Vadet är förlorat. Vi kom ju först. Jag får anhålla om betalning, — yttrade han med ett leende.
Sappho gav från sig ett ännu muntrare skratt.
— Inte nu, — sade hon.
— Lika gott, jag får mitt tillgodohavande senare.
— Förträffligt. Ack, ja! — vände hon sig plötsligt till värdinnan, — hur bär jag mig åt... Jag har ju glömt... Jag har tagit med mig en gäst till er. Där kommer han.
Den oväntade unge gästen, som Sappho hade fört med sig och så glömt av, var emellertid en gäst av så stor betydelse, att de båda damerna trots hans ungdom steg upp för att möta honom.
Det var en ny beundrare till Sappho. Liksom Vasjka höll han sig tätt i hälarna efter henne.
Strax därefter anlände furst Kaluzjskij och Liza Merkalova i sällskap med Strjomov. Liza Merkalova var en spenslig brunett med en österländskt loj ansiktstyp och två hänförande, enligt allas mening »outgrundliga» ögon. Hennes mörka dräkt passade förträffligt samman med hennes skönhetstyp. Anna lade genast märke därtill, hon förstod att uppskatta dylikt. Lika stel och stram som Sappho verkade, lika mjuk och ledig föreföll Liza vara.
Och Liza var i Annas tyckte betydligt mera tilldragande. Betsy hade om Liza yttrat till Anna, att hon anlagt ett omedvetet barns sätt att vara, men då Anna fick se henne, fick hon en känsla av, att detta påstående inte var riktigt. Hon var okonstlat omedveten, en bortskämd, men älsklig och vek kvinna. Den ton, hon använde, var dock, det måste erkännas, densamma som hos Sappho. Och alldeles som kring Sappho gick två beundrare ständigt efter henne som hängande fast vid henne med en tråd, en ung och en gammal beundrare, som båda slukade henne med ögonen. Men det fanns hos henne något, som var för mer än det som omgav henne, — hos henne fanns den verkliga briljantstenens glans mitt bland glasskärvor. Denna glans lyste fram ur hennes härliga, i sanning outgrundliga ögon. Den trötta och samtidigt lidelsefulla blicken hos dessa av dunkla ringar omgivna ögon fängslade uppmärksamheten genom sin stora innerlighet. Det tycktes envar, som fått kasta en blick in i dessa ögon, att han helt lärt känna henne och att den, som blivit bekant med henne, inte kunde annat än tycka om henne. Då hon fick se Anna, upplystes plötsligt hela hennes ansikte av ett glatt leende.
— Ack, vad det gläder mig att träffa er! — sade hon och gick fram till Anna. — I går vid kapplöpningen ville jag gå fram till er, men då hade ni redan gett er av. Jag hade en sådan åtrå efter att träffa er just i går. Inte sant, det var förfärligt? — sade hon och såg på Anna med en blick, som tycktes öppna hela hennes själ.
— Ja, jag hade aldrig väntat, att det skulle kunna uppröra en så, — sade Anna och rodnade.
I detsamma reste sig sällskapet för att gå ut i trädgården.
— Jag går inte med, — sade Liza leende och satte sig ned bredvid Anna. — Ni går väl inte heller? Hur kan man finna något nöje i att spela krocket!
— Nej, jag tycker det är roligt, — sade Anna.
— Hur bär ni er åt, att ni inte har tråkigt? Ser man bara på er, blir man glad. Ni lever med, men jag känner bara ledsnad.
— Hur kan ni ha tråkigt? Er sällskapskrets är ju den gladaste i Petersburg, — sade Anna.
— Det är möjligt, att det för dem, som inte tillhör vår krets, känns ännu tråkigare. Men vi, åtminstone jag, har inte roligt utan förfärligt, förfärligt tråkigt.
Sappho, som tänt en cigarrett, begav sig ut i trädgården åtföljd av de båda ungherrarna. Betsy och Strjomov stannade kvar vid tebordet.
— Vad det är tråkigt! — sade Betsy. — Sappho säger, att man i går roade sig mycket hos er.
— Ack, så trist det var! — utbrast Liza Merkalova. — Vi begav oss alla hem till mig efter kapplöpningen. Och det var uteslutande de samma, de samma. Allt var ett och samma. Hela aftonen satt man och hängde på soffor. Vad är det för roligt i det? Nej, hur bär ni er åt, att ni inte har tråkigt? — vände hon sig åter till Anna. — Man behöver bara kasta en blick på er, så märker man — där är en kvinna, som kan vara lycklig eller olycklig, men som inte känner ledsnad. Lär mig, hur ni bär er åt!
— Jag bär mig inte alls åt, — svarade Anna rodnande över dessa rakt på sak gående frågor.
— Jo, se det är just bästa sättet, — kom Strjomov och lade sig i samtalet.
Strjomov var en man på bortåt femti år med gråsprängt hår, men ännu vid god vigör, allt annat än vacker, men med ett karakteristiskt, klokt ansikte. Liza Merkalova var systerdotter till hans hustru och han tillbragte all sin lediga tid i Lizas sällskap. När han träffade Anna Karenina, bemödade sig Strjomov, som inom ämbetsmannavärlden stod på fientlig fot med Alexej Alexandrovitj, att som den kloke världsman han var visa sig särskilt älskvärd mot sin fiendes hustru.
— Vem vet, — grep han in i konversationen med ett fint leende på läpparna, — om inte det är det bästa medlet. Jag har för länge sedan sagt er, — vände han sig till Liza Merkalova, — att för att slippa ha tråkigt, måste man låta bli att tänka, att det skall bli tråkigt. Det är precis det samma som att låta bli att ängslas för att man inte skall somna, om man har att befara sömnlöshet. Samma sak har också Anna Arkadjevna sagt er.
— Jag skulle vara mycket glad, om jag sagt det, det är inte bara förståndigt — det är en sanning, — sade Anna med ett leende.
— Nej, ni skall säga, varför det inte går att få sömn och varför det inte går att låta bli att ha tråkigt.
— För att få sömn, måste man arbeta, och för att ha roligt, måste man också arbeta.
— Varför skulle jag arbeta, då mitt arbete inte är behövligt för någon? Och att med flit göra mig till varken förstår jag mig på eller vill.
— Ni är oförbätterlig, — sade Strjomov utan att se mot henne och vände sig åter till Anna.
Såsom endast flyktigt bekant med Anna hade han inte annat än tämligen slätstrukna fraser att säga henne, kunde bara fråga henne om när hon skulle flytta in till Petersburg och utlåta sig om hur mycket grevinnan Lidija Ivanovna höll av henne, men han gjorde det på ett sätt som lade i dagen, att han på allt vis ville göra sig angenäm för henne och betyga henne sin aktning, ja, mer än så.
Tusjkevitj kom in och meddelade, att hela det övriga spelsällskapet väntade på de uteblivna krocketspelarna.
— Nej, ni får inte lämna oss, var snäll, gör inte det, — bad Liza Merkalova, då hon fick höra, att Anna tänkte fara sin väg. Strjomov understödde hennes anhållan.
— Det är då alltför stor kontrast, — sade han, — att från detta sällskap bege sig till gumman Wrede. Och dessutom kommer ni att oförhappandes få sitta och skvallra hos henne, då ni här uteslutande får väcka till liv andra, de allra bästa känslor, helt och hållet motsatta förtalet, — framhöll han för henne.
Anna satt en minut och funderade i tvehågsenhet. Det välvilliga pratet av denne kloke man, den uppriktiga, barnsliga sympati, som Liza Merkalova visade henne, och hela denna henne så förtrogna fina sällskapsmiljö — allt var något så lätt och det som väntade henne var någonting så svårt, att hon en minut var i villrådighet: skulle hon kanske stanna, skulle hon ännu uppskjuta den svåra uppgörelsestunden med Vronskij? Men då hon kom att tänka på vad som skulle vänta henne, då hon åter var ensam hemma, om hon inte fattade något beslut, och kommande ihåg den ännu i minnet fasansfulla gest, med vilken hon gripit sig med båda händerna om håret, tog hon emellertid farväl och begav sig därifrån.