Vronskij hade förmåga att känna sig lycklig i sitt liv särskilt därför, att han ägde en serie grundsatser, som ofelbart bestämde allt vad han skulle göra och underlåta att göra. Denna samling grundsatser tog bara hänsyn till en mycket trång krets av betingelser, men så var dessa grundsatser desto bestämdare, och Vronskij, som aldrig gick utanför sin utstakade krets ens för en flyktig stund, befann sig aldrig i tvehågsenhet vid utförandet av vad han ansåg tillhöra sin plikt. Dessa grundsatser slogs fast som något otvivelaktigt: att man ovillkorligt måste betala en yrkesspelare, men inte en skräddare; att män inte finge ljuga, men att kvinnor kunde göra det; att man inte fick bedra någon, men att ett bedrägeri mot en äkta man var tillåtet; att man inte finge förlåta en förolämpning, men att man själv kunde förolämpa andra o. s. v. Samtliga dessa grundsatser kunde vara förnuftsstridiga och onda, men de var orubbliga, och Vronskij erfor, då han tillämpade dem, en förnimmelse av sinnesro och kunde bära huvudet högt. Först på allra sista tiden hade Vronskij med anledning av sitt förhållande till Anna börjat få känning av att hans grundsatskodex inte hade fullt klara bestämmelser ifråga om alla betingelser, och i framtiden väntade honom svårigheter och tvivelsmål, genom vilka han inte hade någon ledtråd.
Det förhållande, i vilket han hittills stått till Anna och hennes man, hade tett sig för honom klart och enkelt. Det föreföll honom klart och tydligt bestämt genom den grundsatskodex, han lät leda sig av.
Hon var en respektabel kvinna, som skänkt honom sin kärlek, och han älskade henne, och därför var hon för honom en kvinna, som var värd samma, ja, större aktning än en lagvigd hustru. Han skulle förr låta avhugga en hand på sig än han skulle tillåta sig att med ett ord eller en antydan kränka henne, ja ens låta bli att visa henne den aktning, som bara en kvinna kan göra anspråk på.
Hans ställning i sällskapslivet var också klar. Alla kunde få ha reda på detta, kunde få misstänka det, men ingen fick våga tala om detta. I motsatt fall var han beredd att få den talande att tiga och visa aktning för en heder, som inte fanns hos den kvinna, han älskade.
Allra klarast var hans ställning till Annas man. Från den stund, dennes hustru fattat kärlek till honom, ansåg Vronskij uteslutande sin rätt till henne oavhändlig. Hennes man var bara en onödig och störande varelse. Utan tvivel befann han sig i en beklaglig belägenhet, men vad var att göra åt den saken? Det enda, som mannen hade rätt till, var att begära upprättelse med vapen i hand, och till det hade Vronskij från första stund ställt sig beredd.
Men på sista tiden hade det uppstått nya inre förhållanden mellan honom och Anna, som skrämde Vronskij genom sin obestämdhet. Först i går hade hon meddelat honom, att hon var havande. Och han hade en förnimmelse av att detta meddelande och vad hon nu väntade av honom fordrade något sådant, som inte var fullt uttryckt i den grundsatskodex, som hittills lett honom i livet. Och han blev också fullständigt överraskad och i första minuten, då hon omtalade sitt tillstånd för honom, tvang honom hans hjärta att kräva att hon skulle lämna sin man. Han hade sagt henne detta, men nu, då han efteråt övertänkte saken insåg han klart, att det vore bättre, om detta inte behövdes, och samtidigt som han sade sig det fruktade han för, att vad han tänkte vore något förkastligt.
»Om jag sagt till henne, att hon bör lämna sin man, betyder inte det, att hon skall förena sitt öde med mitt: — är jag beredd på det? Hur skall jag kunna föra henne bort med mig nu, då jag står utan pengar? Antag, att jag skulle kunna ordna det... Men hur skall jag kunna resa min väg med henne, då jag har min tjänst? Om jag har sagt detta, så måste jag också vara beredd på det, jag måste skaffa pengar och ta avsked.»
Och han försjönk i grubbel. Frågan om han skulle ta avsked eller inte förde honom in på ett annat livsintresse, ett hemlighållet, bara för honom själv känt begär, som fastän undandolt dock kanske var huvudintresset i hela hans liv.
Äregirigheten var hans barndoms och ungdoms allra första dröm, — en dröm, som han inte erkände fullt för sig själv, men som var så stark, att nu denna lidelse kom i kamp med hans kärlek. Hans första steg inom det högre samhällslivet och i tjänsten hade fört till framgång. Men för två år sedan hade han gjort ett dumt missgrepp. Driven av begär att på en gång visa sin oavhängiga karaktär och arbeta på sin framgång hade han avböjt en erbjuden befattning i förhoppning, att hans avslag skulle ge honom större värde, men det visade sig, att han spänt bågen för högt, och man lät honom bli där han var. Och sedan han med eller mot sin vilja intagit en oavhängig mans ställning, fick han denna tack vare ett mycket fint och förståndigt uppträdande på ett sätt som om han inte hyste agg till någon, inte kände sig kränkt av någon och bara önskade att bli lämnad i fred, därför att han fann behag däri. Men i själva verket hade han redan förra året, då han för en tid slog sig ned i Moskva, upphört att finna det trevligt. Han kände på sig, att denna ställning som en oberoende man, som skulle kunna göra allt, men inte hade lust till något, redan började förlora sin nimbus, att många började tänka, att han nog inte kunde något annat än att rätt och slätt vara en hederlig och hygglig karl. Hans förbindelse med Karenina, som väckte så mycken uppståndelse och drog den allmänna uppmärksamheten på sig och åt honom gav en ny glans, bragte för en tid till ro den äregirighetens mask, som gnagde honom, men för en vecka sedan hade denna mask vaknat med förnyad livskraft. Hans barndomsvän, utgången ur samma samhällsklass och sällskapskrets som han själv, Serpuchovskoj, en kamrat vid kadettkåren, där de tillhört samma årsklass, med vilken han tävlat både i läsning, gymnastik, upptåg och äregiriga drömmar, hade i dagarna återvänt från Centralasien, där han vunnit befordran två gånger omedelbart efter varandra och erhållit en utmärkelse, som ytterst sällan ges åt så unga generaler.
Så fort han anlänt till Petersburg, började man tala om honom som om en nyss uppstigen stjärna av första storleken. Jämnårig med Vronskij och en gång i tiden dennes klasskamrat var han redan nu general och väntade på en utnämning, som kunde öva inflytande på rikets öden, och Vronskij var visserligen en man med både oavhängig ställning och lysande egenskaper, en man, som åtnjöt en förtjusande kvinnas kärlek, men han var bara en ryttmästare, som man lät förbli så oavhängig han behagade. »Naturligtvis avundas jag inte och kan inte avundas Serpuchovskoj, men hans upphöjelse visar mig dock, att det lönar sig att se tiden an och för en man som mig kan en karriär mycket snart vara gjord. För tre år sedan var han i samma ställning som jag. Tar jag avsked, bränner jag mina skepp. Står jag kvar i tjänst, förlorar jag ingenting. Hon har själv sagt, att hon inte ville göra någon förändring i sin belägenhet. Och jag, som har hennes kärlek, har inte anledning att avundas Serpuchovskoj.» Och långsamt vridande mustaschen reste han sig från bordet och började gå av och an i rummet. Hans ögon glänste osedvanligt klart, och han kände inom sig det fasta, lugna och glada själstillstånd, som alltid brukade komma över honom, då han skaffat sig klarhet över sin ställning. Allt var nu alldeles som affärerna efter de uträkningarna, han nyss gjort, redigt och klart. Han rakade sig, klädde sig, tog ett kallt bad och gick ut.