Klockan var redan över fem, och för att hinna fram i tid och dessutom slippa fara i eget ekipage, som alla kände, steg Vronskij i en för Jasjvin beställd hyrdroska och gav befallning om att köra så fort som möjligt. Den för fyra personer avsedda hyrvagnen var rymlig. Han satte sig i ett hörn, sträckte ut benen på framsätet och försjönk i grubbel.
Ett svagt medvetande om den ordning, vari han bragt sina affärsangelägenheter, en obestämd erinring av det beröm och den vänskapsfullhet, han fått erfara av Serpuchovskoj, som ansett honom för en behövlig person, och först och främst tanken på det med förväntan motsedda mötet, allt samlades sig till ett allmänt intryck av glad livskänsla. Denna känsla var så stark, att han ofrivilligt formade läpparna till ett leende. Han drog fötterna ned från framsätet, lade det ena benet över det andra och tog med handen och kände på den ena av de smidiga vadorna, som vid gårdagens ritt fått en stöt, och lutande sig bakåt tog han ett par djupa andetag med hela bröstet.
»Härligt, härligt!» sade han till sig själv. Han hade ofta förr känt en glad känsla av sin kropp, men aldrig förr hade han så funnit behag i sig själv, i sin kropp, som nu. Han fann behag i att känna denna lätta smärta i det starka benet, njöt av rörelseförnimmelsen i bröstmusklerna, då han andades. Samma klara och kyliga augustidag, som så tröstlöst inverkade på Anna, tycktes honom eggande och upplivande och uppfriskade hans ansikte och hals, som var heta efter duschningen. Briljantindoften från mustascherna tycktes honom särskilt angenäm i det friska luftdraget. Allt vad han såg genom vagnsfönstret, allt i denna kyliga rena luft, i detta bleka ljus före solnedgången var lika friskt, glatt och starkt som han själv: hustaken, som lyste i den nedgående solens strålar, de skarpa konturerna på plank och byggnader, silhuetterna av då och då mötande fotgängare och ekipage, trädens och gräsmattornas stillastående grönska, potatislanden med sina regelbundet löpande fåror, de sneda skuggorna, som föll från hus och träd, från buskar och potatisstånd — allt var vackert, likt en vällyckad, nyss avslutad och fernissad landskapsmålning.
— Fortare, fortare! — ropade han böjande sig ut genom fönstret. Han tog ut ur fickan en trerubelssedel och stack den till kusken, då denne vände sig om. Körsvennens hand trevade rätt på något bredvid vagnslyktan, det visslande ljudet av en piska hördes, och vagnen rullade raskare fram längs den jämna chausséen.
»Ingenting, ingenting har jag behov av mer än denna lycka», — tänkte han stirrande på ringapparatens runda benknapp, som satt mellan de två främre vagnsfönstren, och i sin inbillning såg han framför sig Anna sådan han hade sett henne sista gången. — »För var dag som går, älskar jag henne mera. Se där är trädgården utanför Wredes villa. Var finns hon här? Var? Hur har hon menat? Varför har hon stämt möte med mig här, och varför har hon skrivit i ett brev från Betsy?» var det enda han nu tänkte. Men det var inte längre tid till funderingar. Han befallde kusken att stanna, innan de kört fram till allén, öppnade vagnsdörren och hoppade ut, medan åkdonet ännu var i rörelse, och gick in i allén, som ledde upp mot boningshuset. I allén syntes ingen till, men då han kastade en blick åt högra sidan, blev han varse Anna. Hennes ansikte var insvept i en slöja, men han uppfångade strax med förtjust blick en bara för henne utmärkande egenartad rörelse i gången, skuldrornas böjning och huvudets hållning, och med ens drog som en elektrisk ström genom hans kropp. Med förnyad styrka fick han en känsla av hela sin varelse, från de smidiga benrörelserna till lungornas höjning och sänkning vid andhämtningen, och det var som om något lätt kittlande rörde vid hans läppar.
Då de kommit intill varandra, grep hon hårt hans hand.
— Du är väl inte ond på mig, för att jag kallat på dig? Jag måste nödvändigt träffa dig, — sade hon, och det allvarliga och hårda uttrycket kring hennes läppar, som hans blick uppfångade genom floret, åstadkom plötsligt en förändring i hans sinnestillstånd.
— Jag, skulle jag vara ond! Men hur har du kommit hit, varifrån?
— Det kan vara detsamma, — sade hon och lade sin arm på hans, — låt oss gå, jag måste tala med dig.
Han förstod, att något hänt och att detta möte inte skulle bli av glädjande slag. I hennes närvaro hade han ej sin egen vilja i sin makt: utan att veta orsaken till hennes oro, kände han redan, att han ofrivilligt lät samma oro gå över till sig själv.
— Vad, vad då? — frågade han tryckande med armbågen mot hennes arm och bemödande sig att i hennes ansikte läsa hennes tankar.
Hon gick tigande några steg framåt för att samla sin inre kraft och stannade så plötsligt.
— Jag sade dig inte i går, — började hon, snabbt och djupt dragande efter andan, — att då jag for hem med Alexej Alexandrovitj, meddelade jag honom allt... sade, att jag inte kan vara hans hustru, att... och jag sade allt.
Lyssnande till henne lutade han sig ofrivilligt fram mot henne med hela kroppen, som ville han därigenom söka mildra trycket av hennes svåra belägenhet. Men så fort hon sagt detta, rätade han plötsligt på sig, och hans ansikte antog ett stolt och hårt uttryck.
— Ja, ja, det är bättre, tusenfalt bättre! Jag förstår, hur svårt det har varit, — sade han. Men hon hörde ej på hans ord, hon läste hans tankar i ansiktsuttrycket. Hon kunde inte veta, att detta ansiktsuttryck hänförde sig till den första tanke, som stigit upp hos Vronskij, — att nu en duell var oundviklig. Hon hade aldrig någonsin haft en tanke på någon duell och uttydde därför detta plötsliga uttryck av hårdhet på ett annat sätt.
Då hon mottagit sin mans brev, hade hon redan i djupet av sin själ insett, att allt skulle komma att förbli vid det gamla, att hon aldrig skulle få krafter att uppge sin ställning, att överge sin son och förena sig med sin älskare. Den förmiddag, hon tillbragt hos furstinnan Tverskaja, hade ytterligare befäst henne i denna förmodan. Men detta möte med honom var i alla fall för henne av oerhörd vikt. Hon hade hoppats på att detta möte skulle åstadkomma en förändring i deras förhållande och rädda henne. Om han, då han fått denna underrättelse, bestämt, lidelsefullt och utan en minuts tvekan sade till henne: lämna allt och fly med mig, skulle hon överge sin son och bege sig bort med sin älskade. Men underrättelsen framkallade inte det hos honom, som hon väntat: det var bara som om han blivit kränkt över något.
— Det var inte alls svårt för mig. Det skedde av sig själv, — sade hon i lätt retlig ton, — och se här... — hon fick upp mannens brev ur handsken.
— Jag förstår, jag förstår, — avbröt han henne och grep brevet men brydde sig inte om att läsa det och sökte bara lugna henne: — jag har bara önskat ett, jag har bara bett om en enda sak — att få göra slut på detta tillstånd för att ägna mitt liv åt din lycka.
— Varför säger du mig detta? — sade hon. — Som om jag kunde tvivla på det. Om jag tvivlat...
— Vem kommer där? — sade plötsligt Vronskij pekande på två damer, som kom gående mot dem: — kanske de känner oss! — och han gav sig hastigt undan, dragande henne efter sig, in på en sidostig.
— Ack, för mig är det alldeles likgiltigt! — sade hon. Hennes läppar darrade till. Och det tycktes honom, som om hennes ögon med ett underligt uttryck av förbittring såg på honom genom floret. — Jag säger, att det inte är fråga om det. På det kan jag inte tvivla. Men se här vad han skriver till mig. Läs det. — Hon tvärstannade åter.
Än en gång, alldeles som i första ögonblicket efter mottagandet av underrättelsen om att hon brutit med sin man, gav sig Vronskij under det han läste brevet ofrivilligt hän åt det helt naturliga känslointryck, som hans nya ställning till den av honom kränkte mannen framkallade. Nu, då han höll hans brev mellan sina händer, kom han ovillkorligt att i tankarna föreställa sig den utmaning, som han sannolikt i dag eller i morgon skulle finna hemma hos sig, och sedan duellen, vid vilken han med samma kalla och stolta uttryck, som han nu bar i sitt ansikte, efter att ha lossat sitt eget skott i luften skulle stå i avvaktan på att den kränkte mannen skulle skjuta. Och i detsamma flög genom hans huvud tanken på vad Serpuchovskoj nyss sagt honom och vad han själv under morgonen tänkt: att det var bäst att inte binda sig vid någon, och han visste, att han inte kunde delge henne denna tanke.
Då han läst igenom brevet, lyfte han sina ögon mot henne med en blick, som saknade fasthet. Hon förstod strax, att han för sig själv redan tidigare tänkt på detta. Hon visste, att vad han än kom att säga henne, skulle han inte säga allt vad han tänkte. Och hon förstod, att hennes sista hopp svikit henne. Det var inte det, hon hade väntat.
— Du ser, vad han är för slags människa, — sade hon med darrande röst, — han...
— Förlåt mig, men jag gläder mig åt detta, — avbröt Vronskij. — För Guds skull, låt mig tala till punkt, — tillade han, med blicken bönfallande henne om att ge honom tid att förklara sina ord. — Jag gläder mig, därför att det här inte kan, på intet vis kan få förbli så som han förutsätter.
— Varför kan det inte? — inföll Anna, som sökte hålla tårarna tillbaka och tydligen inte längre fäste någon betydelse vid vad han sade. Hon kände, att hennes öde var avgjort.
Vronskij hade velat säga, att efter duellen, som enligt hans mening nu var oundviklig, detta inte kunde fortsätta, men han kom att säga något annat.
— Det kan inte fortsätta. Jag hoppas, att du nu överger honom. Jag hoppas, — han blev förvirrad och rodnade, — att du tillåter mig att ordna och planera för vårt liv. I morgon... — skulle han just fortsätta.
Hon lät honom inte tala till slut.
— Och min son? — utropade hon. — Du ser vad han skriver: jag måste lämna honom, och jag kan och vill inte göra det.
— Men, för Guds skull, vad är bättre: att lämna din son eller att fortsätta i denna förnedrande ställning.
— Förnedrande för vem?
— För alla och mest för dig själv.
— Du säger förnedrande... säg inte så. Detta ord äger ingen mening för mig, — sade hon med darrande röst. Hon ville inte, att han nu skulle säga en osanning. För henne fanns bara kvar kärleken till honom, och hon ville älska honom. — Du måste förstå, att för mig från den dag, jag fick dig kär, allt förändrats. Jag har ett, bara ett — din kärlek. Om den är min, då känner jag mig så högt uppe och så säker, att ingenting kan vara förnedrande för mig. Jag är stolt över min ställning, därför att... jag är stolt därför... stolt... — Hon sade inte ut vad hon var stolt över. Tårar av skam och förtvivlan kvävde hennes röst. Hon tvärstannade och började våldsamt snyfta.
Han kände också, att något steg upp i halsen på honom, andedräkten stockade sig, — och för första gången sedan uppväxtåren kände han sig gråtfärdig. Han skulle inte kunna säga vad det var, som så rörde honom: han greps av medömkan med henne och han kände, att han inte kunde hjälpa henne, och samtidigt var han medveten om, att han var skuld till hennes olycka, att han gjort något ont.
— Är då en skilsmässa omöjlig? — sade han stilla. Utan att svara skakade hon på huvudet. — Är det då omöjligt att få behålla gossen och ändå överge hemmet?
— Ja, allt är ju beroende av fadern. Nu måste jag bege mig till honom, — sade hon torrt. Hennes aning, att allt skulle stanna vid det gamla, hade inte bedragit henne.
— Om tisdag är jag i Petersburg, och då skall allt bli avgjort.
— Ja, — sade hon. — Men vi skall inte tala mer om detta.
Annas vagn, som hon låtit fara bort med tillsägelse att senare återvända till den Wredeska trädgårdens gallerstängsel, kom körande. Anna tog farväl av Vronskij och for hem.