— Jag kommer för att hämta dig. I dag räckte din storbyk länge, — sade Petritskij. — Nå, är du färdig nu?
— Ja, jag är färdig, — svarade Vronskij med ett leende bara lätt glimtande i ögonen och vred så försiktigt i mustaschspetsarna som om dock efter att hans angelägenheter blivit bragta i ordning varje alltför djärv eller rask rörelse kunde åstadkomma en rubbning.
— Efter det där är du alldeles som om du kom ut från en badstuga, — sade Petritskij. — Jag har hälsning från Gritsko (så kallade de sin regementschef), man väntar på dig.
Vronskij såg utan att svara på sin kamrat och tänkte på annat.
— Är det hos honom det är musik? — sade han lystrande till det välkända ljudet från dovt tutande horn, som spelade dansmusik. — Vad är det för fest?
— Serpuchovskoj har kommit hit.
— A-a! — sade Vronskij, — det visste jag inte.
Leendet i hans ögon glittrade till ännu klarare.
Då han nu en gång för sig själv kommit till den slutsatsen, att han var lycklig genom sin kärlek, att han åt den offrat sin äregirighet — i varje fall tagit på sig denna roll —, kunde Vronskij varken känna avund mot Serpuchovskoj eller grämelse över att denne, då han anlänt till regementet, inte först uppsökt honom. Serpuchovskoj var en god vän till honom och han gladde sig åt att få träffa honom.
— Å, det gläder mig mycket.
Demin, chefen för regementet, hade sitt kvarter i en stor herrgård. Samtliga gäster satt på en rymlig veranda. Det första, som ute på gårdsplanen fångade Vronskijs blickar, var en grupp vissångare iförda lärftrockar, som stod bredvid en kutting med brännvin, och regementschefens kärnsunda hurtiga gestalt, omgiven av officerare. Han hade gått ut på översta trappsteget till verandan och stod och gav tillsägelse om något, skrikande högt för att överrösta musiken, som spelade en kadrilj av Offenbach, och viftande med armarna bort mot några soldater, som stod en bit därifrån. Soldathopen, en sergeant och några andra underofficerare begav sig i sällskap med Vronskij fram till verandan. Efter att ha vänt tillbaka till bordet kom översten åter ut på trappan med ett champagneglas i handen och utbragte en skål »för vår forne kamrat, den tappre generalen furst Serpuchovskoj och hans välgång. Hurra!»
Bakom översten trädde även Serpuchovskoj leende ut med sitt glas i handen.
— Du blir allt ungdomligare, Bondarenko — vände han sig omedelbart till en framför honom stående ungdomsfrisk, rödkindad sergeant, som stannat kvar i armétjänst efter fullgjord värnplikt.
Vronskij hade på tre års tid inte sett Serpuchovskoj. Denne hade anlagt polisonger och fått ett manligare utseende, men han var lika smärt och högrest och utmärkte sig inte så mycket genom sin skönhet som genom ansiktets och kroppsbyggnadens fina och ädla typ. Den enda förändring, som Vronskij kunde märka hos honom, var den beständiga lugna glans i ansiktsuttrycket, som brukar bli vilande över personer, som haft framgång med sig och är medvetna om att denna framgång är uppenbar för alla. Vronskij kände väl till detta slags glans och lade strax märke till den hos Serpuchovskoj.
Då Serpuchovskoj steg ned från trappan fick han syn på Vronskij. Ett glatt leende lyste upp Serpuchovskojs ansikte. Han böjde huvudet bakåt och lyfte sitt glas till välkomsthälsning åt Vronskij med denna gest antydande, att han inte kunde underlåta att först gå fram till sergeanten, som lutade sig fram och sedan formade läpparna för att motta en kyss.
— Nå, se där har vi honom! — utropade regementschefen. — Och Jasjvin, som sade, att ni var vid ert svarta humör.
Serpuchovskoj tryckte en kyss på den ungdomlige sergeantens fuktiga, friska läppar och torkande sig om munnen med näsduken gick han fram till Vronskij.
— Å, så roligt! — sade han och förde honom åt sidan tryckande hans hand.
— Sällskapa en stund med honom! — ropade översten till Jasjvin pekande på Vronskij och gick ned till soldaterna.
— Varför var du inte med vid kapplöpningen i går? Jag trodde, jag skulle få se dig där, — sade Vronskij betraktande Serpuchovskoj.
— Jag kom dit, men sent. Förlåt, — tillade han vänd till regementsadjutanten: — var god och dela ut från mig detta, så mycket det blir på var man.
Och han tog skyndsamt upp ur plånboken tre hundrarubelssedlar och en hastig rodnad steg upp i hans ansikte.
— Vronskij! vill du ha något att äta eller dricka? — frågade Jasjvin. — Hör hit, servera greven något att äta! Se, här har vi ett glas — skål!
Festen fortsatte länge.
Man drack mycket. Serpuchovskoj blev hissad. Så hissades även regementschefen. Därefter dansade denne med Petritskij framför sångarna. Därefter satte sig regementschefen, som blivit litet trött, ned på en bänk på gården och började för Jasjvin argumentera om Rysslands militära företräde framför Preussen, särskilt i fråga om attack med kavalleri, och dryckeslagets larm dämpades något. Serpuchovskoj begav sig in i huset för att i toalettrummet tvätta händerna och sammanträffade där med Vronskij, som just höll på med att duscha huvudet. Med avtagen rock stod han och höll sin brunröda, håromgivna nacke under tvättinrättningens vattenstråle och gnuggade sig om huvud och hals med händerna. Då Vronskij blivit färdig med tvättningen, kom han bort och satte sig hos Serpuchovskoj. De tog båda plats bredvid varandra på en liten soffa, och mellan dem utspann sig ett för båda mycket intressant samtal.
— Jag har hört allt om dig genom min fru, — sade Serpuchovskoj. — Det gläder mig, att ni ofta träffats.
— Hon är en väninna till Varja, och det är de enda damer i Petersburg, som jag finner angenämt att träffa, — svarade Vronskij med ett leende. Han log åt att han förutsett på vilket ämne, samtalet skulle falla, och detta roade honom.
— Är det de enda? — gentog Serpuchovskoj leende.
— Men jag har inte bara hört om dig genom din fru, — sade Vronskij, som genom ett strängt uttryck i ansiktet visade sitt ogillande av den gjorda anspelningen. — Jag är mycket glad över din framgång, men alls inte förvånad. Jag hade väntat ännu mer.
Serpuchovskoj log. Han fann tydligen behag i denna Vronskijs tanke om honom och ansåg inte nödigt att dölja det.
— Jag får dock uppriktigt erkänna, att jag väntat mig mindre. Men jag känner mig glad, mycket glad. Jag är äregirig, det är min svaghet och jag erkänner den.
— Det är möjligt, att du inte skulle erkänna den, om du varit utan framgång, — sade Vronskij.
— Jag tror du tar miste, — svarade Serpuchovskoj med ett leende. — Jag vill inte säga, att det inte vore värt att leva utan den känslan, men det skulle vara bra tråkigt. Det är ju mycket möjligt, att jag tar fel, men det tycks mig, som om jag ägde en viss fallenhet för det verksamhetsområde, jag valt mig, och att makten, av vad slag den nu kan tänkas bli, om den faller mig till del, kommer att passa bättre i mina händer än i händerna på många andra, som jag känner, — sade Serpuchovskoj lysande till av medvetandet om egen framgång. — Och därför, ju närmare jag befinner mig detta mål, desto nöjdare är jag.
— Det är möjligt, att saken ter sig så för dig, men inte för alla. Jag har trott detsamma, men jag har levat och funnit, att det inte är värt att leva bara för det, — sade Vronskij.
— Jo, där har vi det! — sade Serpuchovskoj skrattande. — Jag kom in på den här frågan, just för att jag hört om dig, om hur du visat från dig... Naturligtvis kan jag i stort gilla dig. Men det finns olika sätt för allt. Och jag tror, att din handling i och för sig var vacker, men du gjorde det inte på lämpligt sätt.
— Det, som är gjort, är gjort. Som du vet, återkallar jag aldrig vad jag gjort. Och förövrigt har jag det bra.
— Ja, det är bra — för en tid. Men genom det finner du ingen tillfredsställelse. Till din bror skall jag emellertid ingenting säga i saken. Det är ett älskvärt barn, alldeles som vår värd. Se, där har vi honom! — tillade han, lystrande till vid ett hurrarop, — han har också trevligt, men dig kan sådant här inte ge tillfredsställelse.
— Jag säger inte, att det tillfredsställt mig.
— Ja, men det är inte bara det. Nu har man behov av sådana människor som du.
— Vem då?
— Vem? Samhället, Ryssland. Ryssland behöver män, det behövs ett parti av sådana, annars går allt åt skogen.
— Hur så? Tänker du på Bertenevs parti mot de ryska kommunisterna?
— Nej, — sade Serpuchovskoj med en missnöjd rynkning på pannan över att han kunde misstänkas för en sådan dumhet. — Tout ça est une blague. Det har alltid varit så och kommer att förbli så. Det finns inga kommunister Men för folk, som gör intriger, är det alltid behövligt att tänka ut ett skadligt, farligt motparti. Det är ett gammalt knep. Nej, det behövs ett maktparti av oavhängiga män, sådana som du och jag.
— Men varför? — Vronskij nämnde några personer, som hade makt i sina händer. — Varför är inte dessa också oavhängiga män?
— bara av den orsak, att de inte har, inte sedan födelsen haft en oavhängig ställning, de har inte haft det just därför, att de inte haft den närhet till solen, vari vi blivit födda. Man kan köpa dem med pengar eller älskvärdhet. Och för att de skall kunna hålla sig vid makten, måste de ideligen tänka på att följa en riktlinje. Och så söker de föra igenom någon sorts idé, en riktlinje, som de själva inte tror på och som kommer ont åstad. Hela deras riktlinje går bara ut på att få fri våning av staten och att ha så och så mycket i lön. Cela n’est pas plus fin que ça, bara man tittar dem i korten. Måhända är jag sämre och dummare än de, fast jag då inte kan inse, varför jag måste vara sämre än de. Men hos mig och hos dig finns det alldeles säkert ett mycket viktigt företräde — det är svårare att köpa oss. Och sådana människor behövs nu mer än någonsin.
Vronskij hörde uppmärksamt på, men det var inte så mycket själva innehållet i orden, vilket väckte hans intresse, som verksamhetslusten hos Serpuchovskoj, som redan hade planer på deltagande i kampen om makten i staten och där redan hade sina sympatier och antipatier, då Vronskij själv däremot inom sin tjänst bara känt intressen, som rörde den skvadron, han kommenderade. Vronskij insåg också, vilken styrka Serpuchovskoj hade i sin otvivelaktiga förmåga att tänka över och fatta saker och ting, i sitt förstånd och i sin förmåga att uttrycka sig, en begåvning, som var sällsynt i den krets, där han levde. Och hur motbjudande han än fann det, måste han tillstå, att han kände avundsjuka.
— Men i alla fall felas mig för den saken en mycket viktig egenskap, — svarade han: — jag saknar begär efter makt. Det har funnits, men det har gått sin väg.
— Förlåt, men det är inte sant, — sade Serpuchovskoj leende.
— Jo, det är sant, det är sant!... det är så nu, om jag skall vara uppriktig, — tillade Vronskij.
— Ja, det är sant nu, det är en annan sak. Men detta nu kommer inte att vara för alltid.
— Kanske det, — svarade Vronskij.
— Du säger kanske, — fortsatte Serpuchovskoj, liksom gissande hans tankar, — men jag säger dig: det är säkert. Och just härför har jag velat träffa dig. Du har handlat som det anstått dig. Det begriper jag, men du får inte framhärda. Jag ber dig bara om carte blanche. Jag vill inte ta mig någon beskyddarställning... Fast varför skulle jag inte ha rätt att hjälpa dig, hur många gånger har inte du bisprungit mig! Jag hoppas, att vår vänskap är av högre värde. Ja, — sade han, milt som en kvinna, och log mot Vronskij. — Ge mig carte blanche, lämna regementet, och jag skall oförmärkt laga så att du också kommer med.
— Men du bör förstå, att jag inte har behov av annat, — sade Vronskij, — än att allt blir som det varit.
Serpuchovskoj reste sig och blev stående framför honom.
— Du sade, att allt skall bli som det varit. Jag förstår, vad det betyder. Hör nu: vi är jämnåriga, det är ju möjligt, att du känt fler kvinnor än jag. — Genom ett leende och en gest antydde Serpuchovskoj, att Vronskij inte skulle vara orolig och att han mjukt och försiktigt skulle röra vid det ömma stället. — Men jag är gift, och tro mig, att om man bara — som någon har skrivit — lärt känna sin egen hustru, som man hyser kärlek till, känner man till kvinnorna bättre än om man haft bekantskap med tusental av dem.
— Vi kommer strax! — ropade Vronskij till en officer, som tittade in i rummet med bud från översten.
Vronskij hade nu lust att höra Serpuchovskoj till slut och få reda på vad han ville säga honom.
— Ser du, det är min åsikt. Kvinnor — det är den svåraste stötestenen i vägen för en mans verk. Det är svårt att älska en kvinna och samtidigt uträtta något. Det finns bara ett sätt att älska, som skänker fördelar utan att vara hindersamt, — och det är att vara gift. Hur, ja, hur skall jag säga dig, vad jag tänker, — sade Serpuchovskoj, som tyckte om att finna ut liknelser, — vänta litet! Jo, liksom man bara kan bära en börda och samtidigt utföra något med händerna, när man har bördan fastsurrad på ryggen, — och det är äktenskapet. Det fick jag erfara, då jag gift mig. Med ens blev mina händer fria. Men om man utan att gifta sig skulle dra samma last med sig, — skulle händerna bli så upptagna, att man ingenting skulle kunna uträtta. Se på Mazankov, Krupov. De har fördärvat sina karriärer för kvinnors skull.
— Men vilka kvinnor! — sade Vronskij, erinrande sig en fransyska och en aktris, med vilka de båda männen hade kärleksförbindelser.
— Det är värre, ju mer framskjuten ställning en kvinna har, bara värre. Eller sak samma. Om det inte är att släpa en börda med sig, så är det att rycka den till sig från en annan.
— Du har aldrig älskat, — sade Vronskij i dämpad ton och stirrade framför sig tänkande på Anna.
— Kan så vara. Men du skall lägga på minnet, vad jag sagt dig. Och en sak till: kvinnorna ser mycket mer på det materiella än männen. Vi göra något oerhört av vår kärlek, men de håller sig alltid terre-à-terre.
— Strax, strax! — vände han sig till en betjänt, som kommit in i rummet. Men betjänten hade inte, som de trodde, kommit för att åter igen ge dem en kallelse. Han hade med sig en biljett till Vronskij.
— Ett bud från furstinnan Tverskaja har avlämnat det här.
Vronskij bröt kuvertet och blev blossande röd.
— Jag har fått huvudvärk, jag går hem, — sade han till Serpuchovskoj.
— Nå, farväl då. Ger du mig carte blanche?
— Vi får talas vid senare. Jag skall se till att jag träffar dig i Petersburg.