Vronskij var, trots det till det yttre så lättsinniga höga liv han förde, dock en person, som avskydde oordning. Redan som helt ung hade han fått erfara det förnedrande i att motta ett avslag, då han under sin tid som kadett på grund av tilltrasslade affärer begärt att få låna pengar, och sedan den gången hade han aldrig någonsin låtit sig komma i en dylik belägenhet.
För att alltid ha sina angelägenheter i ordning brukade han allt efter omständigheterna med längre eller kortare mellanrum, så där en fem gånger om året, isolera sig och ägna sig åt att bringa reda i alla affärer. lian kallade detta att göra upp sin stat eller faire la lessive.
Då han dagen efter kapplöpningen vid sen timme vaknat, hade han utan att bry sig om att raka sig och bada klätt sig i svalrock och med alla sina pengar, räkningar och brev utbredda framför sig på bordet gripit sig an med detta slags arbete. Petritskij, som visste, att Vronskij i en dylik situation brukade vara retlig av sig, hade då han vaknat och fått se sin kamrat sysselsatt vid skrivbordet tyst klätt på sig och begivit sig ut för att inte störa honom.
Varje man, som in i minsta enskildhet känner till de invecklade förhållanden, han är omgiven av, kommer ofrivilligt in i den föreställningen, att det invecklade och svåruppklarade i dessa förhållanden är något, som händelsevis just kommit på hans lott, och kan alls inte tänka sig, att andra också är omvärvda var och en av sina särskilda invecklade förhållanden. Så var också fallet med Vronskij. Också han tänkte inte utan en inre känsla av stolthet och inte helt utan anledning, att vem som helst annan än han själv i samma svåra läge för länge sedan skulle ha trasslat in sig och drivits till att företa sig något olämpligt. Och Vronskij hade denna dag en känsla av att han just nu måste göra avräkning och reda upp sin ställning för att undgå att trassla in sig.
Det första, Vronskij grep sig an med såsom varande det lättaste, var penningaffärerna. Sedan han med sin hopträngda handstil på ett brevark skrivit upp allt, han häftade i skuld för, hopsummerade han posterna och fann, att han var skyldig sjuttontusen och ytterligare ett och annat hundratal rubel, som han för större överskådlighets skull lämnade ur räkningen. Efter att ha räknat sina kontanter och det han hade på sin bankräkning, fann han, att han hade något över 1,800 rubel och att ingen ny inkomst var att förutse före nyår. Sedan han läst igenom förteckningen på skulderna, skrev Vronskij upp posterna än en gång uppdelande dem i tre kolumner. I den första satte han alla skulder, som omedelbart måste göras upp eller för vilkas betalande han i varje fall var tvungen att ha pengar liggande i beredskap, så att vid anfordran inte en minuts dröjsmål skulle behövas. Dylika skulder hade han till ett belopp av inemot fyra tusen: 1,500 för hästen och 2,500 som borgen för sin unge kamrat Venevskij, som i Vronskijs närvaro förlorat dem till en yrkesspelare. Vronskij hade redan då velat lämna pengarna, som han bar på sig, men Venevskij och Jasjvin höll fast vid att de skulle betala och inte Vronskij, som för övrigt inte deltagit i spelet. Allt detta var ju bra, men Vronskij visste, att i denna struntsak, vari han inte haft annan del än att han med sitt ord borgat för Venevskij, det i alla fall gällde att ha dessa 2,500 rubel hos sig för att kunna kasta dem till skojaren och inte vidare behöva ha med honom att göra. Sålunda var det nödvändigt att med hänsyn till den första och viktigaste kolumnen ha 4,000 rubel. I den andra kolumnen, som hopsummerad utvisade 8,000 rubel, stod alla viktigare skulder upptagna. Det var skulder huvudsakligen förorsakade av ridsporten, till leverantören av havre och hö, till den engelske tränaren, till sadelmakaren o. s. v. Med hänsyn till dessa skulder var det ofrånkomligt att räkna med att inom närmaste tiden få ge ut ytterligare bortåt 2,000 rubel för att kunna vara fullständigt lugn. Den sista kategorien skulder — butikers, restauranter och skräddarens fordringar — gav däremot ingen anledning till grubbel. Det var sålunda nödigt att ha åtminstone 6,000 rubel för löpande utgifter, men han hade bara 1,800. För en man med 100,000 rubel i årsinkomst, därtill uppskattades allmänt Vronskijs förmögenhet, kunde dylika skulder inte erbjuda några svårigheter. Men det förhöll sig nu så, att långtifrån dessa 100,000 stod till hans förfogande. Faderns ofantliga förmögenhet, som ensam den gav 200,000 rubel om året, var inte delad mellan bröderna. Då hans äldre bror, som hade en hel hop skulder, gifte sig med Varja Tjirkova, dotter till en av deltagarna i decemberupproret och utan all förmögenhet, hade Alexej till brodern avstått hela intäkten av faderns gods, bara förbehållande sig 25,000 rubel om året. Alexej hade då sagt till sin bror, att denna summa skulle räcka för honom så länge han inte kom att gifta sig, något som nog aldrig skulle bli av. Och brodern, som var överste för ett av de dyraste regementena och nygift, kunde inte göra annat än motta denna gåva. Av modern, som hade sin särskilda förmögenhet, brukade Alexej — frånsett de 25,000 rublerna — årligen få omkring 20,000 rubel, och han hade haft användning även för hela denna summa. På sista tiden hade modern, som blivit ond på honom för hans kärleksförbindelse och för att han lämnat Moskva, upphört att skicka honom pengar. Vronskij, som redan var van vid att föra ett liv, som kostade 45,000 årligen, och detta år bara fått in 25,000 rubel, befann sig till följd av detta i svårigheter. För att komma ut ur dessa kunde han inte begära pengar hos modern. Hennes senaste brev, som han fått motta dagen före, hade särskilt uppretat honom, därför att däri fanns antydningar om att modern var redo att hjälpa honom för att vinna framgång inom sällskapslivet och i tjänsten, men inte för att han skulle föra ett liv, som skandaliserade hela den högre societeten. Moderns försök att köpslå med honom sårade honom in i djupet av hans själ och gjorde honom ännu mera kall för henne. Men han kunde å andra sidan inte ta tillbaka sitt storsint givna löfte till brodern, fastän han nu, otydligt förutseende vissa konsekvenser av sin förbindelse med Karenina, hade en känsla av att det storsinta löftet var avgivet väl lättsinnigt och att hela inkomsten på 100,000, fastän han var ogift, kunde bli behövlig för honom. Men att ta tillbaka sitt ord var en omöjlighet. Han behövde bara tänka på sin brors hustru, erinra sig, hur denna förtjusande, präktiga Varja vid varje lägligt tillfälle hade påmint honom om, att hon inte glömt hans storsinthet och att hon högt skattade honom, för att inse det omöjliga i att ta tillbaka det erbjudna. Det var lika ogörligt som att slå en kvinna, att stjäla eller att ljuga. bara ett var möjligt och måste ske, och så beslöt sig Vronskij att låna pengar, 10,000, hos en procentare, vilket inte skulle möta någon svårighet, att i allt inskränka sina utgifter och sälja kapplöpningshästarna. Efter att ha fattat detta beslut skrev han genast ett brev till Rolandaki, som vid flera tillfällen anhållit om att få köpa hans hästar. Därefter sände han bud efter sin engelske tränare och procentaren och fördelade på de olika räkningarna de pengar, han hade disponibla. Då han blivit färdig med dessa affärer, skrev han ett kyligt och kärvt svar till sin mor. Därefter tog han ut tre brev från Anna ur sin plånbok, läste igenom dem och brände så upp dem och försjönk i grubbel, återkallande i minnet gårdagens samtal med henne.